Personligt

Orden och tacksamheten

Det är helg och jag är ledig och jag tänker att jag ska skriva, göra, skapa intressanta och roliga saker. Fördjupa mig i det ena och skriva mer om det andra. Men när jag börjar leta efter orden, efter formuleringarna så får jag inte tag i någonting sammanhängande. Det mesta blir lösryckt och kryptiskt i en kort liten mening eller två. Jag minns en tid bakåt när jag kunde se så mycket i vardagen som kändes värt att benämna. Det var en rykande het kaffekopp, knubbiga små barnhänder eller stämningen i luften som fick orden att kedja sig fast i varandra till vettigheter. Jag ser fortfarande allting men hittar bara endimensionella sätt att uttrycka det på. Då och då tvådimensionellt. Ibland undrar jag om det kanske bara är så att man har en viss mängd ord i sig. Att de liksom tar slut och måste fyllas på med jämna mellanrum. Jag vet inte, jag bara funderar lite.

Häromkvällen var jag så trött efter jobbet att jag somnade med arbetskläderna på. Jag skulle bara natta Signe och sen skulle jag göra en miljon saker till. Men det var så härligt med hennes fjuniga lilla huvud under min haka och hennes hjärtslag mot mitt att jag inte kunde förmå mig till att lägga henne i sin säng. Så jag somnade med henne ovanpå mig klockan tjugo trettio och vaknade inte förrän halv nio dagen efter.

Hon är förresten alldeles underbar, min lilla loppa. Hänger efter sin storebror och dansar så fort man startar Mamma Mu. Hon kräver att bli upplyft när hon är trött och lägger sen kinden mot min axel och blir alldeles stilla. Ebbe-Lou är lika fantastisk han. Han har humor och min energi, bygger och konstruerar i mängder här och ingenting får slängas för han “kan pyssla något av det”. 

Tänk, ändå, vilken tur man skulle ha i livet.

11
11

Liknande inlägg

Inga kommentarer

    Lämna en kommentar