livet

om sånt som är och sånt som kommer.

vi ska vara på BVC idag. men vi vet inte vilken tid för Hugo har glömt.
så klockan åtta, med halsont, ringer jag dit och får veta att elva trettio
förväntas vi vara där. oavsett halsont så måste vi prata om säkerhet.

efteråt somnar jag och Ebbe-Lou tillsammans. jag behöver det lika mycket
som han, för jag är på gränsen till slut.

vi vaknar två timmar senare. han är sovvarm och medgörlig igen, ler bakom
nappen och lägger ansiktet nära mitt. just det är något nytt och hela världen
slutar snurra varje gång han gör det. carpe diem, lev i nuet, fånga ögonblicket
och allt sånt där är precis vad jag gör just då.

på med glitterkoftan, i med gröten och ut med hunden. det är kallt ute och vinden
får håret att virvla åt alla håll. jag hatar luggen som spontanklipptes dagen innan
och tänker aldrig mer. som alla andra gånger.

vi är på BVC i tid, vikten ska tas utan kläder och utan blöja så jag håller hans nakna
lilla kropp mot min från skötbordet till vågen och då gör han det igen – han lägger sin
kind mot min och håller armarna runt mig. vi stannar upp, jag stannar upp.
allting inom mig tystnar och blir lugnt.
aldrig hade jag kunnat tro att en så liten människa skulle kunna ha så stor makt
över mig. han är den största trösten i decembermörkret. han, och fragmenten i
bildform från sensommaren och hösten, som ett löfte om vad ljuset kommer med
snart igen.

2 kommentarer

  • Reply
    Anonymous
    07/04/2016 at 17:53

    PUSS <3

  • Reply
    ISA
    07/04/2016 at 17:53

    så himla fint skrivet <3

  • Lämna en kommentar