personligare.

om att vara otillräcklig, om att vara duktig.

jag är en prestationsdriven människa.

när jag skriver detta ser jag mig själv stå och säga det i ett rum
fullt av andra missbrukare, som jagar känslan av att hela tiden
ha någonting att göra. som ständigt jäktar efter att få kryssa i
flera rutor samtidigt.

för sån är jag. jäktad.
och det har jag alltid varit.

jäktad och med ett öppet sinne som gör att jag tagit mig an
nästan vad som helst eftersom nästan vad som helst är
intressant.

det är nästintill omöjligt att lägga band på den där drivkraften
som alltid släpar mitt trötta sinne med sig framåt.
fort, fort, fortare, kom igen!

jag har i hela mitt liv studerat eller arbetat. ofta båda samtidigt.
det enda året jag inte gjorde någonting var när jag var gravid.
och föraktet inför det, det var stort.

för om jag inte gör så finns jag inte.

min alldeles egenkonstruerade sanning, och vi vet ju alla
att ofta är just de där inte särskilt snälla.

för att kompensera inför min oduglighet som gravid
så började jag läsa på högskolan i Eskilstuna när Lou
var fem månader gammal.

Hugo var hemma två dagar i veckan och då åkte jag ibland
på föreläsningar eller läste in de där hundra procenten
jag förväntades göra under en hel vecka.

det var svårt.

det gjorde ont och jag kände mig alltid otillräcklig.
alltid i brist på tid.

men. jag gjorde åtminstone någonting.

jag brydde mig inte särskilt mycket om
när jag blev godkänd på en uppgift, ett prov
eller så.

det var någonting annat som drev mig
– att kunna säga ‘jag gör’.
 
häromdagen gjorde jag för mycket. jag sprang nästan in
i den omtalade väggen. jag såg hur den närmade sig,
att jag rusade rakt mot den och att det hela var ostoppbart.

att vara hemma med barn på heltid och samtidigt läsa
en heltidsutbildning och så en kurs på distans är ett
givet recept för katastrof.

men jag lyckades tvärnita.
och jag började tacka nej.

fram till Ebbe-Lou får en förskoleplats är han det enda
som har hundra procent av min uppmärksamhet.

vid sidan om läser jag Copywriter-kursen och en liten kurs
som heter Att skriva om samtida konst. för att det är roligt
och för att det är givande. för att det är som en drivande hobby.
att få skriva i olika sammanhang.

inte för att jag måste.
och väldigt prestationslöst.

allt annat får vänta. för det blir säkert folk av mig ändå.

så istället för att vakna med ångest på en lördag tar jag mig tiden
att leka med min son, att dricka kaffe med min man och åka till Stigberget
för att äta frukost med en av mina bästa vänner på Kultur.

utan att vara stressad över att jag måste hinna med någonting annat,
utan en hets som flåsar mig i nacken.

som en liten påtvingad bonus åker jag till Konstmuseet efteråt
och väljer ut ett konstverk jag får skriva och berätta fritt om.
på vägen hem ser jag mig om efter dålig reklam att förbättra
och  jag tänker att just det här är en precis lagom bra utmaning
att ha.

4 kommentarer

  • Reply
    isabellasfoto.nu
    06/09/2016 at 18:03

    Jag undrar var vi får detta ifrån? Att vi alltid måste prestera, göra, vara duktiga och leverera?! Jag är likadan, men börjar samtidigt känna mig lurad…av samhället, onödiga plikter och jante. Don´t like that at all! Eller som min sambo brukar säga "Isabella, du har blivit hjärntvättad!" 😉 Det gäller att se igenom vad man egentligen SJÄLV vill göra och inte vad som förväntas av andra! Kramar!

  • Reply
    Anonym
    06/09/2016 at 18:03

    Just detta inlägg var mitt i prick, också det mest tröstande jag läst på månader. Troligen för jag känner igen mig, troligen för jag just nu går igenom graviditet som fått mig att både tappa bort mig själv och samtidigt undan hela min grund. Dina ord från detta inlägg bär jag med mig.

    Hoppas livet i Göteborg är snällt mot dig, och jag tänker på dig ofta!

    Kram från Nana ( som en gång drev du, jag o världen podcasten)

  • Reply
    Sandra
    07/09/2016 at 18:23

    Hej Nana <3 vet du vad, skulle bara vilja krama dig och säga att allting ordnar sig. Det vände PÅ DAGEN för mig, för jag visste att från och med därifrån skulle allting bara bli bättre. Kanske är det en liten tröst, att varje dag framåt är en dag längre bort från allt det som känns tungt, främmande och svårt <3 Jag hoppas graviditeten går väl och förlossningen likaså. Stor kram <3

  • Reply
    Sandra
    07/09/2016 at 18:27

    Oj, jag tror det är så svårt att peka på. Men mycket tror jag har att göra som du skriver, med t ex samhället. Ju mer vi gör desto mer värdefulla är vi, trots att vi samtidigt ska carpe diem:a, vara laidback och njuta av nuet och allt det där. Tror dessutom du har helt rätt i din sista mening – att det gäller att se igenom vad man själv vill, det tog mig år att våga fråga mig själv det sådär på riktigt. KRAM!

  • Lämna en kommentar