Potential.

Vi har kväll. Sommaren rör sig utanför och in genom det vidöppna fönstret, himlen är mörk och här inne är lamporna tända. I varsin säng ligger mina små. Lillasyster somnade i min famn, storebror på egen hand efter ett par ”jag bara undrar…”. Det är stillsamt. Precis så som jag vill ha det. Jag har ingen puls som tickar hårt. Väggarna trycker sig inte längre mot mig. Jag har gett mig själv utrymme. Mandat att säga stopp. Att ta ledigt och tänka om med livet. Att läsa en bok med formuleringar som jag hela tiden ”måste komma ihåg”. Det är underbart. Att bara stanna upp och sluta jaga. Jag vill inget hellre än att läsa. Ta långa promenader. Jobba när jag ska jobba och sova när jag ska sova. Leka med min lilla, spela tv-spel med min äldsta. Åka till Falkenberg över dagen utan att fundera på hur långt nattpass jag måste kompensera med. Hänge mig i diskussioner om nyanser med Frida och diskutera livet med Christin. Någonstans där emellan lyckas jag också fånga upp en mening, som jag kanske aldrig kommer att glömma. Som skiljer på två viktiga saker och som sätter ord på känslan av att sakna något man inte längre kan gå tillbaka till: jag saknar inte det som varit, men det som kunde bli.