mamahood.

om det omätbara, ofärdiga och osynliga.

det är inte ofta han är borta längre än vanligt, igår var första gången på kanske ett
år som han jobbade över. så jag blev ensam med kaffet. och jag hade någon sorts idé
om att det skulle skärpa mina sinnen, få mig att göra någonting.

Charlie sov nedanför fötterna och Ebbe-Lou slocknade redan vid sexsnåret.
ingen särskild övertalning krävdes för det. en enda sovstund på hela dagen
hade gjort honom lika trött som mig.

så jag satte mig ner för att göra. men istället fann jag mig själv stirrande rakt
in i ingenting. som om något i mig inte alls ville ha kontakt med någon form av
produktivitet alls.

kanske har det varit det allra svåraste av allt. att förstå hur mycket man faktiskt
gör som gravid och som förälder. det är sådant som inte kan mätas med överstrukna
punkter, inget man kan knyta ihop och lägga bakom sig. det är så pågående, så ofärdigt
och fullständigt energidränerande. roligt, mysigt och värt varenda sekund av ens tid, ja.
men ändå krävande på en helt annan nivå än något man gjort tidigare.

Inga kommentarer

Lämna en kommentar