mamahood.

om när det blev allt annat än jag tänkt mig.

jag tänker att jag ska vara tjusig, när jag stoltserar med min gravida mage. jag ska ha
fina klänningar och njuta av den där lystern det sägs att alla gravida kvinnor får. håret
ska bli till ett svall och det ska stråla om mig vart jag än går. egentligen ska jag inte ens
vara särskilt gravid, utan jag ska bara vara lite gravid.

så var det jag sa, den där söndagsmorgonen i sängen klockan har-ännu-inga-barn.
jag ska bara vara lite gravid ett tag och sen ska jag föda lite.

lite.

jag spolar ofta tillbaka till just den scenen. och ibland önskar jag att jag kunde gå fram
och slå till mig själv, hårt, med en tegelsten och tala om att det finns inget som heter
”lite gravid”. särskilt inte för dig, för just DU kommer att bli så jävla gravid att du
hellre kommer ha velat bli överkörd av ett tåg. glada, ovetande stolle.

tio dagar efter den där morgonen i sängen har jag lyckats med mitt nya projekt – jag
är gravid. men jag vet ingenting än. i en romantisk dimma lovar jag Hugo att inte ta
några graviditetstest när han inte är hemma, men någon vecka senare har jag tappat
tålamodet och finner mig själv gapandes i hallen att ”det här är  min kropp och jag
gör vafaaaan jag vill!”. i efterhand tänker jag att just den reaktionen egentligen
talade mer om vad som var på gång, än någon av de där värdelösa stickorna.

Hugo suckar och jag fortsätter hålla igång apotekets ekonomi genom att tömma deras
lager på graviditetstest. det blir så många inköp av dem att ibland känner jag att jag
måste varva och gå till mataffären istället. man vill ju inte att någon ska tro att man
inte förstår att man måste vänta eller att det inte syns tidigt. nej, det vill man ju
inte.

till slut kommer det, det där andra lilla strecket. vi är nyinflyttade i en lägenhet som inte
alls bara behövde lite färg och kärlek utan ROT-avdrag och hantverkare. jag är i vecka
sex och jag berättar för alla jag möter. jag är så tagen av att jag är med barn och över
att jag mår så bra.

när jag går in i vecka åtta blir jag förkyld. det är högsommar och värmen är olidlig. i ett
mörkt rum med en ledsam liten fläkt bredvid sängen ligger jag, utslagen. förtrollningen är
bruten och verkligheten har dundrat in. för ihop med förkylningen kom också illamåendet.
i flera månader blir den där sängen min flotte medan hela världen är ett hav som stormar.
och jag, jag är mer sjösjuk än sju sjösjuka sjömän samtidigt.

de där fina klänningarna hänger länge orörda i garderoben för den enda uniformen jag bär
består av min morgonrock. till den matchar jag otvättat hår, likblek hy och en mycket
grinig attityd. några veckor senare får jag inte längre på mig skorna själv. fast det spelar
ingen roll, för jag kommer ändå aldrig längre än till ICA innan jag blir för trött och måste
vända tillbaka.

min mage börjar växa och jag är lite stolt mitt i allt, putar med den framför barnmorskan
som berättar att det där bara är gaser.
 snopet slutar jag puta. 

min vänstra fot svullnar upp,
jag får astma och så småningom kommer jag inte upp ur soffan mer. värdigheten har
lämnat mig för länge sen och hela tiden hör jag orden ”jag ska bara vara lite gravid” i
bakhuvudet. jag känner mig lurad. och vart i helvete är min lyster?

till slut är det dags att ”föda lite barn”. jag går en hel vecka över tiden och varje dag sitter
jag i soffan och fulgråter. jag ber alla sätta igång min förlossning, men ingen vill. varken
receptionisten, barnmorskan eller städerskan på Mödravårdcentralen. inte ens Hugo trots
att jag lovar att allt som behövs är att han petar lite med en virknål. jag har nämligen läst
det på Internet. och så är jag desperat.

vi går på överburenhetskontroll och får veta att det där lilla miraklet i magen plötsligt
lämnat sin kurva och gått över till en annan. en viktskattning görs och miraklet beräknas
väga fyra komma åtta nu. jag får ett sammanbrott och gråter fulare och högre än jag
någonsin gjort och barnmorskan ser orolig ut. förlossningsläkaren stammar fram att
ett snitt skulle nog vara att rekommendera i det här läget. så klockan 07 dagen efter
infinner jag mig för ett sådant.

när skalpeller och sprutor tas fram svimmar Hugo. resten av förlossningen ligger han
utanför på en egen säng och får dropp. 

själv är jag hög på morfin och lycklig för att det
snart är över. jag känner hur de rör i min mage och hur det plötsligt lättar. efter ett tag
kommer en barnmorska fram med någonting litet i famnen. det lilla väger 50002 gram,
har svarta ögon, är alldeles tyst och ser orimligt förbannad ut. h
an blänger på mig, jag
älskar honom. sen åker jag till uppvaket och vickar med fötterna tidigare än beräknat.
får åka ner till Hugo och den lilla arga. får äntligen upp honom på mitt bröst och han
somnar med huvudet under min haka.

ungefär så här gick det till, en av de gångerna när det inte blev riktigt som jag tänkt mig.

4 kommentarer

  • Reply
    anna
    10/05/2016 at 10:50

    Du är underbar!

  • Reply
    sandra
    10/05/2016 at 10:50

    helt underbart skrivet och pricksäkert. Livet blir verkligen inte som man fantiserat ihop där uppe i sina rosa fluff moln i hjärnan ibland. Men ur allt det där jobbiga kommer något helt fantastiskt. Vägen dit är bara lite lång och krokig

  • Reply
    sandra
    10/05/2016 at 10:51

    Nej verkligen inte! Om det är något jag börjat förstå med tiden är det att ALLT kan hända och att INGET blir som man tänkt.

  • Reply
    sandra
    10/05/2016 at 10:51

    Puss, älskade du.

  • Lämna en kommentar