9 juni 2026
När jag började måla hade jag svårt för att komma över att det inte såg perfekt ut. I efterhand inser jag att jag hade svårt för att det såg handgjort ut. Jag var förmodligen van vid det digitala men hade nog aldrig riktigt tittat närmare på något, och noterat de små detaljerna som skvallrade om att det var ett faktiskt hantverk.
Jag minns till exempel när jag var på Artilleriet och plockade upp ett fat, precis innan jag faktiskt kom igång, och såg att dekoren var målad för hand. Eller det såg åtminstone ut så. Jag blev så ställd. Detta var ju inte perfekt?
Sedan dess började jag titta närmare på saker och ting bara för att normalisera det för mig själv. Som häromveckan när jag var på konstmuseet och gick väldigt nära de upphängda tavlorna (förlåt alla vakter som nervöst tittade i övervakningskameran) bara för att se det mänskliga ekot i dem.
Jag gör likadant när jag ser något på sociala medier – zoomar in. Ibland sparar jag till och med ner det bara för att ha en liten påminnelse (eller kanske tillåtelse?) om att den sortens skavanker knappast sänker en bild. Eller gör en sämre. Snarare tvärtom. Och på tal om skavanker – här är mina <3
