Vardag, dagbok, samman...

fem stora små.

 
 
– jag öppnar fönstret och ser att påskliljorna slagit ut och tänker att kanske är detta
den sista gången jag får se det.
– mitt tåg kommer om tretton minuter. i öronen hör jag Håkan sjunga om tro och 
tvivel till publikens jubel. solen målar mig med tjugofem grader och jag tänker
på nedräkningen som har börjat.
– jag står i hallen och speglar mig och Ebbe-Lou vill så gärna vara med mig. 
men jag ska snart gå och måste rita till en linje eller två på ögonlocken. Hugo 
tar sängöverkastet över huvudet och ropar på den lilla ledsna som glömmer mig 
på en sekund och styr stegen mot sin pappa istället. sen ser jag honom inte mer 
för han och Hugo gör en koja av överkastet, men jag hör dem. skrattandes.
– ibland kommer de, dagarna då jag är energilös och tankspridd. och när jag bäddar
om Ebbe-Lou som somnat för natten ser jag att han har potatismos kvar runt munnen 
från middagen och att jag glömde pyjamasen. jag tänker att vi har i allafall haft roligt
idag. så då gör det kanske inte så mycket att jag missade litegrann.
– Hugo ska göra tråkiga saker som att måla färdigt i köket och spackla igen hål i de 
andra rummen. jag bokar biljetter till Göteborg åt mig och den lilla. fem dagar blir vi
borta, biljetterna går inte att boka om och jag har inte frågat någon om sovplats. för 
jag vet att det finns flera dörrar att välja på. villkorslöst, välkomnande och självklart.

Vardag, dagbok, samman...

det finaste jag vet just nu.

källa: pinterest

det här är vad som finns i mig den här måndagen. mörkblå väggar, gröna blad,
tavelväggar, mycket färg, bohemiskt, ombonat och glatt. nytt och gammalt med
många kuddar och andra textilier.

älskar detta röriga, blandade. vill leva så här. ska leva så här.
snart.
 

Vardag, dagbok, samman...

vi kanske ses, det finns en chans, på någon spårvagn någonstans

fredag och den så kallade fredagskänslan flyger ut genom fönstret nollfemtrettio. den 
där lilla, som är ungefär en meter hög, vaknar och blir nådigt förbannad när vi försöker
hindra honom från att smita ur sängen på egen maskin. sen fortsätter hans dåliga humör
för att han egentligen hade behövt sova en timma mer. 
klockan åtta har han somnat om och jag skyndar mig att ‘carpa’ som alla kallar det nu 
för tiden. för jag vet, att om jag inte tar den här stunden åt mig själv så blir det inga
mer idag. att sova två gånger om dagen, det har han slutat med.
innan han somnade rev han ut min garderob så när jag skriver detta och lyfter blicken
ser jag alla mina färgglada klänningar dekorera golvet. det stökiga brukar störa mig men
inte nu. kanske för att jag tycker så mycket om dem, allihopa. jag har inga plagg som ger
mig ångest där. allt jag inte längre kan bära har jag gett bort eller packat ner i en låda som
Hugo ställt i förrådet. det är bäst så, tänker jag, att bara ha kläder jag trivs i.
vet ni. jag vill mest säga att jag är lite lycklig just nu. detta flyktiga, svårfångade 
sinnestillstånd har äntligen landat hos mig och jag har på känn att det kommer bli
mer bestående väldigt snart. så det gör mig ingenting att fredagskänslan inte är här.
för jag tror att vi ganska snart kommer ha fredag varje dag.

fin helg, på er.
kram

Vardag, dagbok, samman...

ingen annan som kan göra det ni gör med mig.

vi lyssnar på Veronica Maggio, Ebbe-Lou gungar i otakt och ler stort. idag är han
mammig. försöker Hugo ta honom för att jag ska få lite arbetsro så skriker han högt
och stora tårar kommer fort. så jag släpper det jag gör och dansar med honom. helst
vill han vara i min famn, så jag lyfter upp och han skrattar. Hugo sitter i morgonrocken
och dricker kaffe, han är nyklippt och snygg. solen har vi försökt stänga ute så gott det
går men den hittar små springor att komma igenom.

tvätten hänger på tork och Ebbe har spridit ut leksakerna jag plockade upp igår kväll.
på bordet ligger små lappar med slarviga anteckningar och böcker om interkulturell
kommunikation. det är stökigt här och vi skulle behöva dammsuga och skura ugnen.
men vem hinner det.

det är en fin morgon. Hugo lyckas till slut lura sig till Ebbes uppmärksamhet, han jagar
honom i vardagsrummet och den lilla blir så glad när han springer ifrån att han tjuter
högt, lyckligt och ramlar flera gånger om.

den här lilla sfären vi har, vår alldeles egna, den är så lätt att älska. så långt ifrån det
man alltid trodde att man ville ha. så stillsam, så händelselös men ändå så full av liv
och intensitet. och jag värdesätter det, så högt.

Personligare

från det vi byggt till det vi längtat efter.

det tog så lång tid, att göra detta till hem. att känna det och inte bara höra att det var
något man sa. aldrig hade jag trott att jag skulle hamna här, aldrig tro på att livets
största som kunde bli – skulle vara här.

precis när vi börjat landa så började allting röra sig igen. det som vi hela tiden tänkt låg
flera år framåt, fanns plötsligt bara två-tre månader bort. en chans man måste ta, en risk,
en möjlighet.

maj började vansinnigt. på det bästa av sätt. men.
jag får liksom inte ur mig orden. inte än.

Signe, Ebbe, föräldras...

om när det blev allt annat än jag tänkt mig.

jag tänker att jag ska vara tjusig, när jag stoltserar med min gravida mage. jag ska ha
fina klänningar och njuta av den där lystern det sägs att alla gravida kvinnor får. håret
ska bli till ett svall och det ska stråla om mig vart jag än går. egentligen ska jag inte ens
vara särskilt gravid, utan jag ska bara vara lite gravid.

så var det jag sa, den där söndagsmorgonen i sängen klockan har-ännu-inga-barn.
jag ska bara vara lite gravid ett tag och sen ska jag föda lite.

lite.

jag spolar ofta tillbaka till just den scenen. och ibland önskar jag att jag kunde gå fram
och slå till mig själv, hårt, med en tegelsten och tala om att det finns inget som heter
”lite gravid”. särskilt inte för dig, för just DU kommer att bli så jävla gravid att du
hellre kommer ha velat bli överkörd av ett tåg. glada, ovetande stolle.

tio dagar efter den där morgonen i sängen har jag lyckats med mitt nya projekt – jag
är gravid. men jag vet ingenting än. i en romantisk dimma lovar jag Hugo att inte ta
några graviditetstest när han inte är hemma, men någon vecka senare har jag tappat
tålamodet och finner mig själv gapandes i hallen att ”det här är  min kropp och jag
gör vafaaaan jag vill!”. i efterhand tänker jag att just den reaktionen egentligen
talade mer om vad som var på gång, än någon av de där värdelösa stickorna.

Hugo suckar och jag fortsätter hålla igång apotekets ekonomi genom att tömma deras
lager på graviditetstest. det blir så många inköp av dem att ibland känner jag att jag
måste varva och gå till mataffären istället. man vill ju inte att någon ska tro att man
inte förstår att man måste vänta eller att det inte syns tidigt. nej, det vill man ju
inte.

till slut kommer det, det där andra lilla strecket. vi är nyinflyttade i en lägenhet som inte
alls bara behövde lite färg och kärlek utan ROT-avdrag och hantverkare. jag är i vecka
sex och jag berättar för alla jag möter. jag är så tagen av att jag är med barn och över
att jag mår så bra.

när jag går in i vecka åtta blir jag förkyld. det är högsommar och värmen är olidlig. i ett
mörkt rum med en ledsam liten fläkt bredvid sängen ligger jag, utslagen. förtrollningen är
bruten och verkligheten har dundrat in. för ihop med förkylningen kom också illamåendet.
i flera månader blir den där sängen min flotte medan hela världen är ett hav som stormar.
och jag, jag är mer sjösjuk än sju sjösjuka sjömän samtidigt.

de där fina klänningarna hänger länge orörda i garderoben för den enda uniformen jag bär
består av min morgonrock. till den matchar jag otvättat hår, likblek hy och en mycket
grinig attityd. några veckor senare får jag inte längre på mig skorna själv. fast det spelar
ingen roll, för jag kommer ändå aldrig längre än till ICA innan jag blir för trött och måste
vända tillbaka.

min mage börjar växa och jag är lite stolt mitt i allt, putar med den framför barnmorskan
som berättar att det där bara är gaser.
 snopet slutar jag puta. 

min vänstra fot svullnar upp,
jag får astma och så småningom kommer jag inte upp ur soffan mer. värdigheten har
lämnat mig för länge sen och hela tiden hör jag orden ”jag ska bara vara lite gravid” i
bakhuvudet. jag känner mig lurad. och vart i helvete är min lyster?

till slut är det dags att ”föda lite barn”. jag går en hel vecka över tiden och varje dag sitter
jag i soffan och fulgråter. jag ber alla sätta igång min förlossning, men ingen vill. varken
receptionisten, barnmorskan eller städerskan på Mödravårdcentralen. inte ens Hugo trots
att jag lovar att allt som behövs är att han petar lite med en virknål. jag har nämligen läst
det på Internet. och så är jag desperat.

vi går på överburenhetskontroll och får veta att det där lilla miraklet i magen plötsligt
lämnat sin kurva och gått över till en annan. en viktskattning görs och miraklet beräknas
väga fyra komma åtta nu. jag får ett sammanbrott och gråter fulare och högre än jag
någonsin gjort och barnmorskan ser orolig ut. förlossningsläkaren stammar fram att
ett snitt skulle nog vara att rekommendera i det här läget. så klockan 07 dagen efter
infinner jag mig för ett sådant.

när skalpeller och sprutor tas fram svimmar Hugo. resten av förlossningen ligger han
utanför på en egen säng och får dropp. 

själv är jag hög på morfin och lycklig för att det
snart är över. jag känner hur de rör i min mage och hur det plötsligt lättar. efter ett tag
kommer en barnmorska fram med någonting litet i famnen. det lilla väger 50002 gram,
har svarta ögon, är alldeles tyst och ser orimligt förbannad ut. h
an blänger på mig, jag
älskar honom. sen åker jag till uppvaket och vickar med fötterna tidigare än beräknat.
får åka ner till Hugo och den lilla arga. får äntligen upp honom på mitt bröst och han
somnar med huvudet under min haka.

ungefär så här gick det till, en av de gångerna när det inte blev riktigt som jag tänkt mig.

Vardag, dagbok, samman...

om att ha fyllt tjugonio.

jag visste att någonting var på gång. flera gånger sa han att jag skulle få en bra
födelsedag, att det här skulle bli en av de bästa jag haft. och kvällen innan, när vi
skulle gå och lägga oss, försade han sig. så min födelsedag började redan då, när jag
fick veta att två av mina bästa vänner skulle komma upp från Göteborg och överraska
mig.

min lilla vaknade och slängde armarna runt mig och åh, jag älskar livet lite mer när
han är på det humöret. jag fick presenter och tid att läsa i min nya bok, frukost ute,
påfyllnad av den redan befintliga buketten jag gett mig själv dagen innan och så en
till födelsedagsbukett, från Hugo. i kylen fanns det två tårtor som Hugo hämtat efter
jobbet och goda ostar från saluhallen. så gränslöst, så mycket och tillåtet.

mina bästa kom och sen följde det allra finaste – fragment ur det livet jag längtar till.
medan jag lagade en indisk gryta höll de alla efter Ebbe-Lou, en gick ut med hunden
och en städade undan från köksbänken.

det är något ljuvligt över det stilla, över ett hem med goda vänner, med en Hugo och
med en liten som springer runt benen på en och smakar av allt som går. jag kände mig
omfamnad och mer lugn i själen än jag gjort på länge. de har den effekten på mig, de jag
älskar och känner mig trygg med. de som känt mig så länge och som vet så mycket. de
som hjälper till att se efter min son och som frågar ska jag hjälpa till.

han hade rätt, det var en av de bästa födelsedagarna jag haft.

tack, älskling.

Personligare

jag älskar dig, inflätat i alla andra meningar än “jag älskar dig”.

en blåsig septemberdag utanför operan, tog vi varandra i hand och fortsatte vidare i
livet. bara sådär. två veckor senare slog det mig ur ingenstans att jag skulle gifta mig
med honom. i grund och botten är jag en fegis så jag överraskade mig själv med att
vara så säker på just det. men med honom har jag alltid vetat. instinktivt.

fast för den sakens skull har det inte varit enkelt hela tiden. och jag undrar varför är det
så, att så fort kärleken nästlar sig in så blir meningarna så svåra att förstå, orden så svåra
att höra?

i början var han tokig i mig. och ja, jag vet hur det låter, jag vet. men så var det. han
skickade kärleksförklaringar som gick ut på att han inte kunde vara utan mig, han tog
mig hem till sin familj för att fira julafton och han sa gång på gång att han ville att jag
skulle bli hans sista flickvän. jag blev så tagen av att möta någon som kunde älska lika
djupt och starkt, som jag. kanske mest av att han var så enkel och rak i sin kärlek.

med tiden stillade sig hans stormiga förälskelse och blev till något annat. jag blev rädd
och tänkte att nu, nu var det över. jag såg inte hur de nykära fraserna byttes ut till den
sista kvällsrundan med hundarna och annat som gjorde min vardag enklare eller bättre.
tvätten, disken och nätterna med Ebbe-Lou. allt det andades kärlek men jag kunde inte
höra orden. jag förstod inte. och det är först nu jag börjar göra det. det är först nu jag
börjar förstå hur älskad jag är, på alla sätt. och att jag varit det hela tiden.

ja, det är en sanning, att vi gått ifrån att vara hejdlöst tokkära. att vi gått in i någonting
annat istället. en vardag med kärleken inflätad som små tunna glittrande trådar i form av
enkla gester. och jag vet att det talas mycket om kärlek som blir till vardag. om hur illa
det är och om att det är slutet. men jag vet inte, jag. kanske är det egentligen bara början
på någonting större.

Vardag, dagbok, samman...

dovt, cirkus och nya toner. på alla plan.

 

jag har ju berättat för er om mitt samarbete med Nordsjö som går ut på att jag ska
måla om Ebbe-Lous rum. väggar, golv och snickerier ska få sig en ny klädsel.

mörkt, cirkus rött, gult och pasteller med mycket grått i. Lieke van der Vorst, med andra
ord. min allra största inspirationskälla vad gäller färg. i leksaksbutiken uppe på hörnet
stötte jag på hennes illustrationer för första gången i höstas. köpte med mig ett par stycken
då och sen har det bara fortsatt. det översta är det allra senaste i samlingen, dessvärre har
jag (eller Ebbe-Lou?) råkat sätta lite patina på det i hörnet. fast vad gör det om hundra år,
egentligen. skavanker blir det ju på allting.

utifrån Liekes bilder sätter jag ihop en färgskala för Ebbes rum. tänker att den här
kombinationen av nyanser är den finaste jag vet. lugn och sval men med starkare
och mer dramatiska inslag. ungefär så som den där lilla, som ska bo i rummet.

i lördags var vi iväg och hämtade färg från Nordsjö, ute på Ekerö. så nu står här
några hinkar som snart ska penslas och målas tomma. och jag längtar så, tills allting
är sandpapprat och färdigt, tills jag får tiden att stå och måla nytt liv i väggar och skåp.
som en sorts hyllning till sommaren, barndomen och hela livet.

vi börjar om, jag och rummet, vi börjar om.

 

Personligare

från mig till dig.

jag hade som mål i början av året att konsumera mindre och mer medvetet och det
sprack väl inte helt, men lite redan för någon månad sedan. kanske lite mer i helgen
när vi köpte en ny barnvagn och the skötväska of my dreams från littlelephant. och
eftersom jag fyller år på lördag bestämde jag mig för att smygstarta lite med två
vilt mönstrade klänningar. och en kvast nejlikor.

det är så skönt ibland, att bara få vara mänsklig, vanlig och lite kass. äta processade
frysrätter till lunch och middag, låta Ebbe leka med ett gammalt plastigt måttband och
bara acceptera att så här är det med. jag varken kan eller orkar ligga på topp hela tiden.
varje gång jag försöker slutar det bara med att jag mår sämre. istället tror jag på att göra
så gott man kan och ibland är det inte bättre än så här. imorgon kanske det blir det, eller
en annan dag efter det.

alltsedan sociala medier trädde in i mitt liv tycker jag det är svårare att behålla det
som finns kvar av en själv. och att acceptera den Helt Vanliga tillvaron som den är.
varje morgon när jag går igenom alla texter och bilder som laddas upp så matas jag
med nya normer och nya trender. inspiration kallas det ju, men i regel tycker jag det
borde kallas för något annat som jag inte kommer på just nu. det skapar en press hos
mig. inte alltid med ofta.

visst, det är ju ingen som tvingar mig till att delta, så jag ansvarar ju själv för vad det
gör med mig. det enda jag vill är nog belysa hur viktigt det plötsligt blev med prestation
sedan vi också började trycka upp det i ansiktet på varandra via sociala medier.

ingen vill ju vara den som är den eller den som är lite sämre än den andra. man vill ju
vara lika bra eller lite bättre. särskilt svårt tror jag det blir för vår generation som inte
är riktigt van vid att handskas med detta, i en framtid längre bort tror jag att de barn
som föds nu kommer att ha en annan relation till det. de kommer växa upp med en
större kunskap kring det hela.

jag menar, när internet kom in till min värld var det knappast hand i hand med Integritet.
det kom senare, när man förstod hur det hela hängde ihop och att de avtryck man satte
på nätet skulle finnas kvar för alltid.

det fanns kanske inte en helt röd tråd och kanske hängde ingen med alls. men jag ville
mest säg att det är okej att inte leva ett snyggt liv hela tiden eller prestera jämt. ingen
annan gör det. jag lovar. kram.