Signe, Ebbe, föräldras...

Om sen och tidig förskolestart

Idag var det min första alldeles egna dag med barnen, på flera veckor. Hugo har börjat jobba och nu kommer vardagspusslet att börja sin utmaning med två jobb och en som ännu känns för liten för att börja på förskola. Det är ju en balansgång det där med när barnen är redo för en sådan sak.

Jag minns att när jag jobbade förskola så resulterade det i att jag absolut inte kunde tänka mig att låta mina barn börja innan de närmade sig tvåårsdagen. Jag minns inte riktigt varför men jag har ett vagt minne av att jag tyckte de små kändes just små och i behov av något som jag inte kunde ge dem eftersom man måste ge till så många samtidigt.

Att ta hand om någons barn är ju inte bara ett jobb man gör, utan det är så mycket mer än det som står på papperet. Det är närhet, kärlek, uppmärksamhet och även en del fostran. Vissa barn behöver mer av det och andra behöver mindre, det är ju inte alltid åldersbundet utan jag skulle snarare vilja påstå att det har med personligheten att göra. Därför vet jag ju också att det finns små barn som inte är så små att det påverkar dem negativt att börja förskola tidigt, snarare tvärtom. 

Men jag har fortfarande en stark övertygelse i att de bästa förutsättningarna blir när barn är stora nog att vara relativt självständiga. När de inte behöver vänta på att någon ska lyfta dem, bära dem från a till b och så vidare. Det var några av anledningarna till att jag väntade med Ebbe-Lous förskolestart. För att jag ville att han skulle vara så “stor” som möjligt, att han skulle kunna klara sig själv inom rimliga ramar, stå på sig och säga ifrån. Det hade naturligtvis också sina nackdelar eftersom separationen blev svår och det blev lite svårare för honom att följa med och liksom ställa sig i ledet så som små barn gärna gör för att “alla andra” gör. Det kan ju också vara ett personlighetsdrag, såklart. Man vet ju inte.

Signe verkar vara annorlunda, hon svarar oerhört bra på Ebbes inskolning på den nya förskolan. Hon följer med de andra barnen, sätter sig i ringen och har liksom lättare för att haka på. Sen gråter hon högt när det är dags att gå. Så var det aldrig med Ebbe, han gick sin egen väg hela tiden. Men ja, det innebär att vi har börjat vackla lite i vårt beslut med sen förskolestart och tänkt att kanske men sen ändrat oss igen och tänkt att vi väntar tills åtminstone januari, när hon när lite mer stabil och inte så närhetskrank. Eller kanske när jag är lite mer stabil och mindre närhetskrank. För det finns, ärligt talat, en viss ovisshet i vem som faktiskt är vad i den ekvationen.

9
9

Liknande inlägg

Inga kommentarer

    Lämna en kommentar