personligare.

vi bor inte här längre. men vi finns ändå alltid kvar.

här såg jag snöflingor falla, våren komma och i det här sovrummet kände jag
de första sparkarna, knuffarna från det lilla barnet i magen som satte hela min
kropp i gungning. i det köket fick jag veta att jag var med barn, i sovrummet
låg jag sen utslagen i flera månader och tog mig igenom min graviditet.

det vackraste fängelset jag vet, brukade jag säga. för det var vad som blev.
jag hade gått av livet, och ställt mig på en tom hållplats. här fanns ingenting
för mig.

och ibland tänker jag på det, att jag var i landets huvudstad, att människor söker
sig hit och lyckas stort, men att jag själv ville bara hem igen. bort, nej, tack, hej.

jag provade att gå på Riche och dricka champagne, att lära mig var de bästa
croissanterna på Söder bakades och jag försökte hitta butiker att älska, gator
att strosa på och platser att göra till mina. jag var i någon park och jag gick
ett par gånger på restaurang.

jag läste några kurser på universitetet men jag hittade aldrig riktigt något
sammanhang. tackade nej till ganska mycket, höll mig till min ensamhet.
inget kändes som mitt och inget kändes självklart.

kanske försökte jag inte tillräckligt heller, för jag ville bara hem. allting
var bara ett enda långt så länge och snart skulle jag åka därifrån.

ett år blev till två, två blev till tre. och vi skapade historia, byggde minnen.
blev till dem vi blev. nya titlar kom till, som mamma och pappa, man och fru.
det hjälpte inte, jag ville ändå därifrån. Stockholm blev aldrig min stad. inte
mitt hem.

men lägenheten, den blev min kärlek. i tystnad tjänade den oss, denna trasiga
lilla plats. som behövde rustas upp och återfå sin glans. vi gjorde vad vi kunde,
hjälpte själen tillbaka. återställde och älskade. dekorerade med glada golv och
målade med dova färger. fyllde på med vackra snittblommor, krukväxter och omtanke.

aldrig kommer jag att glömma morgonsolen i vardagsrummet eller
kvällssolen i köket. vart sprickorna i vardagsrummets tak vandrade
eller vilka nyanser väggarna i sovrummet fick, när ljuset rörde på sig.
och aldrig kommer jag att älska ett hem, så som jag älskade detta.

i den här lägenheten blev en familj till.

och fastän vi inte längre bor kvar, så tänker jag att vi för alltid kommer
finnas där ändå. att om man lyssnar noga, så kan man fortfarande höra oss
i väggarna.

1 kommentar

  • Reply
    mariell
    15/09/2016 at 12:32

    Sånn tenker eg mykje om London no óg, sjølv om eg elskar London da. At det vart feil for den familien skulle bli, men sjølv om det er sant så kjem det alltid til å vera byen (og leiligheten) der ho blei til.

  • Lämna en kommentar