Personligt

Nej föräldrar, släpp inte mobilen.

Idag är jag ledig och Hugo jobbar så jag är själv med mina två. Strategiskt har jag startat Alfons och flyttat fram fåtöljerna. Det enda som saknas är ett bord var, så ser det ut som en variant av en amerikansk tv-middag. Ett par sekunder i taget då, för still sitter dem väl kanske inte så oerhört länge. Till mig själv häller jag upp en till kopp kaffe som jag tar med mig till soffan där jag går igenom alla mina favoriter i telefonen.

Föräldrar som “sitter med telefonen” förresten,  det är ju ett hett ämne, för folk med och utan barn. Jag tänker själv, i den frågan, att det handlar om någorlunda sunt förnuft och att det måste vara slut på att skamma föräldrar för de andhål de lyckas hitta i föräldraskapet. För det är mycket nog av den varan som ingår när man blir förälder. Och nu när jag tänker vidare på det, låt mig nämna en av tre iakttagelser i den kategorin, som jag har gjort under relativt kort tid; en sen eftermiddag sitter jag på daMatteos innergård och väntar på Ebba. Snett mittemot mig sitter en man i medelåldern med en mycket yngre tjej, högst 20-25 skulle jag vilja säga att hon är (varför det är nämnvärt ska jag strax återkomma till, för det finns en relevans i det).

Egentligen brukar jag inte tycka andras samtal är särskilt spännande men han pratade om någonting som fångade mitt intresse – föräldrar som använder sina telefoner när de är med barnen. Enligt honom var en situation där en förälder sitter och scrollar i sin telefon likvärdig med en situation där föräldern är deprimerad eftersom att barnet får “samma typ av respons” vid försök till kontakt.

Kanske hade han läst den här texten, där krönikören undrar om man kan få föräldrarna att lägga undan sina telefoner utan att moralisera eller skuldbelägga, men sen själv gör det i allra högsta grad? Ett anmärkningsvärt argument som dessutom lyfts är “Distraktionen, att lyfta fokus från barnet till mobilen, ligger bakom många olyckor, som drukningstillbud” vilket får mig att rysa av obehag för hur långt man är villig att gå med sin egen moralisering. Jag kan inte minnas att jag sett samma pekpinnar vad gäller böcker eller prata med andra människor, då är man väl ändå minst lika frånvarande? Eller är det kanske bara så att mobilanvändningen är det som hamnar i blickfånget för att det inte är lika fint? Själv hade förresten pappan på daMatteo minsann aldrig på telefonen de dagar han var med sina barn. Nejdå, inte alls.

Till att börja med; vad är det för fruktansvärd jämförelse? Och varför sitter han där och präntar in sådant trams i huvudet på en ganska ung person som egentligen skulle behöva få utrymme att forma sin egen uppfattning, en person som kanske kommer få egna barn i framtiden och som då konsekvent kommer gå in i tillräckligt med oombedda pekpinnar? Och är det inte så typiskt med män som höjer sig själva som föräldrar? Som minsann aldrig…Då undrar man ju hur mycket dem har varit hemma själva? Vad vet dem egentligen om vad det innebär att vara föräldraledig?

Det är lätt att vara hundra procent närvarande när man bara är hemma litegrann.

Jag känner mig personligen inte träffad av sånt här eftersom jag kom till sans med det ganska tidigt i min förädraroll, kanske lite mer när det talades om det på nyheterna när Ebbe var nyfödd, om hur dåligt det var med mammor som tittade i telefonen samtidigt som de ammade sina barn för att barnet snuvades på kontakten. Men istället för att träffas av otillräcklighet och dåligt samvete reagerade jag på att om det nu var så allvarligt varför lyftes då inte också pappor som flaskmatar i den diskussionen? Det kändes sannerligen som en minst lika viktig fråga vid synen av Hugo, som mitt emot mig satt och flaskmatade Ebbe med den ena handen och hade telefonen i den andra.

En annan variant jag stött på är lappen på Ebbes nya förskola – utanför ytterdörren finns det en laminerad lapp där det står “Du ska nu ha dagens viktigaste möte, ditt barn väntar på dig. (Var god stäng av ljudet på telefonen).” Det är absolut en fin tanke men samtidigt också tröttsam och till viss del nedlåtande. Det där är en avvägning varje förälder själv gör, huruvida man har framme telefonen eller inte. Man får lita på att människor kan göra vettiga val och rimliga prioriteringar, utefter eget tycke.

Låt mig tillägga att jag inte argumenterar för att man ska sitta mer med telefonen eller att jag ställer mig emot närvarande föräldrar men jag provoceras av andra människors påtryckningar och regler. Av denna ständigt påtvingade bilden av hur en “god” förälder är och hur lätt det är att hamna i motsatt fack. Jag provoceras av att det är där värderingar läggs i hur man är som förälder, som om det inte verkar finns andra aspekter att titta på. Låt oss istället hitta andra punkter på måttstocken, låt oss inte värdera en förälder utefter hur ofta hen tittar i telefonen. För det säger egentligen absolut ingenting om hur det såg ut varken innan eller efter. Det säger ingenting om hur närvarande man är alla andra tider på dygnet, eller inte.

Och det är faktiskt inte så fult, så fel eller så hemskt att inte vara helt och fullt närvarande hela tiden. Det är helt okej att koppla bort ibland, också.

9
9

Liknande inlägg

2 kommentarer

  • Svara
    Sofia
    08/16/2019 at 19:12

    Mitt i prick!

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      08/17/2019 at 06:36

      <3

Lämna en kommentar