personligare.

om att hämta upp en ny identitet ur ett par kartonger och om att samtidigt lämna en annan.

Hugo ställer ut alla kartonger vi har i förrådet och jag går ner och sorterar. jag står i 
den mörka källaren med dåligt ljus och lyssnar på Håkan och Kent medan jag öppnar 
låda efter låda och slås av minnen och spår från ett tidigare liv. hur är det möjligt att 
så mycket själsligt kan finnas lagrat i det materiella?
det var en annan person som packade ner dessa ting. det var inte jag, men ändå var det
jag. 
flera av plaggen har jag inte sett på flera år, under och efter graviditeten var det ett faktum
att kroppen inte längre skulle kunna bära dem. kanske inte för alltid men inte på en lång
tid. allting får följa med upp och jag tänker att jag provar dem en sista gång innan jag ska
lämna över dem till någon annan. 
nästan allting sitter precis som förut. mycket till och med mer löst än tidigare. och jag,
jag vet inte hur jag ska hantera det när jag står där i en skjorta som hör till någon annan
som inte längre finns. 
jag har haft en avlägsen dröm, förhoppning om att detta någon gång skulle ske. att jag
aldrig mer skulle behöva handla på Kappahls avdelning för “de lite större”, på nedre 
plan i ett mörkt hörn. det har varit förnedrande, diskriminerande. som att plötsligt 
blivit förvisad, utpetad ur samhället.
kläderna har alltid varit mitt största och viktigaste sätt att uttrycka mig på. ett sätt 
att bära humöret och identiteten på, utanför kroppen. under en lång tid har det varit
omöjligt, för att det har inte funnits något särskilt urval för en med en sådan kropp, 
som min. med det utbud jag har haft har jag provat mig fram, tagit det som stått till
buds och försökt hitta mig själv i det. egentligen skall det ju vara tvärtom. 
åh den ilska jag känt för det här. frustrationen. sorgen. det icke värdiga i att få villkoren
dikterade så här och för hur diskriminerade modevärlden är. visst, jag har studerat mode
i flera år och är ändå rätt så allmänbildad, så i grund och botten var det ingen nyhet. 
men, det är en sak att läsa om det och en annan sak att uppleva det.
så ja, jag har på ett sätt varit identitetslös under en väldigt lång tid. fram tills nu. 
när jag plötsligt kan bära nästan vad jag vill och berätta precis vad jag vill om mig 
själv, igen. 
och det i sin tur bjuder in till andra tankar och är väldigt känslosamt. 
på både gott och ont. 
det är helt enkelt en mycket ambivalent tid just nu.
 

2 kommentarer

  • Reply
    Agnes {Cashew Kitchen}
    13/06/2016 at 08:14

    Du satte verkligen ord på varför jag själv också finner mina kläder så viktiga, varför jag inte bara kan släppa "hur jag ser ut". Mitt humör påverkas så enormt av huruvida jag trivs i min utstyrsel just den dagen eller ej. Det är för att kläderna tillåter oss att bära identiteten utan för kroppen, precis som du skriver. Om en är lite inbunden och tystlåten som jag själv så blir det extra viktigt att ha något yttre att uttrycka vem en är med. Genom att ta på mig en kostym som uttrycker en viss personlighet, integritet, historia osv så hjälper det mig också att bli den jag vill vara. Kan bara föreställa mig hur frustrerande det är att ständigt hindras av en norm som en själv inte passar in i!
    Att gå igenom gamla kartonger väcker verkligen många melankoliska minnen. Liksom påminner en om att allt det där som var förr faktiskt har varit nuet. Så konstig känsla! Att en brukade befinna sig mitt i det där.
    Önskar dig en fin vecka!
    xx Agnes

  • Reply
    Sandra
    13/06/2016 at 08:22

    Jag har verkligen tänkt på den här kommentaren sedan den landade i min inkorg. Just att kläderna hjälper en bli det man vill vara är så sant, det är inte bara ett uttryck utan det är också ett sätt att BLI mer av det ena eller det andra på.

    Och ja verkligen, det var som att öppna en tidskapsel. Svårt att ta in, att förstå att det har varit och att det har existerat. Ungefär som att försöka förstå hur stort havet egentligen är. Ogreppbart.

  • Lämna en kommentar