Personligt

Om träden och om en morgon i egen takt

Det är nu magnolian blommar och körsbärsträden slår ut sina rosa paraplyer mot kall, blå vårhimmel. April, den vackraste och kanske lynnigaste månaden på hela året. Som jag njuter av alla humörsvängningar hon bjuder på. Brännande vårsol mot slutna ögonlock och isiga vindar som bryter sig igenom jackan. Det är barnens månad, min månad och om vi hade en trädgård skulle vi plantera ett körsbärsträd för Ebbe-Lou och ett magnoliaträd för Signe. Det var under sådana vi tog vår första promenad som nyblivna föräldrar, det var ett sådant jag såg blomma ut utanför sovrumsfönstret när Signe var alldeles ny i världen.

Jag gick inte upp med resten av de andra idag, jag satte mig på tvären när Hugo försökte få mig att gå upp före honom. Inte ens med honom tänkte jag följa. Han ställde en kopp kaffe på den röda pallen jag har som nattduksbord, men jag lät det kallna. Jag fortsatte envist tillbaka in i mina drömmar. Jag vaknade till slut av skrammel i köket medan solen tog sig in genom de slarvigt nerdragna persiennerna och levde ut på väggarna.  Jag strök Hugo över armen och gjorde nytt kaffe, tog syltburken från Ebbe och lyfte upp Signe som lärt sig att om hon höjer armarna mot oss så plockar vi upp. 

Idag skriver jag på en essä – jag kunde inte göra ingenting. Det gick inte alls. Så jag mailade min handledare och bad om ett nytt inlämningsdatum. Kaffet är starkt och köket är stökigt, vi har ketchupfläckar på bordet och blommor som börjat tröttna i sina vaser. Och jag bläddrar bland kommunikationsteorier och lever lite grann, igen.

5
5

Liknande inlägg

2 kommentarer

  • Svara
    Susanna Johansson
    04/22/2019 at 05:17

    Finaste meningen jag lest på lenge “Kaffet är starkt och köket är stökigt, vi har ketchupfläckar på bordet och blommor som börjat tröttna i sina vaser.”

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      04/26/2019 at 21:40

      Susanna <3

Lämna en kommentar