mamahood 2.0

baby baby

– när jag var på mötet angående förlossningen gjordes ett ultraljud där det konstaterades att jag bär runt på mycket fostervatten. möjliga anledningar till det kan vara en okontrollerad graviditetsdiabetes hos mig eller något fel på barnet. eller så finns det inga särskilda anledningar alls utan det bara är så.

läkaren som gjorde ultraljudet kunde se att Sigges genomflöde fungerade som det skulle men skickade mig enligt riktlinjer på specialistultraljud. ett glukostest var redan inplanerat eftersom att jag fött ett stort barn tidigare och då görs det som rutin vid nästa graviditet, av någon anledning.

diabetes hade jag inte så då var det bara det där satans ultraljudet kvar. man (jag) vill ju aldrig utmärka sig under en graviditet, just då vill man (jag) helst bara vara som “alla andra” eftersom allt som får andra inom vården att höja lite på ögonbrynen får min puls att genast ticka fortare.

i alla fall, idag åkte jag till Östra för en träff med två specialister som såg en välmående bebis i min mage. en som dessutom uppskattas väga 2 600 g (REDAN!). och vad gäller vattenmängden så fann man inget skäl till varför.

tydligen är det bara så att jag och Hugo lyckas koka ihop stora ungar och att min livmoder gillar att samla vatten – den gjorde nämligen likadant med Ebbe-Lou, fast då var det ingen som reagerade. alls (?).

– från och med idag är det exakt sex veckor kvar till förlossningen och jag har svårt att tänka på så mycket annat än den och tiden efteråt. jag organiserar nästan maniskt här hemma men det känns så vansinnigt viktigt att ta kontroll över det som går. särskilt eftersom vi redan har en liten som måste få en så smidig och stressfri övergång som möjligt, och det tror jag bara blir om jag och Hugo försöker förenkla tillvaron i den mån vi kan redan nu.

när jag kommer hem från förlossningen vill jag kunna slappna av med vetskapen om att allt vi behöver finns innanför våra väggar så att jag kan ägna mig åt barnvagnspromenader och att fokusera på hur Ebbe-Lou hanterar omställningen. jag skyr tanken på kaos och att “behöva fixa” någonting och vill att det ska vara så enkelt som möjligt att leva här. det mesta som det berör är praktiska och materiella ting. såklart – vi vet ju ingenting om vilken bebis vi får eller hur Ebbe kommer reagera.

så när Ebbe var hos mormor i helgen betade vi av den milslånga listan och köpte ordentligt med förvaring till barnens garderob, två större tvättkorgar, en till sittdel till dubbelvagnen, filtar, skötbädd, magdroppar, nappflaskor, babyolja, ett paket blöjor, ett större minneskort, mjuka underkläder till mig att ha efter förlossningen, och födelsedagspresenter till Ebbe, som fyller år två dagar innan Signe är tänkt att komma och så vidare och så vidare.

jag har sorterat Ebbes babykläder och packat upp inför den första tiden, fört över föräldradagar åt min mamma för veckan som hon ska ha Ebbe-Lou och på fredag blir en mindre köksrenovering klar.

det som återstår nu är att göra lunchlådor, att piffa lite till i Sigges hörna och att måla klart i lägenheten, sortera förrådet (igen), hämta vagnen som vi ställt hos Hugos föräldrar i Skövde, skriva lista till operationsteamet och så en rejäl storstädning. det är faktiskt mest roliga saker, förutom den där sista punkten då, och den har jag faktiskt tänkt lämna åt Hugo.

– bilderna i kollaget har ingenting med någonting praktiskt att göra alls. de är bara inspiration för själva piffet som mest ska vara fint att titta. sådant behövs faktiskt med. dessa plus fler finns i min nya mapp på pinterest baby baby.

1
mamahood 2.0

du.

det är lördag och du har varit vaken sedan klockan fyra. när du vaknade ropade du på din pappa och när han kom in satt du i den gula fåtöljen och berättade att du hade en kråka i din säng med massa vassa tänder. men du var inte rädd, du bara satt där och väntade på pappa.

inget bröd till frukost så jag stekte ägg och bacon åt oss, jag ställde fram yoggi och dukade med krokodilen åt dig. på något sätt fick vi på dig morgonrocken du fått i julklapp av Anita och Victor. du röt åt oss, så som tigerungar gör. sen spexade du till det med att göra en hatt av din skål. på bordet stod en vallmo som inte riktigt kunde slå ut ordentligt.

du fick själv välja tröja och ville ha den med alla valarna på. jag föreslog byxorna med regndropparna. det gick fort att klä dig – sedan jag berättade att mormor skulle komma kunde du inte tänka på annat och var mer än medgörlig.

att vara med mormor eller farfar och få hjälpa till i tvättstugan eller gå med till förrådet är det bästa i livet, enligt dig. och chokladbollar.

otåligt väntade du och fördrev tiden med att hoppa i den stora sängen, sova räv och flytta stolar till alla fönster för att kunna se ut. förutom i sovrummet då, där sängen stod så lägligt.

jag lovade att mormor skulle komma efter att du vilat och den nattningen gick som en dans.

medan pappa bäddade om dig satt jag i soffan, drack kaffe och tänkte på att det här är vår tid. på att det här är en del av din barndom. helgmorgnar med långfrukost, en tigermorgonrock, en stor säng att hoppa och leka i och en mormor att vänta på.

inte långt efter att du vaknat kom hon. du hade redan på egen hand bestämt dig för att du skulle åka med henne hem och släppte henne inte ur sikte.

du klädde på dig ytterkläderna, packade din lilla ryggsäck och ställde fram hennes skor. det var ingenting att dra ut på mer, det var bara att åka. och ett par pussar och några jag älskar dig senare var du borta, och förmodligen den lyckligaste treåringen på flera mils avstånd.

livet med dig, min lilla skatt, livet med dig.

5
livet

magi i kristall och ett nytt men gammalt sovrum

39380399005_f42f6f3d84_h

jag försökte komma överens med den himmelsblå färgen, det gjorde jag verkligen. den klara, ljusa. men det gick inte alls. ingenting av det jag har hemma gick att blanda samman med väggarna, det blev bara rörigt.

så häromdagen tog jag med mig Ebbe-Lou och gick ner till förrådet och började titta i färgburkarna. och där hittade jag en väggfärg som jag glömt bort. en färg som använts i en hall utan ljus och som inte kunde leva upp till sin potential och därefter föll i glömska.

jag tog med mig den och började måla och sen fortsatte jag bara. inte alls illa för en höggravid kvinna, tycker jag.

och som jag älskar det här rummet nu. ofta ställer jag mig och tittar in, suckar nöjt och är så glad att färgen fanns kvar.

sen gick det fort att hitta en massa grejer att ställa in och hänga upp – en gammal spetsbit jag fått av en kompis i Stockholm, min mammas kristallvas, fågeln från Artilleriet, utrivna Picasso’s ur en av Hugos gamla konstböcker, vimpeln från numero 74 och tyget från Afroart som blev till kuddar. det är ärligt talat det roligaste sättet att inreda på – att ge gamla älskade saker, som man vägrat göra sig av med, liv igen.

och buketten, den är kanske den allra vackraste jag fått i mitt liv; vi firade alla hjärtans dag med en lunch, en semla och ett besök till Blomrum där jag fick välja ut vad jag tyckte bäst om. jag pekade på nästan allt som fanns i sortimentet och floristen satte ihop det mest magiska.

så den dagen var det absolut en mycket nöjd fru som kysste sin man adjö innan det var dags att åka med spårvagnen hem.

och tänk förresten, att snart är det sex år sedan han slog ner i mitt liv. min älskade blixt med kråksparkar, pensionsförsäkringar och kanelbullar. han som läser instruktionsmanualer, som frågar om jag vill ha hans vantar när det är kallt och som packar Ebbes ryggsäck varje dag.

han.

vilken lycka.

7
livet

fem korta

– det är fredag och jag har haft Ebbe-Lou hemma idag. det gick att se redan igår när jag hämtade honom, på den där lilla näsan, att någonting var på gång. när vi kom hem slog förkylningen ut så idag blev han kvar här med mig.

– han sover middag nu, i vår säng och jag sitter bland kuddarna i soffan med ett täcke över benen. jag väntar på min lillasyster som snart kommer med semlor och för att laga tacos med oss till middag.

– i vardagsrummet ligger det makaroner på bordet, ett par småbilar och en dammsugare på golvet. i ett hörn står en överfylld låda med alla kläder i storlek 56 som Ebbe haft. och filtar, handdukar och all annan textil som hörde den första tiden till. vi har börjat fundera på vart allting ska vara och jag har valt ut kläder som ska med till BB. det kretsar mycket runt det där nu, att vi ska bli fyra. alla pratar vi om bebisen. Ebbe med.

– rent estetiskt var livet vackrare i Södertälje men själsligt är det som allra vackrast här hemma i Göteborg. men om ett år eller så tror jag att den lilla lägenheten vi bor i nu kommer slå den förra med hästlängder. allting måste bara få lite tid att hitta sin plats.

– det är fortfarande bara februari men våren smyger redan runt hörnet och jag går igenom arkivet och påminns ännu mer om hur magisk den tiden faktiskt är.

snart, snart är den här.

 

8
mamahood 2.0 mamahood.

om ett halvakut snitt, en planerad förlossning och förlossningskontrakt.

35094176982_48b4965f4e_h

det här inlägget är långt, men nödvändigt. främst för att jag vill kunna gå tillbaka och läsa om hur det faktiskt var men också för att jag märkt ett att det finns ett intresse kring just kejsarsnitt bland några av er här.

jag har valt att hålla alla romantiska omskrivningar utanför och vara så saklig som möjligt för tydlighetens skull.

och jag tar det från början, fastän de flesta av er redan vet hur det gick till med Ebbe-Lou och fastän att det kan bli en del upprepningar.

jag har alltid varit förlossningsrädd, min största rädsla grundar sig i att något ska gå fel med barnet och att jag ska tappa kontrollen. hos mig är det både erfarenheter och ångestproblematik som förstärker den här rädslan. jag är även rädd för att min egen kropp ska stöta på komplikationer som den inte kommer kunna läka ifrån och dessutom är min kroppsliga integritet så stark att blotta tanken på att mitt underliv ska vara så i centrum, som det ju är under en vaginal förlossning, är otänkbart. dessa är de främsta orsakerna och sen finns det några fler, men som inte är riktigt lika viktiga.

med mitt första barn, Ebbe-Lou, blev jag oerhört väl bemött av sjukvården direkt. efter allt jag läst på nätet var jag redo för strid på en gång. men min barnmorska sa åt mig att ingen kan tvinga mig att föda vaginalt men bad mig ändå att gå på möten med en aurora-barnmorska innan jag verkligen bestämde mig för hur vi skulle gå vidare. jag ville visa mig medgörlig och sa ja till förslaget.

A-bm visade sig också vara toppen – inga påtryckningar om en vaginal förlossning. istället blev jag visad förlossningssalen och alla redskap som används och jag fick även svar på många av mina frågor. efter några få sådana möten (kanske två) var det dags att träffa förlossningsläkaren.

under det här mötet gjorde vi upp om ett “förlossningskontrakt”. vi kom fram till att vi skulle låta förlossningen starta spontant och att jag sen då skulle avgöra hur jag ville gå vidare, i den mån det var möjligt. det så kallade kontraktet gick ut på att jag var den som hade kontrollen, vilket kändes tryggt. men ändå inte helt rätt, fast jag nickade snällt och sa ja tack för jag vågade inte låta otacksam.

när jag gått en vecka över tiden gick jag på en överburenhetskontroll (ultraljud) för att se hur barnet hade det i magen och om det fortfarande fanns tillräckligt med fostervatten för att vänta ett tag till på spontan uppstart. men eftersom mitt SF-mått (det innebär att livmodern mäts med ett måttband av BM utanpå magen regelbundet från och med vecka 25 för att se att allting växer som det ska) plötsligt gjort ett rejält hopp uppåt så bad hon mig även se till att det gjordes en viktskattning på barnet.

här stötte jag på motstånd, jag tror att personen som gjorde ultraljudet tyckte det var onödigt, men jag gav mig inte och en viktskattning gjordes. och tur var väl det för enligt den beräknades Ebbe väga mer än 4800 gram, vilket kan diffa både uppåt och neråt, men i vilket fall så var det ett stort barn.

jag blev rädd, storgrät och upprepade gång på gång att “det kommer aldrig gå”.

någon timme senare ringde samma förlossningsläkare som jag träffat tidigare och föreslog att vi skulle göra ett snitt så fort som möjligt. dem exakta orden var “vi rekommenderar inte en förstföderska att föda ett så stort barn”.

samma kväll kom jag in igen och träffade en läkare (kanske kan det ha varit en narkosläkare, jag minns inte) och skrevs in inför morgonens operation. inskrivningen tog ganska lång tid och det var många frågor som skulle besvaras.

tidigt på morgonen åkte tillbaka till sjukhuset och upp till operationssalen. och allt gick ga la nt. jag var klar i huvudet, förväntansfull, och trygg. jag kunde lämna över kontrollen helt och istället fråga om sånt jag var nyfiken på, för det var ju faktiskt ganska spännande.

det absolut värsta med snittet var den första vågen av smärta som kom sen efter att bedövningen släppt men ju mer jag var uppe och rörde på mig desto bättre blev det och jag kunde på eget bevåg sluta äta morfin efter det första dygnet. sen gjorde det ont i ungefär två veckor när jag låg på sidan, skulle vända på mig eller gapskrattade men det var väl det. helt överkomligt, enligt mig.

så med allt det här i bagaget har det inte funnits något annat alternativ för mig med Signe, än snitt. och det är ju inte så konstigt – jag var ju fortfarande förlossningsrädd trots “kontraktet” och snittet visade sig vara precis så, som jag kanske inte kunnat föreställa mig, men hoppats på att det skulle bli – tryggt och lugnt. jag var och är helt enkelt övertygad om att för mig, både psykiskt och fysiskt så är ett snitt det bästa.

men ny stad, ny barnmorska och ny sjukvård gjorde mig nervös – vi är nog ganska många som läst och hört om hur barnmorskor och läkare mässar om den vaginala förlossningen, och så även samhället i stort. men min nya BM var också bra och lyhörd. enligt henne fanns det två vägar till ett snitt – den ena gick ut på att gå på möten med aurora igen och försöka se om rädslan går att bearbeta (något jag sa nej till direkt eftersom jag redan gått den vägen tidigare) och den andra var att träffa en läkare på mottagningen som sen skulle föra min talan vidare till någonting som heter sectiokonferensen och därefter skulle dem ta ett beslut.

själv hamnade jag dock på ett tredje spår istället, ett jag inte hört om förut – jag skickades till en läkare som skrev och skrev och skrev medan jag pratade. han satte ord på sådant som jag själv inte riktigt kunnat. som att till exempel räknades min förra förlossningen till ett halvakut snitt vilket förklarar chocken jag fick efteråt. dessutom berättade han att “det är ovanligt men det HÄNDER att barn lägger på sig som sjutton den sista tiden och ingen vet riktigt varför” vilket var skönt att höra för det fanns en liten dos skuldkänslor hos mig – var det mitt fel att Ebbe var så stor, var det något jag hade kunnat gjort annorlunda osv.

han skickade en remiss till Östra och jag blev kallad till en träff med en läkare på Auroramottagningen. jag laddade upp igen, redo att slåss för min sak men det hade jag inte behövt. medan vi gjorde ett tillväxtultraljud och viktskattning på barnet bad hon mig att berätta om min förra förlossning och sen frågade hon hur jag ville göra den här gången.

jag tog sats för att inte darra på rösten och för att låta bestämd när jag sa att jag absolut inte ville ha en vaginal förlossning utan föda med snitt. “okej, då gör vi så” svarade hon och förklarade att är man omföderska som fött med snitt tidigare och känt att det gått bra så motsätter dem sig inte det till nästa gång, åtminstone inte i Göteborg. däremot skulle jag vara medveten att det FINNS hjälp att få OM jag skulle vilja men det var helt upp till mig.

så runt vecka 39 ska jag alltså förlösas med snitt.

men vi kom också överens om en sak till – eftersom statistiken som finns angående kejsarsnitt och komplikationer är baserad på urakuta, akuta och planerade snitt tillsammans så är det svårt att veta exakt hur läget ser ut när det kommer just dit, till komplikationerna, men förmodligen tillkommer de oftare vid ur/akuta operationer på förlossningar som redan gått igång av sig själva.

därför har jag, på eget initiativ sagt att om förlossningen går igång spontant mellan vecka 37 (innan dess är det inte jag som avgör utan det är vården som går på en medicinsk bedömning) och det planerade operationsdatumet så vill jag själv avgöra där och då om hur jag vill göra eftersom utgångsläget trots allt kan bli annorlunda än när det är planerat (något jag inte kände till  Södertälje).

“du löser ut ditt snitt när du vill” sa hon på det och sen var vi i princip färdiga.

 

9
mamahood 2.0

sånt jag tänker på ikväll

imorgon ska jag träffa en läkare på aurora-mottagningen på Östra. förmodar att jag ska visa mig värdig ett sectio och det känns ärligt talat sådär. jag vet inte alls vad som egentligen förväntas av mig.

i Södertälje blev jag bemött på ett bra sätt hela vägen och jag blev aldrig ens lite övertalad åt att välja en vaginal förlossning, däremot blev jag väl informerad om vad de båda förlossningssätten innebar. men jag har förstått att det inte är en självklarhet i alla städer så jag förbereder mig med att se över min gamla journal, med att läsa på och förtydliga för mig själv om vad som faktiskt skrämmer mig.

i min ömmaste punkt sitter min oro, fastetsad, för att något ska gå illa med barnet. därefter kommer en rädsla för att tappa kontrollen under själva förlossningen och till sist att jag ska bli så illa däran att jag aldrig kommer kunna lagas ihop, vare sig själsligt eller fysiskt. för även om många lovordar sina förlossningar finns det också dem som blir traumatiserade efteråt och jag kan nästan ge mig fan på att jag skulle höra till den senare kategorin.

nåväl förhoppningsvis går allting bra imorgon, jag slipper ha taggarna utåt och kan se fram emot någonting lustfyllt istället för skräckinjagande.

5
kläder och sånt övrig inspiration

hipp södermamma i Paris

åtta veckor kvar nu och jag kämpar mig igenom den här sista tiden i leggings och tröjor som knappt täcker magen. åtminstone har jag inte slutat tvätta håret.

än.

ja, jag har fortfarande kläder som går att bära men jag är liksom en enda stor mage just nu, precis som med Ebbe-Lou. och jag är så trött på att synas och vill inte utmärka varken mig eller Sigges palats så mycket mer för tillfället.

förstå mig rätt – jag älskar min mage, den är hemskt fin men den är lite väl överallt just nu.

och jag längtar så hårt efter att klä mig i vad jag vill, att få frossa i mina klänningar och kjolar. och kombinera fram stilen jag har som målbild här ovan.

jag tänker mig färgglatt, chic, mönstrat, kitsch, bohemiskt, enkelt och bekvämt. hipp södermamma myntade Linn en gång när vi spånade fram en ny stil åt mig och det sammanfattar väl egentligen allt.

eller ja – mer hipp södermamma i Paris, typ. i stora kjolar, enkla tshirts, lössittande klänningar, lite volanger, kitschiga örhängen, öppna kimonos, sneakers och rosetter.

alla bilder finns här på min pinterest

4
guldkant

linne och grönt glas

årets första fynd blev några fina glas, två bakformar, en spegel (som redan målats om) och ett par påslakan i linne från Emmaus på Backaplan. de senare gav jag två hundralappar för och hittade sen på Ellos för nästan två tusen. länge har jag gått och funderat på att köpa mig ett par liknande men hela tiden hejdat mig eftersom det är för dyrt och känns lite väl överdådigt. så just dem är jag mer än nöjd med, men förstår inte riktigt storheten med sängkläder i linne, mer än att det är vackert? dom är ju inte skönare än till exempel bomull.

5
livet mamahood 2.0 personligare.

hej februari

40045728371_b1425fa1d7_h 39049265204_6b07483f7b_h 25886979088_54396e7959_h

jag känner det i hela mig nu, att våren är på väg, det är någonting diffust i luften, som har börjat skvallra.

min mamma kommer med tulpaner och jag har börjat baka bröd. den ena fiolen har blivit med nya blad och ljuset, det dröjer sig kvar.

Ebbe-Lou har bytt förskola och nu är det jag som hämtar honom. det höll inte med avståndet till majorna när jag blev gravid och inte heller när han slutade sova middag – istället somnade han på vägen hem.

men allting har gått väl. bra mycket bättre än väntat och på morgnarna står han i hallen,  stampar otåligt och frågar när vi ska gå. när vi kommer hem brer jag smörgåsar, vispar ihop en smoothie, skalar morötter och kokar ägg till mellanmål.

och när jag vaknade idag var det plötsligt den andra februari. jag missade den första.

som vanligt rusar dagarna framåt och nu är det åtta veckor kvar. och eftersom jag hade det som jag hade det när jag var gravid med Ebbe-Lou tar det emot att klaga på den här graviditeten.

men visst, visst är det tungt och tröttsamt. man är någon sorts hormonell röra under nästan ett års tid och kroppen blir bara mer och mer långsam. och hjärnan, den vill inte alls fokusera på någonting vettigt.

nej, jag kommer aldrig att höra till dem som prisar tiden då man väntar barn.

men den här gången är det lättare att ta sig igenom det hela eftersom att det här barnet, det är till för mig.

det är inte för att jag vill ge Ebbe ett syskon, inte för att jag vill stärka banden mellan mig och Hugo och det har ingenting att göra med någonting annat än att jag själv har önskat mig den här lilla människan.

syftet är själviskt. jag älskar att vara någons mamma, jag längtar efter bebisbubblan och att få göra hela resan en gång till.

med Ebbe-Lou visste jag inte vad som väntade och det var svårt att längta efter annat än att det bara skulle vara över. men jag blev så förälskad i honom när han kom att jag nästan genast bestämde mig för att jag ville göra det här igen.

rätt stor skillnad för en som var så säker på att den här livmodern inte skulle bära så mycket som en halv unge, att en sterilisering fanns med på framtidens to do-lista.

7