vardag

anemoner, struktur och anteckningsblock från Rivoli

anemon vintagelampa

anteckningsblock rivoli rum för papper

jag hade hoppats på sovmorgon eftersom jag börjar senare än vanligt. naturligtvis vaknade Ebbe klockan fem och väckte hela huset för att sen somna om. inte lika lätt för mig, så det var bara att smyga ut på det knarrande gamla brädgolvet, med morgonrocken i handen. nåväl. måndagar, helt enkelt. jag samlar ihop mig med lite kaffe och ljusglimtar från helgen istället;

  • att vi var ute och åt lunch på lördagen och för första gången beställde en barnportion åt Ebbe. i fyrtio minuter satt han med den och åt koncentrerat, knäpptyst. istället för att värma matburkar och sen kasta i oss vår egen mat så satt vi bara där och hade det fint. förstår inte varför vi inte gjort så tidigare.
  • att spontant måla på lite rött läppstift och åka ner till Masthugget för att drick Ginger Joe‘s med några klasskompisar.
  • att sitta på ett café med min bästa vän när en annan bra person, som jag inte sett på sex år, plötsligt kommer in genom dörren och får mig att skratta så som jag inte gjort på flera år.
  • att äta american pancakes på Egg and milk till söndagsfrukost med en av mina bästa och sen promenera ner till Järntorget.
  • att gå ner till förrådet och leta fram alla saker till kontoret vi håller på att ordna åt mig. som gamla fina lampor och teckningar att sätta upp.
  • att blivit presenterad för Rum för papper av Elsa och där hittat allt jag behöver, för att organisera och strukturera upp mina dagar mer och bättre. bland annat det fina anteckningsblocket från Rivoli.
  • en trött liten anemon som kämpar in i det sista.
0
vardag

på, av, på.

tio dagar senast ska man ha anmält sig till tentamen. tio. jag upptäckte den raden igår, när det var åtta dagar kvar. har aldrig missat något sådant, blev så paff. efter att ha läst in till sent på nätterna för att sen fortsätta på morgnarna så skulle jag inte få skriva? kändes så snopet. mailade kursansvarig innan och efter upptäckten; jaha, jag hann inte registrera mig, får skriva vid nästa tillfälle då. penslade på rött läppstift och åkte hemifrån.

en cortado och kanelbulle på daMatteo och en ny jacka. en blå. en sjal till det med, efter påtryckningar från Hugo. bonuscheck på 125 och jag fixar så du får tio procents rabatt. tack så mycket. gick ut ur affären i min nya jacka och bestämde mig för att måla fram ett kontor av den tiden jag skulle använt åt att läsa in resterande teorier.

när den lilla somnat målade Hugo hallen och jag målade rummet som tids nog ska bli till Ebbe. han har inget behov av ett eget rum, det finns ingen anledning att avvara så många kvadrat åt att stå tomt. överallt där vi är – där är han. ibland går han ut och sätter sig själv vid köksbordet och kör med sina bilar. annars är han i vardagsrummet med oss. han har en bit där istället, med alla favoritleksakerna. det räcker.

men det var en svår avvägning att göra, särskilt när de flesta barn (på sociala medier) verkar ha ett eget rum redan när de föds. jag kan visserligen förstå det om barnet ska sova själv, men vår lilla gör inte det. hans säng står fortfarande vid sidan om min och vi vill inte ändra på det. vi provade i den förra lägenheten men det var ingen hit, mest var det kallt att gå upp om han vaknade mitt i natten.

den här morgonen blev jag väckt med kaffe på nattduksbordet och ett mail från min kursansvarige; man behöver inte anmäla sig till första examinationstillfället, det är bara att komma.

 

 

1
personligare.

spektrum.

i flera timmar ligger jag och vänder och vrider på mig. jag kan inte somna, fastän jag vet att jag behöver sova – nu. till slut måste jag ha lyckats för jag vaknar med ett ryck när Ebbe plötsligt gråter. han måste ha drömt någonting. jag klappar lite och han somnar om. efter ett tag vaknar han igen, jag har huvudvärk, klockan är 05.50. Hugo låter mig sova vidare till nio.

danskt rågbröd till frukost och kaffe, Ebbe äter mellanmål – mest gurka. jag stryker med fingret över det stora märket han fick i ansiktet igår, när han sprang i cirklar, halkade och ramlade in i den stora kistan. det ser så hemskt ut och det gör ont i mig när jag ser det, fastän jag vet att om några dagar är det borta och att sådana här märken, de hör barndomen till. den insikten sticker i mig med. mammahjärtat, det är visst på riktigt.

jag försöker läsa i min bok, men jag kan inte därför att jag inte har några glasögon. de ligger ute i köket. jag vet inte varför men istället för att gå ut och hämta dem börjar jag tänka att jag aldrig kommer klara det ändå, den här tentan kommer aldrig att gå. jag känner mig plötsligt nedstämd och…dålig.

samtidigt börjar jag tänka på att det är den 11 februari. en dag då vi egentligen skulle ha firat någon, som inte längre finns med oss. en dag då min storasyster skulle ha blivit 38, om hon inte hade bestämt sig för att avsluta allting själv, för många år sedan.

jag ringer min mamma. vi pratar om allt men inte om det. innan vi lägger på säger jag att jag tänker på henne idag, mycket mer än vanligt. jag berättar inte att jag känner med henne på ett helt annat sätt än tidigare, att jag förstår mer nu. jag låter det vara osagt, varför vet jag inte. det bara blir så.

sen tar jag ett rejält tag i min egen krage och bestämmer mig för att börja om den här dagen innan det dåliga brer ut sig över allting.

klär mig i en klänning jag tycker om, lägger morgonrocken åt sidan. gör en kopp kaffe, putsar upp mina glasögon och påminner mig själv om att Hugo ska måla hallen ikväll. kastar ett öga på alla grönsaker han handlat till middagen och på den där biten ost han köpte igår efter att han ringt och frågat vad var det den du tyckte om hette nu igen.

jag ställer mig en stund i solen med, intalar mig att strålarna gör mig gott även om vi har ett fönster emellan oss. tänker på den här bloggen, på hur jag börjat släppa på garden och känner en ny sorts lust åt att skriva här när allting inte längre behöver vara så tillrättalagt.

1
mamahood.

syltkakor med en liten.

32693165871_bcb2b23378_h

för första gången har vi ordentligt med snö. ett tjockt lager att trampa runt på och göra snöbollar av. jag tar fram ytterkläderna och Ebbe svarar med att kasta sig på golvet och skrika neeeeeeie. han  v ä g r a r  gå ut.

jag hänger tillbaka overallen. då skriker han åt mig igen, går och drar i den. jag tar ner den och han gör samma sak som innan. den där proceduren upprepar vi sen en gång till och ursäkta mig men jag blir så jävla trött på föräldraskapet just där och då. det är så svårt därför att det är så ologiskt.

sätter mig i soffan med en kopp kaffe och hämtar andan lite. vill han inte gå ut, så vill han inte. jag vill inte tvinga. letar istället fram ett recept och tänker att vi får prova någonting annat. någonting som är enkelt och snällt nog så han känner att han klarar av det. syltkakor.

jag ställer fram allt vi behöver och en stol så att han når. när han börjar upptäcka vad som pågår tjuter han så glatt att jag tror taket ska lyfta. fastän han inte vet vad som ska hända så vet han att någonting händer – att det finns en stol man får klättra upp på och burkar att peta och titta i. och att allt detta är till honom.

det är inte helt enkelt. mjölet yr och i eftermiddag ska Hugo hitta smet på de mest underliga ställen. men vi har roligt. han upptäcker, provar, utforskar och jag passar mig för att säga nej och ajaj. försöker ge honom fria tyglar i den mån det går och hela tiden är han glad och intresserad. fokuserad och nyfiken. allra roligast är det att hälla i socker och mjöl, att vispa med elvispen och såklart – att hiva i sig sylt, så fort jag vänder ryggen till.

1
hemma. personligare.

egentligen.

jag känner
att jag upprepar mig
konstant.

alltid är jag trött
stressad.

eller så är det något
om att solen skiner.

egentligen
tänker jag allra mest
på vad det ska bli av
mig.

på om jag någonsin
kommer att arbeta
med det jag vill.

på om Ebbe
kommer få det bra
på förskolan.

på hur det liv
som vi lämnade
inte längre
finns kvar.

på om vi ska
måla om.

och på hur bekant det är
att möta våren
i Göteborg, igen.

1
vardag

guldkanten.

Ebbe är inte alls glad i att gå ut, han stretade hårt emot när vi stod i kör och sa man måste få lite luft. jag hatade också att vara ute som liten, satt hellre med näsan i böckerna, ritade eller såg på en film. men det tar emot att låta en (snart) tvååring sitta hemma framför Alfons Åberg en hel dag.

jag sitter vid skrivbordet och läser, det står mot fönstret. utanför ser jag mina två. den lilla är fortfarande inte med på noterna, förvandlar sig själv till spaghetti och ringlar ner på marken i protest. det ser så roligt ut när man tittar på, hur den lilla overallen och vintermössan plötsligt sjunker ihop och hur Hugo försöker lirka med honom. till slut lyckas han – Ebbe reser sig upp och börjar traska på.

de kommer tillbaka med semlor och tekakor, precis när det är dags för mig att ta en paus. jag ordnar kaffet och klipper ner mina ranunkler medan kaffekokaren gör sitt. Ebbe-Lou springer lyckligt omkring med sin tekaka och Hugo läser om något nytt program. in i lägenheten börjar våren lysa och jag tänker att det här är en fin stund på en tisdag. inte särskilt händelserik, inte särskilt extraordinär utan bara fin.

0
inredning vardag

att söka ordning i kaos.

 alla bilder kommer från historiska hem, som är min bästa plats i livet just nu.

vi har det rörigt här nu. köksluckorna hämtades förra veckan och köket känns nu som en katastrof. jag får ont i huvudet bara av att gå in där, det är för mycket i skåpen. dessutom läser jag inför min första tentamen och hinner inte måla varken hall eller kök. eller sovrummet, igen.

när jag har en stund över gör jag ingenting särskilt, jag bara finns. tar några andetag, sträcker lite på mig i soffan innan jag går över till dagens nästa moment.

istället för att göra någonting eget konsumerar jag hejvilt sådant som andra gör. men inte längre lika aktivt på Pinterest, utan på mäklarsidor. drömmer om ett färdigt, ordnat hem med tjusiga detaljer, en ostbricka och ett kök som är alldeles för litet för att laga någon mat i men som är s n y g g t.

och de där blå väggarna, de får hjärtat att banka hårdare; det fanns en tid då jag ville ha blå väggar, såpass att Hugo fick släpa hem 20 liter blå färg. men sen ångrade jag mig och färgen åkte ner i förrådet. men nu funderar jag ändå. tänker att kanske….

nåja får helt enkelt konstatera att det är tur att jag inte har någon tid över åt sådana här projekt just nu.

0
vardag

från en lördag.

lördagsmorgon och jag kan knappt öppna ögonen därför att jag är så trött. Hugo går upp med Ebbe och stänger dörren till sovrummet. det är fortfarande lite kärvt mellan oss sedan kvällen innan, vi var inte riktigt sams och det känns fortfarande, fastän vi inte hunnit säga något till varandra än.

han kommer in med en kopp kaffe till mig ändå och jag hör Ebbe röja i vardagsrummet medan jag försöker öppna ögonen. till slut kommer jag upp, hjälper Hugo att packa det sista som behövs. idag åker de ifrån mig. de ska till Hugos föräldrar i Skövde och jag ska få tid att läsa inför kommande tentamen. jag pussar dem båda hejdå runt nio-någonting. gör frukost och äter den vid fönstret medan jag ser på när snön faller. det är så tyst.

känner ett tvång av att TA VARA PÅ TIDEN eller att GÖRA NÅGOT nu när möjligheten finns. men jag orkar inte. jag tänker först att jag ska, men går och lägger mig istället. orkar inte åka till något café eller gå på utställning. trots att jag kan.

efter någon timma går jag ut ändå, ner till mataffären och till blomsteraffären. tänker att det är bra för mig att kommit ut. trots att himlen är lika grå som mina väggar i vardagsrummet.

lagar falafel när jag kommer hem, tittar på Masters of sex och tänker att det spelar ingen roll hur mycket tid i världen jag har utan barn – jag vill ändå inte vara utan min lilla. allting är roligare när han är med. nu känns allting tomt.

läser om teorier fram till 01.00, sen diskar jag, ställer allting på sin plats och går och lägger mig. ingen varm Hugo under täcket bredvid, inga små sovande andetag från Ebbe-Lou. trivs inte alls, så här och sista gången jag tittar på klockan är den 04.

0
vardag

från den sista veckan i januari.

han är typ aldrig sjuk sa jag häromdagen och vaknade mitt i natten till en liten snorig näsa. på morgonen stod han i sin säng, hostade och sa ai. lilla hjärtat. mackis framför lilla spöket Laban och sen sa jag hejdå för att åka på en föreläsning.

kryssade mig kors och tvärs förbi bilar och cyklar för en kopp kaffe från Egg & Milk. fastnade i ett samtal om det digitaliserade samhället och sen slängde jag mig ut bland bilister och cyklister igen med hjärtat i halsgropen.

få saker stressar mig så som rusningstrafik. eller trafik överhuvudtaget, därav inget körkort. so there I said it – jag är snart 30 och jag har inget körkort därför att jag blir stressad av trafiken. jag har försökt övervinna min ångest tre gånger, men utan resultat. jag ska dock inte påstå att det grämer mig särskilt mycket. det är väl en sån sak som ger med sig någon gång i livet.

snabbt upp för trappan till den vackra gamla sekelskiftesbyggnaden och som alltid  sätter jag mig längst bak. det är en viktig detalj – att aldrig behöva sitta med någon bakom mig. rygg mot rygg går bra men inte annars.

två timmars föreläsning som ger mig verktyg och sätter namn på sådant jag redan förstått men aldrig riktigt plockat isär och tittat på bit för bit. det här är mitt ämne, jag är säker. även om jag delvis ångrar mig för att jag valde detta så är jag åtminstone i rätt forum. dessutom har jag trevliga klasskompisar och det är fint.

jag möter Hugo och Ebbe-Lou efteråt, vi äter frukost på daMatteo. förkylningen gör Ebbe svårare att imponera på och ögonen har en särskild glans. ändå håller han igång – pratar, skrattar och trycker i sig bitar av en croissant. jag kan inte sluta stryka honom över kinden, säga att jag älskar honom eller pussa honom vid tinningen. han är allt och jag har längtat efter honom. jag gör det ofta nu för tiden, längtar. och saknar. sedan han kom är de känslorna alltid där när vi är ifrån varandra.

imorgon kommer hantverkare hit och det irriterar mig redan, jag är så ärrad sedan Södertälje då de kom och gick, gick och kom, kom och gick stup i kvarten i nästan två år. alltid vänliga, alltid trevliga och alltid där. imorgon kommer de dock bara och byter bänkskiva och hämtar luckor som ska målas om, så det är väl egentligen ingen fara på taket.

0