Signe, Ebbe, föräldras...

Om att vara förälder

Visst famlar man för det mesta i mörkret när det kommer till föräldraskapet – det mesta är ju learning by doing men jag har nog ändå tyckt att det har gått bra. Jag har försökt följa barnen och anpassa kraven utefter vart dem befinner sig någonstans mentalt. Eller jag har försökt pricka in kraven, ska väl tilläggas. Men nu börjar jag undra om jag kanske ställt för få krav.

För plötsligt står jag där, alldeles svettig, med en (snart) fyraåring som får ett vansinnesutbrott. Ett, nästan, gränslöst vansinnesutbrott. Mitt i affären.

Utan att gå in på allt för många detaljer så var det resultatet av en maktkamp. Ett ‘jag vill’ mot ‘inte nu’. Snabbt försökte jag värdera situationen utefter abc-skalan men samtidigt handlade det också om principen i sig. Att vara konsekvent, att inte alltid ge efter för tjat. För jag har börjat märka att det är mycket av just det – tjatet.

Efteråt var jag helt dränerad på energi och ärligt talat ganska ledsen. För det blev också haranger av otrevligheter, visserligen på en litens nivå, men ändå – hans ordförråd är välfyllt. Just tal och ordförståelse är hans främsta egenskaper. Och att han är kvicktänkt. Han är duktig, redan nu, på att föra samtal, argumentera och snacka. Mitt barn kan snacka sig förbi det mesta, ibland utan att man själv förstår hur det gick till. Kanske gäller det för alla i den åldern, vad vet jag. Jag har ju bara haft ett.

Men jag var trött igår, less och full av tvivel. Gör jag fel, är jag en dålig förälder, borde jag göra något annorlunda?

Fast samtidigt så vet jag inte, kanske är det bara så det är. Kanske finns det ingenting särskilt som är fel. Kanske är det bara så här det är att vara förälder. Vansinnigt, roligt, tröttsamt, underbart, hoppfullt och hopplöst i en och samma liten ask.

Med en helvetes massa frågetecken bredvid.

6
6

Liknande inlägg

4 kommentarer

  • Svara
    Ellen
    01/20/2019 at 19:01

    Jag hamnade i ett samtal om vardagsstrider med småbarn vid fikabordet på jobbet häromsistens, och han som inte haft småbarn på många år (men haft ett antal i hushållet) konstaterade så vist att ibland blir det situationer som det bara inte finns en bra lösning på, i bästa fall tar man sig igenom utan att vara en alldeles för dålig förälder, men förmodligen på håret. Jag tycker mig ha hamnat där några gånger själv. När det bara inte går, hur man än gör, av olika skäl. Då är det bra att den där lilla människan går att prata med, efteråt, om vad som hände, kanske begriper vi varann bättre då <3

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      01/20/2019 at 20:51

      Dina ord kom som en kram, Ellen. Ska tänka på det här i framtiden. Tack. Tusen tack ♥️

  • Svara
    Elin
    01/21/2019 at 21:29

    Så spot on som jag känner med min treåring. Herre, vad jag undrar ibland hur stora och hur många fel och felbeslut jag gör dagligen. Denna totala känslomässiga berg-och-dalbana, och nuförtiden mded en liten som faktiskt kan tala för sig och komma ihåg saker.. Men tack för att du delar, så skönt att bara höra andra som upplever liknande saker ❤️ bara att hoppas att man gör några rätt också, bland alla fel 😳

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      01/22/2019 at 21:13

      Det är så satans skönt att slippa vara själv i detta <3 Så tack själv, för att du delar. Samma dag som jag skrev det här så startades en tråd i en grupp jag är med i på FB som faktiskt bad alla dela med sig om orimliga situationer med barn i den här åldern. Listan blev lång! Och ljuvlig att läsa. Jag börjar tro att det inte är oss (mig) eller någon annan det är fel på, att någon (jag) gör direkt fel alls, jag tror att det bara är så här i den här åldern. I vilket fall - vi är absolut inte ensamma. Kram Elin <3

Lämna en kommentar