Vardag

Inredning

Mamahood

En sammanfattning

Om att vara redo för en ny säsong

Nu närmar sig slutet av augusti och början på hösten. Eller ja, egentligen har vi ju redan börjat med höst med tanke på vädret. Och jobbet – vi har stylat om hela butiken så nu är varenda kvadratmeter fylld med djupa, dramatiska färger, stora växter och ett nytt bäddsortiment. Tänkte aldrig på det, att hösten skulle nå mig fortare när jag jobbar i butik. Känner, i samband med det, hur viktigt det blir för mig att inte inreda säsongsmässigt – jag vet inte riktigt varför, kanske för att man känner av hur tydligt trender kommer och går ihop med olika säsonger? Det är ju ingen nyhet alls, men det blev så påtagligt för mig i veckan. Fast kanske byter jag gardiner, tycker om tanken på ljusa krispiga linnegardiner till våren och sommaren och tunga till hösten och vintern.

Undrar förresten hur den här hösten kommer att bli, hur ser gatorna i Alingsås ut när löven faller, vart samlas mest snöslask och hur ser alla träden i allén ut när de går i dvala? Den här hösten och vintern finner vi oss mest i det hela, vänjer oss vid lägenheten, lär oss vart solkatterna hamnar, vilka caféer som är mest fulla på helgerna och vart den finaste promenadsträckan är. Vi lär oss vår stad och nästa sommar kommer vi kunna prata om hur fint eller hur tråkigt det ska bli till hösten

Det enda jag vet säkert är att jag längtar efter allt som hör årstiden till, efter lyxgröt till frukost, rotfrukter, puttrande grytor, utflykter och långlunch inomhus när det börjar bli lite ruggigt utanför. Jag längtar efter att knyta rosetter av banden från mössorna under barnens små hakor, leta efter vantar och gå på promenader med en varm kopp kaffe i handen. Att baka päronkaka med kardemumma och grädda nattjäst bröd. Jag ska sticka färdigt en halsduk och tända ljus, göra köket redo att användas till mer än vardagsmaten.

Snart, när dahliorna och solrosorna inte längre finns kvar att köpa, då börjar det. 

9
Personligt

Nej föräldrar, släpp inte mobilen.

Idag är jag ledig och Hugo jobbar så jag är själv med mina två. Strategiskt har jag startat Alfons och flyttat fram fåtöljerna. Det enda som saknas är ett bord var, så ser det ut som en variant av en amerikansk tv-middag. Ett par sekunder i taget då, för still sitter dem väl kanske inte så oerhört länge. Till mig själv häller jag upp en till kopp kaffe som jag tar med mig till soffan där jag går igenom alla mina favoriter i telefonen.

Föräldrar som “sitter med telefonen” förresten,  det är ju ett hett ämne, för folk med och utan barn. Jag tänker själv, i den frågan, att det handlar om någorlunda sunt förnuft och att det måste vara slut på att skamma föräldrar för de andhål de lyckas hitta i föräldraskapet. För det är mycket nog av den varan som ingår när man blir förälder. Och nu när jag tänker vidare på det, låt mig nämna en av tre iakttagelser i den kategorin, som jag har gjort under relativt kort tid; en sen eftermiddag sitter jag på daMatteos innergård och väntar på Ebba. Snett mittemot mig sitter en man i medelåldern med en mycket yngre tjej, högst 20-25 skulle jag vilja säga att hon är (varför det är nämnvärt ska jag strax återkomma till, för det finns en relevans i det).

Egentligen brukar jag inte tycka andras samtal är särskilt spännande men han pratade om någonting som fångade mitt intresse – föräldrar som använder sina telefoner när de är med barnen. Enligt honom var en situation där en förälder sitter och scrollar i sin telefon likvärdig med en situation där föräldern är deprimerad eftersom att barnet får “samma typ av respons” vid försök till kontakt.

Kanske hade han läst den här texten, där krönikören undrar om man kan få föräldrarna att lägga undan sina telefoner utan att moralisera eller skuldbelägga, men sen själv gör det i allra högsta grad? Ett anmärkningsvärt argument som dessutom lyfts är “Distraktionen, att lyfta fokus från barnet till mobilen, ligger bakom många olyckor, som drukningstillbud” vilket får mig att rysa av obehag för hur långt man är villig att gå med sin egen moralisering. Jag kan inte minnas att jag sett samma pekpinnar vad gäller böcker eller prata med andra människor, då är man väl ändå minst lika frånvarande? Eller är det kanske bara så att mobilanvändningen är det som hamnar i blickfånget för att det inte är lika fint? Själv hade förresten pappan på daMatteo minsann aldrig på telefonen de dagar han var med sina barn. Nejdå, inte alls.

Till att börja med; vad är det för fruktansvärd jämförelse? Och varför sitter han där och präntar in sådant trams i huvudet på en ganska ung person som egentligen skulle behöva få utrymme att forma sin egen uppfattning, en person som kanske kommer få egna barn i framtiden och som då konsekvent kommer gå in i tillräckligt med oombedda pekpinnar? Och är det inte så typiskt med män som höjer sig själva som föräldrar? Som minsann aldrig…Då undrar man ju hur mycket dem har varit hemma själva? Vad vet dem egentligen om vad det innebär att vara föräldraledig?

Det är lätt att vara hundra procent närvarande när man bara är hemma litegrann.

Jag känner mig personligen inte träffad av sånt här eftersom jag kom till sans med det ganska tidigt i min förädraroll, kanske lite mer när det talades om det på nyheterna när Ebbe var nyfödd, om hur dåligt det var med mammor som tittade i telefonen samtidigt som de ammade sina barn för att barnet snuvades på kontakten. Men istället för att träffas av otillräcklighet och dåligt samvete reagerade jag på att om det nu var så allvarligt varför lyftes då inte också pappor som flaskmatar i den diskussionen? Det kändes sannerligen som en minst lika viktig fråga vid synen av Hugo, som mitt emot mig satt och flaskmatade Ebbe med den ena handen och hade telefonen i den andra.

En annan variant jag stött på är lappen på Ebbes nya förskola – utanför ytterdörren finns det en laminerad lapp där det står “Du ska nu ha dagens viktigaste möte, ditt barn väntar på dig. (Var god stäng av ljudet på telefonen).” Det är absolut en fin tanke men samtidigt också tröttsam och till viss del nedlåtande. Det där är en avvägning varje förälder själv gör, huruvida man har framme telefonen eller inte. Man får lita på att människor kan göra vettiga val och rimliga prioriteringar, utefter eget tycke.

Låt mig tillägga att jag inte argumenterar för att man ska sitta mer med telefonen eller att jag ställer mig emot närvarande föräldrar men jag provoceras av andra människors påtryckningar och regler. Av denna ständigt påtvingade bilden av hur en “god” förälder är och hur lätt det är att hamna i motsatt fack. Jag provoceras av att det är där värderingar läggs i hur man är som förälder, som om det inte verkar finns andra aspekter att titta på. Låt oss istället hitta andra punkter på måttstocken, låt oss inte värdera en förälder utefter hur ofta hen tittar i telefonen. För det säger egentligen absolut ingenting om hur det såg ut varken innan eller efter. Det säger ingenting om hur närvarande man är alla andra tider på dygnet, eller inte.

Och det är faktiskt inte så fult, så fel eller så hemskt att inte vara helt och fullt närvarande hela tiden. Det är helt okej att koppla bort ibland, också.

17
Signe, Ebbe, föräldras...

Om sen och tidig förskolestart

Idag var det min första alldeles egna dag med barnen, på flera veckor. Hugo har börjat jobba och nu kommer vardagspusslet att börja sin utmaning med två jobb och en som ännu känns för liten för att börja på förskola. Det är ju en balansgång det där med när barnen är redo för en sådan sak.

Jag minns att när jag jobbade förskola så resulterade det i att jag absolut inte kunde tänka mig att låta mina barn börja innan de närmade sig tvåårsdagen. Jag minns inte riktigt varför men jag har ett vagt minne av att jag tyckte de små kändes just små och i behov av något som jag inte kunde ge dem eftersom man måste ge till så många samtidigt.

Att ta hand om någons barn är ju inte bara ett jobb man gör, utan det är så mycket mer än det som står på papperet. Det är närhet, kärlek, uppmärksamhet och även en del fostran. Vissa barn behöver mer av det och andra behöver mindre, det är ju inte alltid åldersbundet utan jag skulle snarare vilja påstå att det har med personligheten att göra. Därför vet jag ju också att det finns små barn som inte är så små att det påverkar dem negativt att börja förskola tidigt, snarare tvärtom. 

Men jag har fortfarande en stark övertygelse i att de bästa förutsättningarna blir när barn är stora nog att vara relativt självständiga. När de inte behöver vänta på att någon ska lyfta dem, bära dem från a till b och så vidare. Det var några av anledningarna till att jag väntade med Ebbe-Lous förskolestart. För att jag ville att han skulle vara så “stor” som möjligt, att han skulle kunna klara sig själv inom rimliga ramar, stå på sig och säga ifrån. Det hade naturligtvis också sina nackdelar eftersom separationen blev svår och det blev lite svårare för honom att följa med och liksom ställa sig i ledet så som små barn gärna gör för att “alla andra” gör. Det kan ju också vara ett personlighetsdrag, såklart. Man vet ju inte.

Signe verkar vara annorlunda, hon svarar oerhört bra på Ebbes inskolning på den nya förskolan. Hon följer med de andra barnen, sätter sig i ringen och har liksom lättare för att haka på. Sen gråter hon högt när det är dags att gå. Så var det aldrig med Ebbe, han gick sin egen väg hela tiden. Men ja, det innebär att vi har börjat vackla lite i vårt beslut med sen förskolestart och tänkt att kanske men sen ändrat oss igen och tänkt att vi väntar tills åtminstone januari, när hon när lite mer stabil och inte så närhetskrank. Eller kanske när jag är lite mer stabil och mindre närhetskrank. För det finns, ärligt talat, en viss ovisshet i vem som faktiskt är vad i den ekvationen.

12
Fint, bra, jag gillar

Ett riktigt bra Göteborgstips

Igår var det lördag och jag var orimligt trött. Skulle kanske kunna skylla det på vår AW dagen innan men kan man verkligen det efter ett och ett halv glas prosecco och hemkomst vid 21.45? Ja nej jag vet, det är inte så mycket att skryta med men de facto är att jag inte har varit full en enda gång sedan barnen kom, att jag alltid skyndar mig hem för att jag inte vet hur natten blir och för att morgonen alltid är full med morgonpiggt babbel. Men det var inte det viktiga med det här inlägget utan det är tipset jag tänkt leverera – JINX, som jag trodde bara fanns som foodtruck vid Magasinsgatan (mellan Artilleriet och daMatteo) har också en egen lokal i Victoriagården. Ja just det, nu minns jag ju poängen med att jag var så trött igår – jag hade inte med mig någon lunch till jobbet och strosade iväg utan riktning och hamnade här – på JINX. Och åt en FANTASTISK lunch för en hundring. En “Korean bbq” som bestod av glazad fläsksida, ris, chilimayo, picklad melon, jalapeno, gurka, koriander och gurka. Den perfekta mixen av friskt, tungt, lätt, starkt, sött och syrligt. Ska absolut försöka få till något liknande hemma nu när jag är ledig ett par dagar. 

Men tillbaka till poängen – fin innergård och bra mat, lätt ett av mina bästa Göteborgstips.

10
Vardag

En rutig skärm, en kelimmatta och en uppdatering från det förvirrade vardagsrummet

Här kommer en liten uppdatering från vardagsrummet!

Och en tanke kring hur märkligt det är att man kan börja i en ände och sluta i en annan. Jag skulle bli supercool och dansk inredningsmässigt men hamnade i någon sorts variant av stilen som alla tycks vara SÅ ofantligt rädda för att förknippas med: shabby chic. Det är dock lite för gulligt för mig så jag ska byta ut stolen och jobba in lite mer färg, mönster och dramatik. Men; en sak i taget. Kanske att jag börjar med att putsa speglarna först. Kanske.

Mitt största huvudbry är dock soffan. Det är en Karlstad från IKEA, som jag verkligen tycker om och tänker att jag ska klä om. Men jag velar mellan vilket tyg det ska bli i – Afroart eller William Morris. Eller ska den kanske bara vara enfärgad? Enkel och “tidlös”? Jag vet inte. Men jag har ett tygprov med mig hem från Engelska tapetmagasinet så efter idag lär jag veta mer.

Förresten, lampskärmen! 30 kronor på Ebbes Hörna. Lätt ett kap.

Och förresten en gång till – mattan! Tog oss fyra lägenheter innan den äntligen fick sin plats. Så glad att jag hållit så hårt i den i alla år.

12
Vardag

Långa kjolar, sidobord, sängar bredvid varandra och hösten 2019

Det var snabba ryck imorse. Jag vaknade lite senare än tänkt och hade en nyvaken gullfia som, omedvetet, jobbade så hårt på charmen att det var omöjligt att slita sig. Slängde ihop en skål med yoghurt och mandlar, halsade en kopp kaffe och sa hejdå till allihopa medan jag tog på mig skorna. Nu sitter jag på tåget med kaffe som Hugo hällde i en termos åt mig och tänker på min pappa som alltid cyklade till jobbet med saft och smörgåsar i plastpåsen. Samma samma men ändå inte.

Man känner att någonting händer nu, att tempot förändras, kanske på grund av vädret, kanske också på grund av den nya månaden. Det börjar kännas mer fokuserat. Åtminstone känner jag av det – den kommande höstens löften om en ny tid, nya rutiner, ny sorts energi och ork. Vad drillad man är ändå genom skolan och terminsstarter, ihop med resten av Sverige som också vill köpa nytt pennfack, nya sudd och sylvassa blyertspennor så fort slutet på sommaren närmar sig. Den 2 september börjar Ebbe på den nya förskolan och innan dess vill jag ta med honom för att köpa en ny ryggsäck och en ny skrivbok. Vill ge honom samma känsla som jag har. Själv får jag en annorlunda höst – jag fortsätter arbeta och i januari ska jag börja skriva min c-uppsats parallellt, tror jag. Då är det Signes tur att börja förskolan så jag kommer ha lite mer tid över de dagar som jag inte jobbar. Men vem vet egentligen, om det är något jag uppenbarligen inte har några problem med så är det ju tvära kast. En ganska märklig egenskap för en sådan trygghetsnarkoman som mig egentligen.

Men. Med det sagt så har jag alltså börjat längta längre fram och samtidigt tillåtit mig att komma in i ett annat lunk nu. Allt det där nya är ju inte så långt bort så nu kan jag slappna av lite. Jag har klippt av mig håret, målat halva vardagsrummet och nu får det vara stopp ett litet tag.

Sen ska jag;

Köpa ett gäng mellantunna oversizade tröjor till mina längre kjolar. Och ett par snygga skor att ha förutom sneakers. Gärna gröna loafers:

Hitta en kappa som är ett riktigt blickfång, helst rutig och mellanlång.

. bli riktigt bra på att använda håraccessoarer i mitt nyklippta och nyfärgade hår .Inreda Ebbes rum i linje med det jag tänker ska bli barnens rum sen. Fastän vi har det sovrummet nu så kan man ju ändå börja med det. Tänkte först att de skulle få varsin vägg, varsin plats men nu är jag så förälskad i det här – sängarna tätt bredvid varandra med ett litet nattduksbord emellan. Kan ju vara så att jag bokstavligen bäddar för bråk och fruktansvärda nattningar men äsch. Fint blir det ju. VARDAGSRUMMET. Det här är absolut något jag ska göra. Men efter bakslaget med den blå färgen så gör jag bara litegrann i väldigt små doser. Kan vara att jag tar nya tag med blå väggar fast i en annan ton till våren. Eller nästa vecka. Man vet ju inte vad man springer på eller när lusten infaller. Men bortsett från färg står nu sidobord på min lista. Ett sidobord med böcker och en lampa på. Fundera på en ny färgskala. Kanske är blått inte min färg helt enkelt. Grönt är ju absolut det, rött med. Och grått. Skulle gärna blanda in något gult här, en dov lejongul eller kanske olivgult med liksom lite grönt i?

bilder ur mina mappar Höst 2019 och Home 2.0 på Pinterest

7
Inredning

Tisdagsläsning från Historiska hem

Innan klockan hunnit slå nio imorse, stod jag utanför färghandeln som jag sen lämnade med sex liter ny väggfärg till vardagsrummet. Jag kom helt enkelt inte överens med det blå. Men något jag absolut kommer överens med är det här stället – Bretorp gård som jag  tycker man ska kasta ett öga på om man gillar fina saker, för här finns det nämligen mängder av dem. Önskar vi kunde flytta dit på stört, helst igår.

7
Vardag

Om att lämna, om att inte kunna förlåta och om att hitta tillbaka hem.

• Erase/rewind med The Cardigans, Fly av Ludovico Einaudi och Feeling good av Nina Simone är vad jag lyssnar på när jag sitter på tåget till och från Göteborg. Jag åker förbi sjöar, skog och hästhagar. Lämnar en nervöst tickande puls med människor som hela tiden är på väg någonstans och återvänder till trähus i ljummen solnedgång och knappt några människor alls.

• Jag går igenom Allén, ibland förbi sluddrande röster på en parkbänk, röster som försöker strama upp sig, som försöker behålla någon form av värdighet. En ton av jag är fortfarande med, jag är inte så full. Jag känner igen det, alltför väl. Den nyansen lärde jag mig att höra redan som liten. Man skulle kunna tro att min historia skulle göra mig mer ödmjuk, kanske också mer förstående. Men nej, tvärtom. Jag är hård, det knyter sig i bröstet på mig, jag fäster blicken rakt fram och känner hur käkarna biter ihop. Jag står knappt ut och måste skynda, skynda mig förbi.

• Jag ser dem igenom tågfönstret och skyndar mig ut. Kjolen fladdrar när jag halvspringer ner för trappan. Signe har bara tröja och blöja, de knubbiga låren är nakna och varma, i nacken har håret lockat sig och hon tjuter till när hon ser mig. Ebbe är arg för någonting och säger TRAMS högljutt samtidigt som han sneglar på mig. Jag går omedelbart in i min roll, hittar hem igen, återfår konturerna. Nu är dem här, tillbaka hos mig och jag blir hel, i trappen på tågstationen i Alingsås.

17
Alingsås Inredning

Ett grönmålat skåp, drömgardinerna från William Morris och att ha en bas med accenter.

Det har varit ett par konstiga dagar här – jag har inte riktigt vetat vad jag ska göra och har känt mig ur balans. När gänget är hemma är allt så utstakat på något vis men när jag är själv tappar jag bort mig. Jag vet inte riktigt när jag ska äta, när jag ska sova eller vad jag ska hitta på. För att få någon ordning på det hela har jag hittat på några projekt och det senaste var att måla både skåp och bord i en fin grön färg från Little Green som jag köpte på Engelska tapetmagasinet igår. Är inte helt klar med nedersta delen av skåpet, det blev för sent, helt enkelt. Men, vill måla allt i grönt nu. 

Jag har för övrigt börjat tvivla på de blå väggarna i vardagsrummet och funderar på att måla dem grå, men visst har jag redan skrivit det? Jo, jag tror det, jag har en dock en tendens att upprepa mig. Men ja, grått istället för blått. Men jag har lovat mig själv att ge det blå lite tid, att inte ge upp än. Så jag tänker att jag inte ska fega utan bara dra på nu, more is more helt enkelt. För ett stilrent mellanläge fungerar inte riktigt, det blir för platt. Och bara för att det finns färg på väggarna måste man inte nödvändigtvis undvika färg på resten av inredningen så länge färgerna går ihop och det inte blir för spretigt. Det var faktiskt vår VM på jobbet som fick upp mina ögon för att försöka vara enhetlig i till exempel färgen på möblerna fastän de är olika och sen jobba med accenter till det. Jag tänker att jag ska jobba med krukorna och blommorna på samma sätt – bara pelargoner på skåpet och byta krukor så alla är likadana. Sen kommer jag nog plocka in vinrött, kanske mörklila. Eller gult? Drömmer just nu lite om en gardin med röd bas till vardagsrummet, som den här från William Morris. 

Men först, innan jag går vidare till några andra steg så ska jag måla färdigt det där skåpet.

14
Alingsås Signe, Ebbe, föräldras...

Nolhaga slott och ett par funderingar

Tre hela dagar var jag ledig förra veckan och varje dag bokades upp med utflykter, bullbak, grillkväll hos släkt till Hugo och frukost ute. Jag slog dessutom på stort och köpte en ny telefon.

Utflykter är förresten lite ny och ganska obruten mark för mig. Det har blivit ett par med åren men nu när Ebbe är så stor så har man fått trappa upp tempot lite. Jag är i regel ingen utflyktsmänniska, egentligen inte heller sådär jättegärna ute i “naturen”. Skulle aldrig få för mig att gå på en hajk, paddla kanot eller tälta. Odla, kanske plocka svamp eller gå skogspromenad är ungefär så långt jag kan sträcka mig, vilket är bättre än när jag var liten och min mamma fick lura ut mig på svampplock med att det fanns blå och rosa kaniner i skogen. Annars satt jag hellre kvar hemma med näsan i en bok.

Men nu så, nu har jag investerat i något så tjusigt som alldeles vanliga plastlådor som jag fyllt med det enklaste jag kan komma på: runda mackor med ost och gurka, plommontomater och hemmagjorda kanelbullar. En flaska vatten, frukt och en termos kaffe med oatly på det, två filtar och vi är redo att gå. Någon gång ska jag avancera med kall pastasallad. Och en annan gång ska jag skriva en rimlig lista på vad som krävs för en HELT OKEJ picknick med barn. Kommer förmodligen att höja nivån när jag är lite mer rutinerad, men just nu handlar det mest om det absolut enklaste sättet att komma ut (med humöret någorlunda i behåll hos alla parter).

Det här är för Ebbe vad en nygräddad surdegssmörgås med en rejäl bit comtéost är för mig.

Hej, här är jag med minikoppen och solblekt hår.

Alingsås. Älskar dig.

Och dig älskar jag med, lilla stolle.

Hon är bara 15 månader, så vi känner henne inte helt än men den person som varje dag visar sig är härlig. Gapig och skrikig när hon blir orättvist behandlad eller inte får som hon vill och samtidigt älskar att ligga i soffan och gosa länge när tillfälle ges. Jag tolkar henne som trygg, som nöjd generellt och omöjlig att kuva. Åtminstone hoppas jag det, att hon ska bli omöjlig att kuva. Det här är förresten en ständig balansgång i att ha både en pojke och flicka – att fostra dem likadant men ändå inte. Medan jag ständigt tänker på att uppmuntra Ebbe-Lous mjuka sidor kommer jag behöva tänka på att uppmuntra Signe att stå på sig. Samhället kräver det, att jag blir dess motpol. Jag vill ge dem allt, alla känslor och alla möjligheter. Att de ska våga leva ut och inte begravas under normer som placerar dem i fack.

För första gången i år som vi tre fastnade på bild tillsammans.

Gullunge. Också en gaphals men han lär sig tygla det mer och mer hela tiden. Måste vara svårt att vara en helt ny människa på jorden med alla känslor som uppstår och utan vetskap om hur man håller allting tillbaka. Också där uppstår en balansgång – att se till att han fortsätter stå på sig men  också att han kan reglera det och välja sina strider. Tänker att språket är nyckeln där, språket som för var dag blir mer och mer avancerat och imponerande. Hela alfabetet kan han nu dessutom, han och Hugo tränar på det varje kväll <3

Nolhagas lilla slott. Så fint här. En perfekt plats för att skapa barndomsminnen och bli lite mer familj på.

12