livet personligare.

om att förstå den nya tillvaron.

magnolian blommar, körsbärsträden blommar. Hugo och jag har börjat äta frukost tillsammans igen, så som vi gjorde förr, vid ett uppdukat köksbord. med oss finns alltid Signe, i min famn.

om Ebbe-Lou inte redan är på förskolan så dyker han upp lite då och då, tar en ostskiva eller en smörgås med sig och smiter tillbaka till sin plats i fåtöljen och till Pyjamashjältarna.

det här är en del av den, av vår nya vardag. av det nya livet, igen. för det är vad det är nu – ett nytt liv som tar form, nya versioner av oss alla. men jag har, liksom alltid, genast försökt återgå till det jag känner till och jag förstår nu att jag återigen nästan körde mig själv in i väggen, ner i botten när jag åkte hem från Östra dagen efter operationen och därefter försökte fortsätta som om ingenting särskilt hade hänt mig.

morgonen efter den första natten hemma, två dygn efter förlossningen, ville jag ut. vi kom ner till apoteket innan Signe blev otröstlig i vagnen och Hugo fick skynda sig tillbaka hem med henne.

en stund senare kom jag efter, med en bunt blommor i famnen. långsamt långsamt fick jag gå eftersom varje steg ekade i mitt snitt. det kändes som en seger då, men inte nu. varför kunde jag inte bara stannat hemma lite till? vad var det som var så viktigt där ute egentligen? viktigare än att återhämta mig?

som en osynlig spark i solarplexus började ångesten komma. mer smärtsam än jag någonsin upplevt. jag blev med panikångest i tid och otid.

men allting var ju bra?

hormoner, tänkte jag och tog djupa andetag. till slut var det så återkommande att jag började luta mig mot att jag fått en förlossningsdepression. tills jag slog huvudet ihop med en av de vettigaste personerna jag vet och insåg att jag inte alls har en förlossningsdepression men däremot en livskris.

livskris.

det låter så hemskt, så illa. men jag tycker inte det är så farligt. en depression skrämmer mig mer för det är ett snårigare träsk att hitta ur. en livskris handlar om att ifrågasätta, om att omvärdera och om att utvecklas. det är svårt och ibland gör det satans ont men det skrämmer mig inte.

jag är 31 år gammal och jag har två barn, jag är inte färdigutbildad, jag är gift, jag pensionssparar och lever vuxenliv. var jag för ung när jag fick barn? kommer jag och Hugo alltid att hålla ihop? varför känns plötsligt de tio åren mellan oss så mycket mer än tidigare? är jag en bra mamma? tänk om jag råkar förstöra TVÅ människor? vem ska Signe bli?

varför känns det som att alla andra har en så ordnad tillvaro? blir jag färdig med min examen för sent? kommer det ens att bli någonting av mig? tänk om jag blir tvungen att gå tillbaka och montera bilar på Volvo, skumma mjölk eller stå på en vikarielista? tänk om all studietid varit förgäves? hur är man en tvåbarnsmamma, jag har ju precis lärt mig att vara mamma till EN?

vi borde städa oftare, laga bättre mat, varför är min klädstil så rörig, när slutar bäckenet säga stopp och när ska vi hinna städa förrådet? kan jag ha den här tröjan igen och när kommer jag kunna ha den där kjolen jag köpte precis innan jag blev med barn?

vem blir jag den här gången, hur ser en tredje version av mig ut?

frågorna var i princip likadana efter att jag fått Ebbe-Lou. omställningen blev tvungen att utvärderas, spelreglerna var plötsligt annorlunda och allting hade flyttat lite på sig åt ett annat håll. till och med allt jag kände till behövde vändas och vridas på.

men jag glömde bort det, hur det hade varit den där första tiden med identitetsskapandet. och med det där nya livet som plötsligt skulle stöpas i en ny form.

istället försökte jag tvinga mig tillbaka in i det som varit innan den tredje april. trots att ingenting längre är eller någonsin kommer att bli sig riktigt likt igen.

7

4 kommentarer

  • Reply
    Lisa
    03/05/2018 at 21:43

    Livet. Tänk att vi alla kämpar. Så många tårar som fälls. Så mycket som inte räcker till. Trots det tror vi att alla andra har det så bra. Men jag har insett på senaste tiden att ingen av oss vet vad vi egentligen gör. Men vi lever och vi försöker och det är livet.
    Tack för ett fint och ärligt inlägg <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      19/05/2018 at 10:31

      Håller med i så mycket av det här. “vi lever och försöker och det är livet.” – så oerhört sant. vi lever och vi försöker. slog rätt in i hjärtat. tack <3

  • Reply
    Ronette
    06/05/2018 at 09:35

    Älskar hur du skriver. Vad fint att du vill dela med dig av sånt här. Tror livskrisar är så hiiimla vanligt, och kanske är det bara nyttigt? Kanske hellre att en stannar upp och måste utvärdera än att allt bara pågårpågår likasamma jämt.

    • Reply
      Sandra Bergström
      19/05/2018 at 10:30

      Tack, det betyder så mycket att höra. Ja, jag tror på livskriser som något smärtsamt men BRA för det leder en alltid åt något håll förr eller senare. Det betyder ju mest att någonting i en förstår att något har hänt och kanske måste ses och omvärderas lite.

    Lämna en kommentar