Signe, Ebbe, föräldraskapet

om ett halvakut snitt, en planerad förlossning och förlossningskontrakt.

35094176982_48b4965f4e_h

det här inlägget är långt, men nödvändigt. främst för att jag vill kunna gå tillbaka och läsa om hur det faktiskt var men också för att jag märkt ett att det finns ett intresse kring just kejsarsnitt bland några av er här.

jag har valt att hålla alla romantiska omskrivningar utanför och vara så saklig som möjligt för tydlighetens skull.

och jag tar det från början, fastän de flesta av er redan vet hur det gick till med Ebbe-Lou och fastän att det kan bli en del upprepningar.

jag har alltid varit förlossningsrädd, min största rädsla grundar sig i att något ska gå fel med barnet och att jag ska tappa kontrollen. hos mig är det både erfarenheter och ångestproblematik som förstärker den här rädslan. jag är även rädd för att min egen kropp ska stöta på komplikationer som den inte kommer kunna läka ifrån och dessutom är min kroppsliga integritet så stark att blotta tanken på att mitt underliv ska vara så i centrum, som det ju är under en vaginal förlossning, är otänkbart. dessa är de främsta orsakerna och sen finns det några fler, men som inte är riktigt lika viktiga.

med mitt första barn, Ebbe-Lou, blev jag oerhört väl bemött av sjukvården direkt. efter allt jag läst på nätet var jag redo för strid på en gång. men min barnmorska sa åt mig att ingen kan tvinga mig att föda vaginalt men bad mig ändå att gå på möten med en aurora-barnmorska innan jag verkligen bestämde mig för hur vi skulle gå vidare. jag ville visa mig medgörlig och sa ja till förslaget.

A-bm visade sig också vara toppen – inga påtryckningar om en vaginal förlossning. istället blev jag visad förlossningssalen och alla redskap som används och jag fick även svar på många av mina frågor. efter några få sådana möten (kanske två) var det dags att träffa förlossningsläkaren.

under det här mötet gjorde vi upp om ett “förlossningskontrakt”. vi kom fram till att vi skulle låta förlossningen starta spontant och att jag sen då skulle avgöra hur jag ville gå vidare, i den mån det var möjligt. det så kallade kontraktet gick ut på att jag var den som hade kontrollen, vilket kändes tryggt. men ändå inte helt rätt, fast jag nickade snällt och sa ja tack för jag vågade inte låta otacksam.

när jag gått en vecka över tiden gick jag på en överburenhetskontroll (ultraljud) för att se hur barnet hade det i magen och om det fortfarande fanns tillräckligt med fostervatten för att vänta ett tag till på spontan uppstart. men eftersom mitt SF-mått (det innebär att livmodern mäts med ett måttband av BM utanpå magen regelbundet från och med vecka 25 för att se att allting växer som det ska) plötsligt gjort ett rejält hopp uppåt så bad hon mig även se till att det gjordes en viktskattning på barnet.

här stötte jag på motstånd, jag tror att personen som gjorde ultraljudet tyckte det var onödigt, men jag gav mig inte och en viktskattning gjordes. och tur var väl det för enligt den beräknades Ebbe väga mer än 4800 gram, vilket kan diffa både uppåt och neråt, men i vilket fall så var det ett stort barn.

jag blev rädd, storgrät och upprepade gång på gång att “det kommer aldrig gå”.

någon timme senare ringde samma förlossningsläkare som jag träffat tidigare och föreslog att vi skulle göra ett snitt så fort som möjligt. dem exakta orden var “vi rekommenderar inte en förstföderska att föda ett så stort barn”.

samma kväll kom jag in igen och träffade en läkare (kanske kan det ha varit en narkosläkare, jag minns inte) och skrevs in inför morgonens operation. inskrivningen tog ganska lång tid och det var många frågor som skulle besvaras.

tidigt på morgonen åkte tillbaka till sjukhuset och upp till operationssalen. och allt gick ga la nt. jag var klar i huvudet, förväntansfull, och trygg. jag kunde lämna över kontrollen helt och istället fråga om sånt jag var nyfiken på, för det var ju faktiskt ganska spännande.

det absolut värsta med snittet var den första vågen av smärta som kom sen efter att bedövningen släppt men ju mer jag var uppe och rörde på mig desto bättre blev det och jag kunde på eget bevåg sluta äta morfin efter det första dygnet. sen gjorde det ont i ungefär två veckor när jag låg på sidan, skulle vända på mig eller gapskrattade men det var väl det. helt överkomligt, enligt mig.

så med allt det här i bagaget har det inte funnits något annat alternativ för mig med Signe, än snitt. och det är ju inte så konstigt – jag var ju fortfarande förlossningsrädd trots “kontraktet” och snittet visade sig vara precis så, som jag kanske inte kunnat föreställa mig, men hoppats på att det skulle bli – tryggt och lugnt. jag var och är helt enkelt övertygad om att för mig, både psykiskt och fysiskt så är ett snitt det bästa.

men ny stad, ny barnmorska och ny sjukvård gjorde mig nervös – vi är nog ganska många som läst och hört om hur barnmorskor och läkare mässar om den vaginala förlossningen, och så även samhället i stort. men min nya BM var också bra och lyhörd. enligt henne fanns det två vägar till ett snitt – den ena gick ut på att gå på möten med aurora igen och försöka se om rädslan går att bearbeta (något jag sa nej till direkt eftersom jag redan gått den vägen tidigare) och den andra var att träffa en läkare på mottagningen som sen skulle föra min talan vidare till någonting som heter sectiokonferensen och därefter skulle dem ta ett beslut.

själv hamnade jag dock på ett tredje spår istället, ett jag inte hört om förut – jag skickades till en läkare som skrev och skrev och skrev medan jag pratade. han satte ord på sådant som jag själv inte riktigt kunnat. som att till exempel räknades min förra förlossningen till ett halvakut snitt vilket förklarar chocken jag fick efteråt. dessutom berättade han att “det är ovanligt men det HÄNDER att barn lägger på sig som sjutton den sista tiden och ingen vet riktigt varför” vilket var skönt att höra för det fanns en liten dos skuldkänslor hos mig – var det mitt fel att Ebbe var så stor, var det något jag hade kunnat gjort annorlunda osv.

han skickade en remiss till Östra och jag blev kallad till en träff med en läkare på Auroramottagningen. jag laddade upp igen, redo att slåss för min sak men det hade jag inte behövt. medan vi gjorde ett tillväxtultraljud och viktskattning på barnet bad hon mig att berätta om min förra förlossning och sen frågade hon hur jag ville göra den här gången.

jag tog sats för att inte darra på rösten och för att låta bestämd när jag sa att jag absolut inte ville ha en vaginal förlossning utan föda med snitt. “okej, då gör vi så” svarade hon och förklarade att är man omföderska som fött med snitt tidigare och känt att det gått bra så motsätter dem sig inte det till nästa gång, åtminstone inte i Göteborg. däremot skulle jag vara medveten att det FINNS hjälp att få OM jag skulle vilja men det var helt upp till mig.

så runt vecka 39 ska jag alltså förlösas med snitt.

men vi kom också överens om en sak till – eftersom statistiken som finns angående kejsarsnitt och komplikationer är baserad på urakuta, akuta och planerade snitt tillsammans så är det svårt att veta exakt hur läget ser ut när det kommer just dit, till komplikationerna, men förmodligen tillkommer de oftare vid ur/akuta operationer på förlossningar som redan gått igång av sig själva.

därför har jag, på eget initiativ sagt att om förlossningen går igång spontant mellan vecka 37 (innan dess är det inte jag som avgör utan det är vården som går på en medicinsk bedömning) och det planerade operationsdatumet så vill jag själv avgöra där och då om hur jag vill göra eftersom utgångsläget trots allt kan bli annorlunda än när det är planerat (något jag inte kände till  Södertälje).

“du löser ut ditt snitt när du vill” sa hon på det och sen var vi i princip färdiga.

 

10

2 kommentarer

  • Reply
    annika
    07/02/2018 at 15:23

    alltså, jag måste bara kommentera eftersom jag relaterar så starkt till det du skriver om kroppslig integritet! Har inte hört den formuleringen innan men det kändes passande. Jag är inte i barnskaffartagen (inte mer än att den ständiga stressen ligger nånstans i bakhuvudet eftersom en förväntas ha tänkt igenom det här ordentligt när en är 35) men mycket av den ovilja jag känner inför att skaffa barn har att göra med att jag inte vill använda min kropp till det, eller hur jag nu ska formulera det. Kan liksom inte förlika mig med tanken, vill inte ha fokus på min kropp på det sättet. Nu är det ju inte det du säger, men den meningen du skrev hjälper mig att sätta lite ord på hur jag tänker. Tack för att du delar med dig av klokskap och erfarenheter!

    • Reply
      Sandra Bergström
      12/04/2018 at 22:53

      Åh jag har tänkt och tänkt så mycket på vad jag vill svara men det blir alltid så mycket tankar. Jag tycker att du satte fingret på något som jag själv inte tänkte på även om jag skrev om just det med kroppslig integritet – fokus på ens kropp. Det var det värsta med hela graviditeten faktiskt, att kroppen blev någon sorts allmänt gods som andra ständigt skulle föra anteckningar och journal över. Och även efteråt. Nu skrev jag ju om det med förlossning som utgångspunkt men det är också någonting som ständigt tärs på från och med start redan under tiden som gravid – den kroppsliga integriteten. Hoppas det inte lät för rörigt. Kram!!

    Lämna en kommentar

    Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.