Alla vet att det är vackert i Paris.

Så, det nya året slog in och började dagen efter veckla ut sig tillsammans med en grå himmel som släpper regn i tid och otid. Borta är glittret och tillbaka är vardagen. Det underbara nyårsruset har lagt sig och resterna från 2021 står kvar och väntar på att bli fulländade, publicerade och arkiverade. 

Mitt år med SNACK har börjat på finaste av sätt och framtiden ser spännande ut. För första gången har jag hittat min plats, i klustret av människor med visioner som lever ut sina drömmar. Som blickar långt mot horisonten med ett ständigt närvarande ”tänk om”. Det väcker någonting i mig. Vissheten om alla möjligheter som livet erbjuder, kanske. Och det påminner mig om att det kan vara dags att ta fler kliv framåt. Att inte stanna upp, att fortsätta vilja och våga mer. Att inte tillåta mig själv att bli för bunden av potentiella misslyckanden. Våga välja bort.

Kanske är det ett nyårslöfte som formas här, samtidigt som jag skriver. Att våga välja bort och fortsätta framåt. Fint så.

En kväll att älska.

Jag höll ett sovande fyrverkeri i handen igår medan himlen lystes upp i Alingsås. Bakom mina revben rörde sig ett hav av gnistrande känslor. För det stora, för det lilla. För livet. För allt. Med glitter på ögonlocken låg jag i mörkret och funderade på alla människor som finns i mitt liv. På året som har varit och på året som ska komma.

Berörd av andra människors nyårslöften och framtidstro insåg jag att nyårsafton är den vackraste högtiden. Aldrig finns det så mycket som glittrar då, så mycket hopp inför framtiden. Hur små eller stora alla löften än är  så har man tänkt till, funderat och utvärderat.

Världen vibrerar av längtan, av önskan. Av tilltro. Det är fantastiskt. Livet är stort.

Skrivandet.

Det är jul och jag har spenderat dagen med att skriva veckomejl om julens godsaker och allt det goda som vi alla längtar efter till jul. Ja, det har, med andra ord, varit mycket jul. Samtidigt har jag parerat en ljuvlig liten treåring som prompt skulle vara hemma idag för att ”det är så mysigt”. Klipp till några sidor gjorda i en tonalitetsguide och därefter fredagsklassikern tacos med resten av familjen. 

Nu är alla kottar under 110 centimeter omstoppade, julmusten är uppkorkad och jag sitter och skriver. Planlöst låter jag händerna röra sig över tangenterna, raderar, skriver om och raderar igen. Som om jag vore lite stel, lite ovan. Vilket jag visserligen är. Men det borde inte ta särskilt lång tid innan jag blir varm i kläderna och hittar tillbaka till skrivandet igen. Hoppas jag.