Vardag

Om en liten som börjar bli stor

Jag vet inte riktigt hur man inleder ett sånt här inlägg och inte heller hur mycket man berättar vidare nu när han är så stor och därmed situationen en annan. I grunden handlar det om att jag märker hur man med tiden förlorar kontrollen över det som påverkar ens barn. Samhällets normer och fördomar nästlar sig liksom in i vår lilla bubbla och det går inte att värja sig.

Och jag blir nästan smärtsamt medveten, kanske också lite chockad och ställd över insikten. Kanske är det allra svåraste att acceptera att jag inte kan ordna upp det eller få honom att ändra åsikt. Att jag måste respektera honom och att han formar sina egna tankar.

Jag har alltid tänkt att jag ska vara en sval och klok motpol mot samhällsnormer och idiotiska ideal. Istället svarar jag med att bli nästan rabiat.

Det är inget allvarligt som har hänt egentligen men tillräckligt för att jag ska reagera. Och faktiskt agera. För det måste man väl, tänker jag, gå hårt ut direkt? Eller? Jag vet faktiskt inte och påminns om vilken nybörjare jag faktiskt är. Med Signe känner jag mig både trygg och erfaren och mestadels också med Ebbe-Lou.

Men han når hela tiden nya höjder, bryter ny mark och jag följer stapplande och nästan lite oroligt med medan han modigt och kavat navigerar sig igenom världen med en självsäkerhet jag saknar.

För allt jag vill är att ha honom kvar, hos mig. Med chokladbollar och robotteckningar.

8
8

Liknande inlägg

Inga kommentarer

    Lämna en kommentar