Jag skriver

världen är knasig och en del människor är obegripliga

Jag bläddrar i mina böcker och jag skriver om kampanjer men jag tänker inte alls på dem. Istället tänker jag på hur många rädslor en människa kan ha, hur mycket oro kan ett hjärta rymma, hur många tankar hinner man tänka under ett helt liv?

Kan man odla tulpaner i krukor och är inte korv med bröd en alldeles ypperlig middag, egentligen?

Jag tog barnen med mig till Trädgårdsföreningen, Signe gungade och Ebbe klättrade högst upp i klätterställningen. Jag sneglade på andra föräldrar och såg flera som hade med sig pastasallad i glasslådor och pepparkaksburkar. Vad smart. Vad mycket jag fortfarande har kvar att lära.

Tulpanerna svajade stolt i kylig vind och i Palmhuset trängdes vi alla med våra kameror. Hugo kom förbi och sa hej, när han gick tillbaka till jobbet slängde Ebbe sig förkrossat på marken i protest för att han inte fick springa efter. Jag glömmer ibland att han bara är fyra och hur mycket otyglade känslor en fyraåring består av. Han gör vad han kan för att få ett grepp om världen och förstå den men jag förstår att den ibland måste verka alldeles vansinnig.

Varför skulle han egentligen förstå att det finns tillfällen när hans pappa måste gå någonstans, utan honom? Vi är ju alltid tillsammans, i hans värld är det alltid vi, vi, vi. Det är så självklart. Ord som jobb och egentid måste te sig som oförståeligt nonsens i hans öron. Han förstår så mycket och så lite på en och samma gång. Varför sitter det vuxna med skor på spårvagnssätet när man ju inte får, undrar han med bekymrad min och jag vill bara ta honom i famnen och säga älskade, älskade barn, världen är knasig och en del människor är obegripliga. Men jag säger bara att jag förstår att han undrar, men att alla inte vet att man inte får. Och han accepterar min förklaring men tittar ändå oförstående dit igen.

Jag pratar med en kompis jag inte pratat med på sju år och jag faller dit och vill visa att jag inte “bara” är mamma, att jag är lika kul och skoj som förut. Jag ger fort upp. Jag är inte längre bara kul och skoj. Nu är jag mamma med.

7
7

Liknande inlägg

2 kommentarer

  • Svara
    Ulrika
    05/14/2019 at 07:07

    tänker att det är hårt och märkligt att det i många sammanhang är så skambelagt att låta föräldraskapet förändra, påverka, bli en del av en. en mamma har gått igenom enorma kroppsliga processer (som i många tider och på många platser fortfarande är rent ut sagt livsfarliga), har fått leva tätare inpå en människa än vad man kanske gör med någon annan, har varit med och skapat nytt liv. folk blir förändrade av utbildningar, jobb, break-ups, alla möjliga stora livshändelser. varför är det så fult att kunna bli förändrad av sitt mammaskap? (men jag fattar helt din önskan att visa sig som icke-förändrad, jag fick ju barn när verkligen INGEN i bekantskapskretsen hade det och de flesta blev lite rädda ens av tanken. och det har präglat väldigt mkt att jag liksom ibland ser det som en barlast jag har, något man blir accepterad “trots” att man har. sjuk grej ändå)

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      05/21/2019 at 17:54

      Jag har tänkt komma på något “riktigt bra” eller åtminstone hälften så bra att svara på det här men alltså det enda som slår mig är: SÅ JÄVLA SANT OCH BRA SAGT. Tack!! <3

Lämna en kommentar