Vardag

Inredning

Mamahood

En sammanfattning

Lemoncurd, rödbetor med pistage, saker att göra, en frisyr att älska och några olika stilar.

Förkylningen bröt ut och jag skickades hem tidigare från jobbet för att gå hem och bli frisk. Själv hade jag inte räknat med att det skulle blossa upp, på allvar, men så fort jag loggat ut ur systemet kände jag hur hela kroppen andades ut, axlarna åkte ner och hur viruset spred sig med ilfart i hela kroppen. Märkligt att det går att känna en sådan sak, att kroppen bara ger upp och tar emot. Tanken var att kurera mig och vila tills jag blev frisk, men den som lever med barn vet lika väl som jag att “vila” inte existerar på kartan då. Det är alltid barnen först, vi sist och på tal om det så tyckte jag att Elsas text var så talande om att “…man bryr sig inte lika mycket om sig själv längre utan har fokus på den där delen av en som inte kan ta hand om sig själv och som välter ut yoghurtskålen vid frukost.” Det är ju precis så det är, eller ja så det har varit för mig. I små, små doser har jag tagit hand om mig, lagt på fokus på mig själv men det är ändå mer än sekundärt. I höstas när Signe bara var några månader kände jag av det rejält och jag har fortfarande inte vant mig vid personen i spegeln. Jag längtar efter mer utrymme för att få ta hand om mig själv, jag saknar personen, som de fortfarande ouppackade, klänningarna i flyttkartongerna vittnar om. Att få läsa böcker kontinuerligt så att tankarna får röra på sig mellan mer än det allra nödvändigaste. Samtidigt älskar jag den här tiden och vill aldrig att den ska ta slut? Det känns redan nu som att en del av mig förstått att det här är det viktiga, att den här tiden är den viktigaste i mitt liv. Att det kommer finnas tid för annat, sen. Och i samma insikt viskar en liten röst frågande men när är sen då?

Nåväl, sånt kan jag fundera på i ett par dagar nu för Hugo har tagit barnen med sig till sina föräldrar i Skövde. Till mexitegelvillan som byggdes färdig precis innan han föddes, till det lilla lugna villakvarteret. De ska springa (krypa) nakna i gräset på baksidan av huset, bada i en uppblåsbar pool, äta kakor ur kakburken med farfar och sova i gillestugan. De har ett par härliga sommardagar framför sig. Säkert kommer de grilla och åka på utflykter. Själv har jag varit förvirrad sedan de åkte, jag vet inte vad man gör med all den här oplanerade tiden. Jaja, nåt kommer jag väl på. 

Älskar rödbetor, det bästa jag vet är rödbetssoppa men  marockanskt rostade rödbetor med granatäpple och pistage känns ju som en värdig utmanare i den kategorin.

Surdegsbröd med tomater, basilika, flingsalt och olivolja till lunch imorgon kanske?

Väljer alltid syrligt framför sött och ska absolut göra den här chiapuddingen på kokosmjölk med lemoncurdsmak till morgondagens långfrukost.

Evighetsbuketterna. Kanske inte lika “inne” nu som förut, men fortfarande precis lika vackra. Det vore fint med en sån här bukett ovanför en säng. Eller ett matbord.

Någon dag vill jag ha en sån här utsikt. Förresten, vad Babes in boyland är duktiga på det där, att fånga ögonblick. 

Den här står på att göra listan.

Sånt här vill man ju gärna ha på en hylla eller två. Jag är inte mycket för ansikten och huvuden men kroppar är ju fint.

Hade ju varit kul att hinna med något sånt här innan gänget kommer hem. Kanske på en dyna till balkongen?

Johanna Bradfords hyllor har varit inspiration för våra egna som vi satte upp igår. Ska bara måla in våra och sen är det klart.

Så vansinnigt fint hos The apartment i de här tonerna.

Jag är så trött på mitt långa hår, det måste bort. Jag drömmer alltid om långt hår men det är så tjockt att det liksom bara hänger. Och kräver mycket jobb. Kort hår behöver man bara föna, spraya och sen är man klar. ÄLSKAR den här frisyren.

De här tre nedersta bilderna är ganska talande för vad jag gillar – vitt och romantiskt, rutigt, flowy och härligt och sen chict och enkelt men elegant.

3
Vardag

Ett hej och 35-kronorsfynden

För en gångs skull vaknade jag före alla andra, jag är på väg att bli sjuk så jag sover sämre, trots det drömmer jag lika intensivt som vanligt. Så idag har jag huvudvärk och är inte helt med. Hoppas det släpper, för tid att bli sjuk har jag inte. Eller tid och tid, lust snarare. Men tid att röja upp på balkongen imorse, hade jag, och att gå på loppis igår. Klockan 8 gick jag genom porten, över vägen och in i loppisen. Där hittade jag ett litet hus till Signe att ställa krafs på, i framtiden. Och en lampa som stått i säljarens föräldrahem och sen i hennes innan det var dags att släpp taget. Jag lovade att den skulle hamna på en bra plats. Dekoren både ser och känns handmålad och att byta el blir inget problem att göra själv. Älskar den och kommer nog att ställa den hos barnen sen. Ska bara hitta en passande lampskärm. 35 kronor betalade jag förresten för båda grejerna, tummen upp för det.

6
Inredning

Lördagsmorgon med loppisfynd

Jag behöver ett liv som är lite sött och syrligt på en och samma gång, att få stå med foten i flera världar samtidigt. Jag har aldrig varit bra på det ena eller det andra. Så att hinna gå förbi Alléloppisen innan jag hoppar på tåget till jobbet på lördagar är ljuvligt. En morgon med ett uns stress i benen och med fynd i blicken för att sen köpa med en havrelatte och sitta still på tåget med P3 Dokumentär i öronen är livet. Och i lördags var det precis så jag började dagen. Med en sväng förbi loppisen i Allén där jag hittade en gammal spegel och en bild på fiskargubben för 20 kronor som går hand i hand med stilen jag vill ha i sovrummet. 


Ska bara hitta en ram och sen åker han upp ovanför mitt skrivbord.


Den perfekta spegelbrickan åt mitt allra finaste krimskrams.

Med vackra kanter.

Fint, tycker jag.

6
Vardag

Alingsåsromantik, tid som rinner mellan fingrarna likt vatten och Brickan med stor B.

Märkligt hur mycket dagarna kan skilja sig åt. Igår vaknade alla på ett bra humör och allting var rart och fint fram till kvällen. Idag däremot, verkar alla ha vaknat på fel sida och innan klockan slagit nio har jag redan hunnit släcka bränder med högljudd röst. Att vara mamma alltså, vilken grej. Åt båda hållen.

Förmodar att det egentligen kanske handlar om spring i benen på oss allihop, igår var vi hemma hela dagen. Hängde upp nyinköpta linnegardiner, bytte sängkläder, lagade pasta carbonara och packade upp ett par av de sista kartongerna. Hängde upp en spegel och sov middag med Signe. När Hugo kom från jobbet möblerade vi om och bytte rum med Ebbe-Lou. Det var lite väl tidigt att ge honom ett så stort rum att ha själv. Så nu är det vi som har rosa väggar i sovrummet och han som har gröna. Inte alls vad jag tänkt men äsch det ska nog bli bra, det med. 

I tisdags levererades en tvättmaskin och torktumlare som vi köpt och plötsligt kändes livet mycket enklare. 15-åriga Sandra hade absolut höjt på ögonbrynen åt 32-åriga Sandras definition av lyx men det är verkligen så – apparater som förenklar vardagen är guld, diamanter, briljanter. Vi har också unnat oss ett nytt överkast och nya handdukar – också vuxensaker som aldrig stått högt i kurs förut. 

Kanske blir dagen inte så illa ändå, tänker jag nu, när Ebbe nyss kom fram och sa förlåt för att jag var så otrevlig. När sjutton lärde han sig att formulera såna meningar, när lärde han sig förstå vad otrevlig betyder? Min älskade lilla fyraåring. Jag gick in till honom inatt när jag inte kunde somna och satt på golvet bredvid hans säng och tittade på honom medan han vände och vred på sig i sömnen. Fulgrät i smyg över hur det här en dag kommer att vara slut, hur den lilla handen en dag kommer vara en vuxen hand och hur oerhört tidsbunden den här perioden med honom är.  Han växer ifrån mig, varje dag, och varje dag släpper jag omedvetet taget om honom lite till, ger honom utrymme, gläds åt allt nytt han lär sig och över hur han närmar sig världen. Det som i sin tur betyder att han rör sig mer och mer ut ur vår. Jag och separation, det är en svår historia. Så låt oss istället gå till några glimtar från veckan som varit.

Hugos konst på väggen och en gammal spegel jag köpte förra året, äntligen uppsatta. Men nu måste de flyttas eftersom vi bytt rum. 

Det här är vad min tågresa mellan Göteborgs centralstation och Alingsås består av. Bara rogivande vyer åt min själ.

På väg till jobbet en dag med nya solglasögon och solblekta toppar.

Gick förbi en butik som var stånd och såg den perfekta knoppbrädan till sovrummet.

Och kanske den vackraste av alla brickor?

Ett fat jag ångrar att jag inte köpte innan vi flyttade.

Alingsåsromantik. I varje liten vrå.

9
Vardag

Måndag – elva timmar sömn, tåg, GANT och längtan.

Då var snart halva arbetsveckan avverkad för mig, bara fram till onsdag kvar och sen har jag “helg” torsdag och fredag. Då ska jag försöka ta mig tid till att göra allt som jag just nu lägger på hög, för i dagsläget är jag rätt trött. Igår somnade jag 19.30. Kunde inte låta bli – hade precis nattat Signe så som jag alltid gör och när hon sov och andades tungt på mig, mage mot mage, så bestämde jag mig för att strunta i allt jag tänkt göra och somna för natten, jag med. Så skönt att göra så, att bara gå efter vad kroppen behövde. Är dock fortfarande trött efter elva timmars sömn, men jag får väl göra likadant ikväll så jag sover ikapp det jag behöver. Så viktigt ändå, att ge kroppen vila när den så tydligt signalerar om att det behövs. Jag har känt mig rörigare än vanligt, långsam och disträ. Det har nog varit lite mycket den senaste tiden. Sen försöker jag lära mig hur tågen går så jag slipper hamna i timmar av väntan på nästa – igår slutade jag klockan 16 men var på stationen förrän 17.55. Ingen höjdare.

Trots trötthet ser jag fram emot att gå till jobbet. Jag lär mig hela tiden nya saker och börjar känna igen de olika kundgrupperna som kommer in. Älskar att vara någonstans dit folk kommer för att unna sig någonting fint. Fast nu är jag nådigt trött på alla GANT-handdukar som vi reat ut, måste ha sålt miljoner i helgen. Men kan ändå inte låta bli att le när man slår in det totala beloppet och kunden som missat 50% på reapriset blir så himla ospelat glad. Man relaterar ju. På tal om jobbet så börjar jag bli sugen på att lämna allt med färg och gå över till det krispigt vita och mjuka linnefärgade (lättpåverkad, vem, jag?) men jag kämpar nog på med min färgglada röra här hemma ett tag till.

Så, nu är det dags att leta fram ett par örhängen, borsta tänderna, och gå till jobbet för att möta hundratals nya människor och samtidigt längta efter den lilla Jönssonligan jag har hemma. Mitt absolut bästa gäng, någonsin.

10
Fint, bra, jag gillar Inredning

En önskelista och en mönsterfest

Om det är något Svenskt tenn kan så är det vackra textilier. Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli en som bränner fjortonhundra på en kudde men om jag skulle bli så är det förmodligen dessa jag skulle köpa först.

Vackra ljusstakar i mässing, tröttnar man någonsin?

Cirkusvasen, så glad man blir av den. Tänker mig den med en yvig grön bukett eller blodröda pioner.

Svenskt tenn igen. Blir så sugen på att prova trycka mönster på textilier när jag ser den här. 

Grön och lite ojämn kruka från Artilleriet.

Den här pläden har jag hittat på jobbet och den är så tung och mysig. Ska absolut få pryda soffkanten här hemma. Utan tofsen.

Och på tal om soffkant – vår soffa har härdats något så oerhört av barnen så den skulle definitivt behöva en ny klädsel och jag funderar på att sy ett själv av det här tyget från Afroart

8
Alingsås Inredning

Gröna väggar

Fredag och jag har redan hunnit få yoghurt på väggarna, tack till Signe för den. Men nu dricker jag kaffe med vinden som prasslar runt i träden utanför fönstret och i ett kök som doftar persilja eftersom Signe plötsligt når till fönstret där alla färska kryddor står och river av grönt med envisa, nyfikna nävar.

Imorgon går jag på en jobbvecka och idag står sovrumsmålning på agendan. Jag har velat mellan vitt, rosa, lila och grått men landat i en kulör jag haft tre gånger tidigare i vardagsrum, hall och kök – s3005-g20y, mer känd som Tant Johannas gröna. Hugo gillar den, jag gillar den och den passar bra till den ombonade, mysiga känslan jag vill åt. Och så känns det skönt att köra på någonting tryggt som jag känner mig hemma i nu när jag kört på så många wild cards som blått och rosa. Känner mig inte riktigt hemma i alla starka färger ännu och vet inte hur jag ska kunna hitta en röd tråd eller mig själv i dem. Det är så mycket enklare på Pinterest. I verkligheten är det svårare och tar mer tid. Men det får göra det, ta tid. Det enda jag vill ha färdigt omgående är basen, är den färdig känner jag mig fri att skapa hem, skapa mig, skapa oss.

Det är mycket hem och inredning på agendan nu men mina tankar befinner sig nog allra mest där, inte minst eftersom jag nu också jobbar med inredning där vi diskuterar just inredning, trender och material. Nu har även sensommarens, höstens och vinterns moodboards, produkter och styling kommit och det sätter såklart också igång en hel tankekedja. Inte för att jag är så trendbiten, eller är det kanske faktiskt just det jag är? Jo men det är jag nog, insåg jag alldeles nyss. Men jaja, det är väl inget dåligt med det. Förstår inte varför det egentligen skulle vara så fult att vara en person som hakar på olika trender och varför det är så mycket finare med att “aaaaalltid” ha haft en viss smak eller stil? Föränderlighet må vara omtumlande och stundtals jobbigt men samtidigt också bland det finaste, häftigaste och mest levande jag kan tänka mig. Så länge det är magkänslan som driver på kan jag leva med det. 

Men ja, nu är kaffet slut så nu sätter jag igång och målar. Känns som att den här fredagen blir fin, i dubbel märkelse.

12
Personligt

Om det exotiska i det alldeles vanliga.

Jag sitter i köket och skriver det här. Frukosten till barnen är framdukad men fortfarande orörd. Min kaffekopp är tom, min smörgås har jag ätit upp. De sitter i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet och tittar på Bollibompa på ipaden som Ebbe passade på att norpa medan jag nyvaket tog mig upp ur sängen. Jag har ju förstått att de kommer ha glädje av varandra, kunna bli kompisar men jag hade nog räknat med att det skulle ta ett par år till. Men igår lekte de på sitt rum nästa hela dagen. Eller ja, Ebbe-Lou hittar på och styr leken medan Signe är en slags oregerlig, vimsig typ som inte alltid är helt med på noterna. Men Ebbe har tålamod med henne ändå.

Förundrat tittar jag på dem, på hur de knyter an till varandra, leker och skapar en egen relation. Jag har aldrig haft det. Min storasyster, som gick bort när jag var femton, var åtta år äldre än mig. Förutsättningarna fanns inte riktigt där, fastän vi stod varandra nära så befann vi oss naturligtvis aldrig på ens en någorlunda samma nivå. Vi hade ingenting gemensamt och jag blev mer av ett ensambarn. När min lillasyster föddes var jag tolv. Så där blev det samma sak som förut.

Så jag fascineras av relationen mina barn bygger och blir så rörd att jag måste hålla tårarna tillbaka.

Och fastän det inte är någonting stort eller ovanligt så känner jag mig lite som en statist mitt i allt detta normala. Det kanske blir så när man kommer från en dysfunktionell familj, att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till allt som är i sin ordning, till allt som inte hotas av en katastrof utan bara är som det ska vara.

Det är förmodligen också därför jag älskar allt det här, fastän jag kan känna mig utanför och främmande inför det – det helt vanliga familjelivet. Det måste inte glittra överallt, allting måste inte vara guld. Det räcker med en frukost med skogaholmslimpa och barn som kladdar med yoghurten. Med en man som slår på radion och frågar om jag vill ha en till kopp kaffe och vad jag vill göra idag.

12
Alingsås

Vardagsrummet med ett stänk av William Morris, Rörstrand och några framtida planer

På ett sätt går det fort framåt men också långsamt här hemma. Väggarna har målats i rasande takt men resten tar tid. Jag vill inte slå upp sjuttio grejer på väggarna för att jag “alltid haft den”. Det här hemmet ska bara innehålla summarum av allt bra, russinen i kakan, grädden på moset. Innan vi flyttade gjorde jag mig av med ett halvt förråd men mycket sparade jag eftersom jag ville känna in på plats. Nu har jag gjort det och redan fyllt två-tre kartonger till med saker som inte passar här. Jag vänder och vrider på allting och letar efter Marie Kondos “spark of joy” och jag inser att i många saker är det mer minnet som gör mig glad, än själva saken i sig. Svårt att skilja på ibland. 

Den röda lilla bilen som alla köpte på Artilleriet förrförra julen, lampan som var det första jag och Hugo köpte till den förra lägenheten för 90 kronor på Emmaus och vasen jag hittade i en antikbutik här i Alingsås. Rörstrand, sa damen när jag betalade mina 70 kronor.

Kudden i William Morris-tyget som jag köpte en kväll när jag och Hugo hade barnvakt i Skövde.

En plats för alla spel och pussel, där inte Signe kan komma åt. Just nu är nog vitrinskåpet bäst för det. Men insynen stör mig lite och jag funderar på att sätta upp något innanför glaset.

Charlotte, som bodde här innan, frågade om jag ville ha den här IKEA-möbeln och jag såg den omedelbart framför mig, inmålad i samma färg som väggen. Jag är inte längre säker på om det kommer bli som jag tänkt mig men jag ska måla först och bestämma mig sen – tänka först, göra sen och tänka lite till.

10
Vardag

Blå väggar, rosa väggar, Victoriapassagen och lite till.

Det är bortom min förståelse hur långa sommardagar kan gå så vansinnigt fort som de gör. Varje dag går i ett och man hinner göra tusen saker och samtidigt hinner man knappt knäppa med fingrarna innan dagen är slut. Märklig ekvation. Jag längtar efter mer tid att skriva men när en lucka dyker upp så är det så skönt att bara stirra in i en vägg eller se en kass film på Netflix. Den mindre snygga varianten av lyx, men så är det. Sånt är också viktigt.

Men de här dagarna har jag trots allt hunnit bestämma mig för vilken färg vi ska ha till vardagsrummet och faktiskt målat det. Efter att ha gått igenom NCS-kartan på jobbet med vår Visual Merchandiser, hittat den ljuvligaste av de blå, upptäckt att det är nästan samma som jag köpt färgprov på för att sen hitta just den färgen på Rusta av alla ställen så fick det bli den. Inte särskilt flott men snåljåpen i mig jublade av lycka och själv tycker jag det är lite roligt att jag började på Engelska Tapetmagasinet med tanke på vart jag hamnade till slut. Så det blev Antikblå med koden s4020-r90b och i Ebbes rum är det Beckers Puderrosa med med 10% mer svärta. Jag ska visa bättre och mer rättvisande bilder så fort jag hittar allt jag behöver till systemkameran. Och nevermind golvet i Ebbes rum, det ska bort så småningom. Jag ska bara, jag ska bara och jag ska bara.

 

Jag har som sagt jobbat en del med. Och  börjat åka in lite tidigare ibland för att det är skönt att hinna med en kopp kaffe eller frukost på daMatteo vid Victoriapassagen, som faktiskt är mitt favoritställe sedan ungefär åtta-tio år tillbaka.

Älskar den här sängen som står på övervåningen på jobbet. Vill alltid kasta mig i den och sova bort resten av dagen. Allt är så fluffigt och krispigt.

Och så har jag ju det här ljuvligt, stolliga lilla gänget som verkligen låter mig känna att jag lever jämt. Ebbe-Lou som befinner sig i någon hör-inte-dig-fas och samtidigt i en BÄST-JAG-SKRIKER-SÅ-DU-HÖR-MIG-fas. Man kan ju bli galen för mindre, tänker jag ibland.

Men så är han vid sidan om det så oerhört rolig, snäll och klok. Liten tänker stort, skrev en gång en vän om honom, och det är nog precis så jag ser honom. Hans inre kompass pekar allt som oftast åt rätt håll och jag ser så många fina egenskaper i honom redan nu. De största utmaningarna som vi egentligen har och nog alltid haft har varit när det blivit en krock mellan hans självständighet och mitt föräldraansvar. Jag hoppas vi hittar en balans i framtiden.

Och lilla Signe. Lilla, lilla Signe. Vår lilla vandrande, luriga lilla explosion med i princip ingen stubin. Det är mycket drama i den där lilla kroppen, mycket gap och skrik när hon inte får som hon vill eller behandlas fel. Bra, tycker både jag och Hugo. Hon kommer ha igen det när hon blir äldre.

10