mamahood.

ur en dag och om en framtid.

går du upp mumlar Hugo. jag svarar med att sätta mig i sängen. det är kallt och jag drar ihop mig lite som ett dragspel när fötterna når golvet. tar till slut sats och ställer mig upp i det kalla.

med raska steg, knappt hörbara, går jag in till Ebbe-Lou. där står han och pratar rätt ut i den tidiga morgonens mörker. som om han redan hade sällskap. han blir glad när han ser mig. jag tänder hans lilla lampa, drar gardinerna åt sidan. det är frost över allting utanför.

han ger mig sin filt, sin napp och höjer armarna mot mig. jag försöker hålla honom nära. men det är svårt med de långa benen och armarna. kroppen som inte längre hör till en bebis. utan till ett barn. när, när, när?

vatten, filter, kaffe, knapp. i den ordningen. mjölk, koppar, häll upp, häll i och ta med
till sängen. ner under täcket igen och börja dagen på riktigt.

sen följer telefonsamtal efter telefonsamtal. vi står inte längre i förskolekön. vi bekräftade inte att vi ville ha kvar vår plats, i det där brevet vi aldrig fick. det gör mig inte så mycket först för jag vill egentligen ha kvar honom hemma. men så kommer jag på att i januari måste jag vara någon annanstans.

jag kopplas mellan olika personer. den ena är trevlig, den andra är otrevlig och den tredje är ingenting alls. till slut reder det hela ut sig och jag kan börja fånga flyttdatum och sen  en flyttfirma. herregud vilka tråkiga saker att göra.

stänger ner min instagram, för jag orkar inte riktigt med ängsligheten. tar en paus. hejdå till alla likes. klär Ebbe-Lou i allt varmt, den nya gröna mössan skriker han högt och länge om. men jag är förälder och nu bestämmer jag. hand i hand går vi, min lilla och jag. snart är de dagarna slut och jag tänker mycket på det om kvällarna. jag önskar att jag inte haft så bråttom. att jag väntat med min ansökan och stannat hemma ett litet tag till. jag vill bromsa, stoppa. men Hugo lugnar, tröstar.

på öppna förskolan lämnar Ebbe mig. går och leker med andra föräldrar och barn. står en stund och tittar på, när han inte får vara med de stora barnen. nästan rycker på axlarna innan han vänder sig om mot någonting annat.

det kommer gå bra, tänker jag. det kommer gå bra.

0

Inga kommentarer

Lämna en kommentar