personligare.

spektrum.

i flera timmar ligger jag och vänder och vrider på mig. jag kan inte somna, fastän jag vet att jag behöver sova – nu. till slut måste jag ha lyckats för jag vaknar med ett ryck när Ebbe plötsligt gråter. han måste ha drömt någonting. jag klappar lite och han somnar om. efter ett tag vaknar han igen, jag har huvudvärk, klockan är 05.50. Hugo låter mig sova vidare till nio.

danskt rågbröd till frukost och kaffe, Ebbe äter mellanmål – mest gurka. jag stryker med fingret över det stora märket han fick i ansiktet igår, när han sprang i cirklar, halkade och ramlade in i den stora kistan. det ser så hemskt ut och det gör ont i mig när jag ser det, fastän jag vet att om några dagar är det borta och att sådana här märken, de hör barndomen till. den insikten sticker i mig med. mammahjärtat, det är visst på riktigt.

jag försöker läsa i min bok, men jag kan inte därför att jag inte har några glasögon. de ligger ute i köket. jag vet inte varför men istället för att gå ut och hämta dem börjar jag tänka att jag aldrig kommer klara det ändå, den här tentan kommer aldrig att gå. jag känner mig plötsligt nedstämd och…dålig.

samtidigt börjar jag tänka på att det är den 11 februari. en dag då vi egentligen skulle ha firat någon, som inte längre finns med oss. en dag då min storasyster skulle ha blivit 38, om hon inte hade bestämt sig för att avsluta allting själv, för många år sedan.

jag ringer min mamma. vi pratar om allt men inte om det. innan vi lägger på säger jag att jag tänker på henne idag, mycket mer än vanligt. jag berättar inte att jag känner med henne på ett helt annat sätt än tidigare, att jag förstår mer nu. jag låter det vara osagt, varför vet jag inte. det bara blir så.

sen tar jag ett rejält tag i min egen krage och bestämmer mig för att börja om den här dagen innan det dåliga brer ut sig över allting.

klär mig i en klänning jag tycker om, lägger morgonrocken åt sidan. gör en kopp kaffe, putsar upp mina glasögon och påminner mig själv om att Hugo ska måla hallen ikväll. kastar ett öga på alla grönsaker han handlat till middagen och på den där biten ost han köpte igår efter att han ringt och frågat vad var det den du tyckte om hette nu igen.

jag ställer mig en stund i solen med, intalar mig att strålarna gör mig gott även om vi har ett fönster emellan oss. tänker på den här bloggen, på hur jag börjat släppa på garden och känner en ny sorts lust åt att skriva här när allting inte längre behöver vara så tillrättalagt.

1