signe

om förlossningen.

vi tar spårvagnen till Östra tillsammans med alla tidiga morgonresenärer som också ska någonstans. jag lyssnar på Håkan Hellström och tänker att nästa gång jag åker över den här bron är jag mamma till två.

min barnmorska är i min ålder och laddar upp mig med styrka bara genom att vara i samma rum. hon är helt rätt för mig, jag kan vara öppen med henne om allt.

efter ett par timmars väntan blir det min tur. jag tar min droppställning och promenerar själv in i hissen.

Hugo får vänta utanför operationssalen medan dem gör mig redo och jag börjar skaka och gråta när dörren stängs bakom mig. jag tar mig upp på sängen och möts av vad som känns som tusen snälla händer, ögon och ord. ingen är hård, alla är vänliga och alla säger de mjuka saker. jag ber dem att se till att ingenting händer mig på operationsbordet, att jag måste få komma hem till min son. snälla säger jag. de ler och de lovar.

det enda som faktiskt gör ont är när nålen ska igenom huden över ryggen men efteråt känner jag ingenting mer. mitt blodtryck faller och jag känner att jag är på väg bort, men min narkosläkare agerar snabbt och snart känns det bättre. hon är en av dem jag minns bäst efteråt.

två barnmorskor och narkosläkaren turas om att hålla mig i handen, dem finns där för mig.

när förlossningsläkaren klipper sig igenom in till Signe ger dem mig öronproppar och pratar med mig för att jag inte ska fokusera på ljudet. klipp, klipp, klipp på grund av sammanväxningar som det blir med snitt, en enkel liten kniv räcker inte mer.

dem har hämtat in Hugo och han sitter vid min vänstra sida. jag gråter inte mer.

plötsligt blir det lätt i min mage och samtidigt hör jag ett barn som skriker. mitt barn. hon skriker högt och genast. hela vägen till det lilla undersökningsbordet skriker hon.

Hugo klipper navelsträng och jag får upp henne hos mig. hon tystnar och innan dem har sytt ihop mig har hon börjat amma. vi hittar varandra direkt, hon och jag. hon är min, jag känner det på en gång.

på uppvaket sitter Hugo i en stol bredvid mig och blir serverad kaffe, smörgåsar och kakor. jag får en isglass.

det väller in ljus i rummet och hela tiden kollar man till mig.

i Södertälje fick jag ligga utan min familj i ett mörkt rum utan fönster och med ett skynke mellan mig och en annan patient. det var mycket som var annorlunda den här gången. överbelastad förlossningsvård ja, men Östra sjukhuset får hundra tummar upp från mig för engagerad, varm och professionell personal.

vi får ett eget rum och på den omtalade silverbrickan står en liten vas med två lila blommor i.

samma kväll reser jag mig ur sängen själv. jag kräks av yrsel men tar mig ändå upp ett par gånger till, rädd för att såret ska göra allt för ont om jag väntar för länge.

dagen efter får jag åka hem. inte för att någon annan tycker det men för att jag vill. de är tveksamma men tycker att jag trots allt är i ett oerhört gott skick så till slut säger de okej.

hemma lagar vi våfflor medan Signe sover i sin korg, jag längtar och längtar efter Ebbe-Lou men min mamma och Hugo ber mig vänta lite med att låta honom komma hem. dem ber mig läka ihop lite först.

på lördagen kommer han äntligen och herregud vad jag har saknat honom. han godkänner sin lillasyster och sen äter vi glass.

 

 

 

 

6
övrig inspiration

från instagram

 

1.  blått, rött och rosa i en styling för Historiska hem av clindholm_design
2. kan denna duo misslyckas med någonting? vill göra om sovrummet NU. tack för det babes_in_boyland
3. den perfekta sänggaveln och lampan, till mitt nya (eller befintliga) sovrum finns hos  idalauga
4. blusen, krukan, blomman. / dromelot
5. det bästa av två världar på en och samma bild. / foxflowershop
6. kommer inte över den här färgkombinationen. så fint när rätt röd och rätt rosa blandas samman. / clindholm_design
7. en flaska vin, en mild sommarkväll och utsikt över franska takåsar. känns långt bort just nu, men kanske kanske om ett år eller så. /  idalauga
8. alla rätt, som vanligt, hos dromma

2
livet

april.

idag ligger åkpåsen, ytterkläderna, skorna och vagndelarna på hög och överallt i hallen. det är som en översvämning. senare tänker jag när jag sicksackar mig fram till köket för att slå på kaffebryggaren.

det är mycket som kan vänta just nu, för här har vi fullt upp med att leva ut i familjebubblan. vi hanterar Signe och Ebbe-Lou, som egentligen inte är så mycket alls att hantera för bra, det går det. och Signe, hon sover mest hela tiden.

Ebbe är mest så som en treåring är – babblig, glad och full med fantasier och historier. han pussar mig och Signe hejdå när han går till förskolan, lägger hennes pyjamas på sin plats och visar henne tänderna efter att han borstat bort alla tandtrollen. han är allt jag kunnat önska mig i den här situationen.

på förskolan är han vid gott mod och han berättar att han har en lillasyster som äter mycket. ibland säger han att han inte vill ha bebis mer och att jag ska “kasta han”. då säger jag att jag måste ha dem båda två, att jag älskar dem och skulle bli alldeles knasig utan dem. då ler han lite under lugg och fnissar.

livet med honom blir bara bättre och enklare – han kan så mycket nu för tiden. på gott och ont dock; jag kan väl inte påstå att det flyger regnbågar igenom hjärtat när han kallar mig för hönshjärna (tack till Pyjamashjältarna för det bidraget till ordförrådet).

Hugo och jag snickrar vår tillvaro ännu bättre nu, än när vi precis fått Ebbe-Lou. vi vet vem som är bra på vad och försöker ge varandra egen tid att sova, duscha, slösurfa i mobilen. vi är så mycket snällare mot oss själva och varandra den här gången.

det händer att ångesten slår på stora trumman innanför revbenen i tid och otid, men det är hanterbart. för jag vet att det handlar om hormoner och stora omställningar.

i vilket fall så är det en fin tid nu, med vårsol att vältra sig i och bebiskinder att låta läpparna vila mot.

5
signe

Signe ♡

hon finns på riktigt nu, hon luktar gott, har mjuka kinder och får mitt hjärta att slå dubbelvolter.

Signe Victoria, herregud så förälskad jag är i dig.

min lilla lyckoträff.

15
livet

långfredag, sommartid, påskpyssel och en babyshower utan någon särskild ordning.


40417033384_0ed30bdd58_h färgglada rotfrukter till fredagsmiddagen och Elsa Billgrens recept på alkoholfri mojito med äpple, mynta och ingefära, i ett litet bistroglas. blev väl ungefär 30 sådana, bara till mig.


nybadad kalufs med 40 grader feber, igen.

pasteller och vårljus.


middag, glad påsk, morfar och Ebbe-Lou utklädda till pyjamashjältarna medan min mamma röjer och organiserar i köket. en väldigt, väldigt fin och bra fredag. tacksam.

sommartid och tulpaner.

41084847722_66937de7b1_h 41084848152_d66ab09956_h 41084846132_e875432f64_h 41084847202_add588a529_h
påskpyssel på stort allvar.

sushi på en måndag med några av mina bästa vänner, ja tack. plus ett oväntat gäng ballonger, presenter och alkoholfritt till en babyshower. skål för oss, skål för Signe! och hallontårta till efterrätt som jag och Hugo överraskade med. fullträff.

4
personligare.

vad som blir och vad som är.

det är en fredag som inte alls känns som en fredag. kvällen innan har jag i timmar gått armkrok med Tove på de blöta gatorna i Göteborg och suttit på Brogyllen och analyserat vuxenlivet. vår historia tillsammans är lång, sjutton år ungefär, så det är ett enkelt samtal utan omfattande förklaringar, vi kan gå direkt in på nuet.

är det här allt frågar vi oss och varandra. vi kryssar i våra rutor på vuxenlistan med sådant vi förväntas ha gjort, 30 år fyllda, och funderar vidare.

och i den stunden fylls hjärtat av någonting diffust men fint. för här sitter vi, sjutton år senare och bara finns.

från att ha skolkat ihop som fjortonåringar till starka drinkar och paljettkjolar som artonåringar och slutligen hit till ett café i Göteborg, med Signe i magen och existentiella frågor på bordet, där alla känslor är tillåtna utan att det blir så mycket väsen av det.  ingen oro för att bli borträknad på grund av en dålig dag, vecka, månad.

det var det här jag längtade efter så, när vi bodde i Stockholm.

samtalet ligger kvar i mig dagen efter, det liksom rör sig långsamt i bakhuvudet medan jag köper tulpaner, tyger och helgkänsla. och när Ebbe-Lou somnat i min famn och sover middag med sitt varma lilla huvud mot min haka tänker jag att om det här är allt så får det väl vara det. med ett kärleksfullt nät att landa i emellanåt, med franska tulpaner och en liten att få älska.

jag kan leva med det, det kan jag verkligen.

4
livet

om ett par byxor, om att inte vilja vara nära, om att leva i olika världar och om en födelsedag.

det började som en hängslebyxa, åt Ebbe-Lou, men efter hundra “jag gillar inte!!!!!!!!” kapade jag överdelen och satte i ett resårband i midjan. nu antar jag att de går an men de de är ännu inte helt färdiga. och fickan ska sys på ordentligt med en grövre tråd. ja, jag syr alltså. tvångssyr faktiskt, skulle jag vilja säga, för att hålla huvudet och händerna sysselsatta.

min medicin verkar ha hjälpt så pass att Signe kan stanna kvar där hon är. och i veckan börjar förberedelserna inför förlossningen – jag har mitt sista möte hos barnmorskan, på torsdag skriver vi in oss på Östra och träffar dem som ska vara med vid operationen och efter helgen, ja, då blir vi fyra.

min mamma hämtade Ebbe-Lou i fredags, så jag och Hugo gick ut och åt middag på Mañana. vi har så mycket på varsitt håll att vi levt i två olika världar under en ganska lång tid nu. och det är ju så livet ser ut i perioder, det är ingenting konstigt med det. tvärtom är det ganska skönt att vi inte delar allt jämt, att man kan komma och gå utan att det behöver betyda att någonting är fel.

ibland har vi tittat upp på varandra över en lunch, en takeaway eller som i fredags, över en middag. och det räcker så just nu. själv vill jag absolut inte närma mig någon annan förutom Ebbe, min kropp är redan ständigt synkad med någon som rör sig och tar för sig i den, att bara tanken på mer än en kram i förbifarten eller att hålla handen på promenaden, får mig att vrida på mig av obehag. men den lilla går alltid an att ha i famnen.

tänk att han fyller tre på söndag, min skatt.

han har önskat sig blå ballonger, hatt, hallontårta och ljus. så idag ska jag baka en tårtbotten och frysa in så att den biten är färdig och slå in resterande paket. vi har inte varit direkt sparsamma i år, jag har till och med vikt mig och köpt figurer ur Cars och Hundpatrullen, som jag kanske inte är helt såld på men som han kommer att älska. och tyvärr är det ju så, att födelsebarnets glädje får gå före mammans ibland.

5
livet

några ögonblick från mars

– i fredags fick jag diagnosen hepatos och en remiss till Östra om ett ställningstagande till att tidigarelägga min förlossning. jag satte mig på da Matteos uteservering och försökte smälta allting. Hugo tog helg tidigare än tänkt och mötte mig vid Domkyrkan utan att jag behövde fråga.

– “macka med ååost” efter förskolan.

– hittade häromdagen en liten typ som stod på en stol och försökte nå kakorna högst upp, med sin tumstock. så typiskt en treåring, tänker jag.

– köket är färdigt och jag tycker så mycket om det.

– jag har tänkt på det ibland, att det inte är särskilt strategiskt av mig att skaffa mig ett barn till, innan jag är färdig med min examen. att jag på sätt och vis gör allting i fel ordning.

men så kommer jag på att en monsterkarriär inte är lika viktig för mig som det är att ha en familj. att det finns något väldigt skönt i att ha det här gjort tidigare än senare och att jag hellre bygger en familj på längtan och passion än på planering.

jag hungrar inte efter en prestigefull karriär. istället längtar jag efter att bli färdig med universitetet, att formulera personliga brev och att komma in i ett bra team att arbeta med. jag vill aldrig bli frilans, jag vill ha samma kollegor varje dag och fikabröd på fredagar. sen vill jag hem till min man och mina ungar, träffa mina kompisar och leva livet med dem. jag är inget fräsigt wildcard. och det är bra så.

6
mamahood. personligare.

det här är hjärtat.

det är vad han är. hjärtat. muskeln.

när han föddes var det sakta dit förmak och kammare tog sig, som små osynliga partiklar igenom min bröstkorg och in till hans.

innan honom stod jag alltid och vägde på höger fot, vänster fot. framåt eller åt sidan, vilket håll ska jag åt nu? sen ville jag bara stå alldeles stilla. inte röra mig, sluta kryssa för fler dagar i almanackan.

han har varit min i snart tre år, detta lilla universum. vi som befinner oss i systemet som roterar runt honom, vi ser,  att han och jag – vi är av samma sort. jag vet inte om jag någonsin trodde på det, på att det kunde vara så tydligt. men det är det. och det gör det både svårt och enkelt för oss, så det är tur att vi har Hugo som, mellan alla gnistor och blixtar, kan göra himlen blå igen när det krävs. han är på sätt och vis vårt andrum.

men det finns också någonting annat i honom, någonting som inte kommer från mig. något som är hans alldeles egna. jag har ännu inte satt fingret på vad det är men det liksom känns så fort man kommer nära.

hittills har han bara sagt att han älskar mig och Hugo, mormor och fröken Yvonne. han sparar på sin kärlek, den är ingenting han öser över vem som helst.

jag känner en oro emellanåt, för vad som ska hända med oss nu när det kommer någon annan. kommer han att räkna bort mig helt? kommer vi fortfarande att finnas kvar? tanken på avstånd skrämmer mig.

och ibland när jag tittar på honom slås jag av att han är min men ändå inte. jag vill inget hellre än att klamra mig fast vid honom, hårt. men jag förstår min plats, den jag ska hålla mig till hela livet – på ett alldeles lagom avstånd så att han kan sträcka på sig ifred men tillräckligt nära för att han ska landa mjukt om han faller. om det nu är mig han vill landa hos.

det är svårt.

komplext.

mitt äventyr.
det allra vackraste jag fått uppleva.

5
mamahood. personligare.

om ett barnrum och om att faktiskt vara en helt okej mamma.

det är väl inte helt sällan som jag säger att det tar tid att skapa hem. saker måste flyttas om och flyttas runt innan var sak hittar sin plats. nu är det mot Ebbes rum som jag vänt blicken igen och sedan sist har jag plockat ut ett nattduksbord och lite annat. och det gamla perstorpbordet, världens bästa pysselstation men som tar mer plats än vad det faktiskt gör nytta just nu.

jag vill att det ska vara enkelt här inne, färgglatt men inte skrikigt och så ska det finnas plats åt att hälla ut en säck lego utan att det väller ut över tröskeln. någorlunda organiserat så att han hittar sina leksaker och så måste det vara lättstädat det vill säga gott om korgar att kasta ner allting i.

det största skåpet, det har jag faktiskt låst, hemsk som jag är, för där finns allt material till ugglor, krokodiler, armband och glittrigheter. och en riktigt så snäll och frisinnad mamma, att jag låter det stå öppet, det är jag inte. egentligen skulle det väl inte ens vara särskilt snällt ändå – jag är av uppfattningen att i vissa aktiviteter behöver barn vägledning och att ge dem tillgång till saker de inte riktigt kan hantera är inte helt snällt.

visst, om Ebbe får en ny bil så krävs ju ingen vidare förklaring från min sida om hur man använder den men sådant som kräver lite mer koncentration och finmotorik gör vi alltid tillsammans. det är inte så mycket tidsfördriv i det som i en bil, utan mer pedagogisk verksamhet som i sin tur kräver att barnet försöker ta instruktioner, sitta still och fokusera. slutresultatet är egentligen inte så noga, det kan bli lite hur som helst men det absolut viktigaste för mig är att Ebbe känner att han lyckats, att han klarade av att försöka en gång till.

så snusförnuftig jag låter, jag hör. men efter ett par år inom skolvärlden snappade jag ändå upp en del. och jag måste (tyvärr?) medge att det här är ett av de områden där jag lyckas glänsa som förälder samt i värnandet av hans integritet, att konstant göra det tydligt för honom att konflikter inte är farliga och så hans uppbyggnad av ett ordentligt ordförråd.

det är ganska bra ändå, ser jag nu, kanske borde jag faktiskt slappna av och klappa mig lite oftare på axeln. känns nämligen som att det är det man gör allra minst, som förälder – klappar sig på axeln och känner sig lite bra.

6