hos oss inredning nordsjö

intense montpellier

○  i samarbete med Nordsjö ○

hejsan hoppsan – nu har jag gått mer än halva tiden. foglossningen förlamar mig delvis och jag måste börja med järn. och så har vi varit på rutinultraljudet och sett att allting står rätt till där inne. nästa milstolpe är den 27 december, då börjar vi mäta magen och gör en massa andra saker jag inte kommer ihåg vi sa att vi skulle göra.

för ungefär en miljon år sedan blev jag tillfrågad av Nordsjö om ett samarbete. jag svarade naturligtvis ja, för att tyglarna var fria och för att det var något jag tyckte lät roligt. det största projektet har varit Ebbes rum men det är inte helt färdigt än så här kommer ett lite mindre – spjälsängen som jag hittade i en secondhandaffär på Hisingen, för 250 kronor.

Ebbe-Lou är en hejare på att ta sig ur en sådan, sedan länge, men det har inte varit något bekymmer med det hittills; han brukar vänta på att vi plockar upp honom. och jag är inte helt redo att låta honom sova i sängen som står i hans rum eftersom jag är rädd att han ska trilla ut. så vi har inte gjort någon affär av att sluta med spjälsängen än.  förmodligen är det en process vi drar igång när vi börjar prata mer om den “riktiga” sängen. allt får ta sin tid, helt enkelt.

i vilket fall så stod alltså en till spjälsäng på min och Hugos lista, för säkerhets skull, innan nästa barns entré. det inköpet låg med andra ord längre fram i tiden men så sprang jag på den här vansinnigt fina som bara behövde lite omtanke.

och när den lilla babblaren sov över hos mormor i helgen började jag måla. Hugo bar upp skyddspapper och jag hittade till och med ett par skyddshandskar. så mycket ordning och reda har det nog aldrig varit på mig vid ett sånt tillfälle.

jag använde mig av en matt snickerifärg i nyansen Intense Montpellier och målade med skumroller på de större ytorna och två olika penslar – en smalare och en bredare i hörnen.

så blev den till slut färdig trots torktider och vilopauser och jag blir lika glad varje gång jag ser den. Ebbe är också rätt nöjd, ska jag be att få tala om, med sin banansäng, magiska skolbussensäng, citronsäng och allt annat man kan referera den gula färgen till.

4
bröllopet vardag

november den 21

idag har vi varit gifta i två år. jag tittar ofta på våra bröllopsbilder och insåg idag hur illa mitt minne egentligen fungerar. länge grämde jag över klänningen, håret och sminket. varför engagerade jag mig inte mer i det? men så kom jag idag på att en av anledningarna till att allting blev svårt var när vi spikade vårt datum och jag insåg att allt jag drömt om plötsligt inte längre fanns kvar.

jag ville ha det enkelt, jag ville inte gå med i mallen. jag ville att det skulle vara på riktigt och inte så iscensatt. jag ville faktiskt inte ens ha en vit klänning men jag gav med mig för Hugos skull som ville annat. jag gjorde ju trots allt redan motstånd till nästan alla förslag han kom med. men pratade ni aldrig om det innan? kan man ju fråga, och det gjorde vi. det var jag som tvärnitade  i sista sekund.

alltid hade jag drömt om en vacker kyrka och en bakelse till klänning, en håruppsättning och kanske till och med en tiara. tills det var dags. då insåg jag att jag faktiskt inte tror på Gud, och att det inte kändes rätt med en präst. vår kompromiss där blev att vigas i festlokalen istället för i kyrkan.

inte ens ringarna blev rätt – jag har alltid föreställt mig en riktig prinsessring med en enorm sten, men när det väl kom till kritan ville jag bara ha en tunn guldring men jag hittade inte det jag sökte och fick ta en bredare sådan och en ganska bred diamantring till. tack och lov tappade jag bort dem dagen efter bröllopet och ett år senare hittade jag två ringar jag verkligen älskar. väldigt tunna och med bara lite, lite krimskrams på.

vilken karusell av ambivalens.

hela tiden kände jag också att jag var otacksam, att jag borde och så vidare.

förvånande nog tyckte jag också det var larvigt att det skulle vara så påkostat och dyrt bara för sakens skull. för första gången i mitt liv drog jag åt handbromsen i den frågan och ville inte.

till slut kom vi äntligen överens om vad vi skulle lägga pengarna på – maten, lokalen, blommorna och dekorationerna. vi hyrde in vintageporslin, gav floristerna fria händer, beställde en flott buffé och hade presskaffe från Johan och Nyström. och lokalen, fortfarande har jag inte hittat någon annan jag tycker är vackrare, ärligt talat. och fortfarande tänker jag på hur goda de små minipajerna med lemon curd var. och den goda champagnen som vi inte snålade på.

nu efteråt hittar vi fragment från vårt bröllop i tistlarna och i ranunklerna, i årets första frost och i kaffet från Johan och Nyström. vi skrattar åt mycket som gick fel men njuter fortfarande av allt det som blev rätt.

och jag, jag fick ju till slut det jag absolut ville allra mest med det där spektaklet – gifta mig med min Hugo. med min blixt.

5
personligare. vardag

fyrverkerier.

– jag har aldrig varit med om att tiden går så fort som nu. jag blinkar och plötsligt har sju, tio, fjorton dagar gått. det är en fin tid just nu.

– Ebbe-Lou pratar och pratar, min mage växer och jag har nu lite mer än hälften av graviditeten avklarad.

– min mamma lagar polsk mat åt mig och Hugos pappa kom med Charlie över en helg. han tvättade våra fönster och satt länge och lekte med Ebbe. jag pussade Charlie och viskade att visst blev det bra till slut.
det är så fint, allt det här – att ha familj.

– på Myrorna har jag fyndat klänningar till mig och små, små kläder åt den minsta som är beräknad att komma i april.

– Ebbe sjunger tipptapp akta dig och säger houlahouppa istället för Bolibompa. det är det gulligaste jag vet.

– förra veckan stod liljor på vårt köksbord och påminde om fyrverkerier.

– jag är tillfreds, med allt. för första gången på flera år.

6
mamahood 2.0 vardag

vecka 18

jag lovade mig själv att jag skulle dokumentera den här graviditeten mycket mer, så det är vad jag gör. och jag köper spjälsäng som Hugo bär hem och små koftor som brevbäraren kommer med.

och jag låter mig själv vara gravid den här gången – när jag är med barn blir jag till ett eget universum med ett eget solsystem och egna planeter. jag går så djupt in i mig själv och den här gången tillåter jag mig att stanna där.

förra gången ville jag bara tvinga mig själv tillbaka till ‘den riktiga världen’. men nu lullar jag mest runt med min mage, bryr mig inte så mycket om att jag glömmer mer än hälften av allt och jag tar emot mitt gravida jag mycket mer.

jag vet ju inte, om det här är sista gången jag bär ett barn – jag har börjat känna att två skulle räcka fint.

så jag låter de runda kinderna vara, jag unnar mig frisörbesök och croissanter. jag låter min familj pyssla om mig och försöker ta till vara på de dagarna som är bra.

12
hos oss inredning vardag

vardagskonst + desenio

det här inlägget presenteras i samarbete med Desenio

idag hörni, idag kommer jag med en rabattkod som jag fått ihop med ett samarbete, koden ”VARDAGSKONST” ger 25% rabatt hos Desenio mellan 31 oktober-2 november (gäller ej handpicked posters eller ramar).

jag har fått samarbetsförfrågningar förr, särskilt många när jag var väldigt aktiv på instagram. en del har varit skrattretande just för att de klätt sina erbjudanden i så himla illasittande kostymer. liksom sneaky. men nu har jag två som känns rimliga och bra, ett som ligger lite på is och så det här, med Desenio, och jag är så glad i dem båda.

när det kommer till väggkonst är jag för kräsen och för snål. jag är helt enkelt för petig och för ombytlig för att det ska vara värt för mig att lägga flera tusen på sådant här. och dessutom väldigt tveksam – tänk om färgerna ser illa ut i verkligheten, tänk om det känns glansigt och fult?

men så gjorde jag det här samarbetet med Desenio och svaret på de frågorna blev; inte alls. färgåtergivningen är toppen, papperet är liksom lite grövre och jag är väldigt nöjd med kvalitén. dessutom är priserna helt överkomliga.

och min favoritkategori är naturligtvis den här; den botaniska.

6
mamahood 2.0

jag och den minsta i vecka 16 och 17.

de här bilderna är inte helt riktiga, för dagen dessa togs gick jag in i vecka 16. idag är det vecka 17. och det är väl egentligen idag som det small till rejält för nu är inte magen längre särskilt mjuk utan mer hård. som en basketboll. jag förutspår en kanonkula, liksom med Ebbe-Lou.

jag känner mig lite otymplig och kroppen är tröttare. vissa dagar mår jag så bra att jag glömmer bort att jag är gravid och vissa dagar mår jag så att jag inte kan tänka på annat. men alla runt mig är så snälla och omhändertagande.

Hugo sätter mig hela tiden främst och kräver väldigt lite av mig, min mamma står hela tiden vid sidan om, redo att hjälpa till. och min lillasyster hämtar Ebbe-Lou på förskolan ett par gånger i veckan. och mina vänner, de köper prinsesstårta, låter mig ligga i soffan och prata om sådant de redan hört tio gånger förut men som jag glömt bort att jag sagt.

om ett par helger kommer Hugos pappa med alla barnkläder vi ställt upp i lådor på deras vind och innan dess ska jag göra plats och måla om i ett skåp åt den minsta.

ännu känner jag inga rörelser, kan hända att det varit något diffust men jag är inte alls säker. jag längtar efter dem, rörelserna.

vissa dagar är jag mer orolig än andra och vissa dagar har jag ångest. när jag väntade Ebbe kunde jag bli med ångest för att min tillvaro var rörig och ledsam, men den här gången är mitt liv i en sådan ordning att jag där istället hittar ett lugn, när hormonerna dansar limbo innanför revbenen. men det är ovant att bara få ångest ur ingenstans och inte ha något att peka på. att vänta ut det.

ibland blir jag viktfixerad, fastän jag inte vill. de stunderna är korta och jag har bett min barnmorska att lämna den delen utanför, så det är inget högaktuellt ämne förutom i huvudet då och då.

men allt som oftast känner jag mig fin. och jag tycker att den stora magen är gullig, ståtlig. jag tycker så mycket om att kunna se på den och tänka på att det ligger en liten skatt där inne som jag snart ska få älska lika mycket som Ebbe-Lou. och då undrar jag alltid samtidigt hur hjärtat ska klara det, utan att gå sönder.

hur mycket kärlek kan ett enda hjärta rymma, egentligen?

9
personligare.

fyra.

36959775694_0468c11497_h

– när vi bodde i Stockholm var det alltid tyst.
det var liksom alltid bara jag.

sedan vi flyttade finns det inte längre någon plats för den,
tystnaden.

Hugo hinner numer alltid hem precis innan kvällen
och vid vårt köksbord har jag ofta en vän eller en lillasyster.

samt en bestämd Ebbe-Lou, som säger jag gillar inte denna
när jag slår på Nyhetsmorgon.

– häromdagen försökte jag se en dokumentär. den var en timme lång
men det tog mig två innan jag äntligen kom till slutet. därför att min lilla
inte kunde sluta babbla och jag var tvungen att pausa, lyssna, svara
och sen spola tillbaka stup i kvarten.

– i vårt hem är det alltid något som låter.
det är inte som i Södertälje där det som lät allra mest
var en båt eller två, som flöt förbi utanför vårt vardagsrum.
eller någons steg i gruset på innergården.

och när allt annat gör så mycket väsen
blir det svårt att höra sin egen röst.

jag hittar den inte längre,
den som bar tankarna.

det är alltid Barnkanalen som låter mer,
grannarna. eller musiken jag lyssnar på
när jag åker spårvagn.

det är när alla somnar
som jag hör

vad jag tänker
vad jag känner.

det är när alla somnar
som jag ser allt
jag inte hann
låta blicken vila på.

och sen somnar jag med.

– vi finns här.

vi dricker smoothies
vi sätter blommor i vatten
och vi äter tacos på fredagarna.

och det är bra så.

6
personligare.

några plus och några minus.

vi försökte två gånger innan det gick vägen. den första gången hade jag räknat fel på dagarna och missat kroppens alla signaler som inte nådde fram i all min längtan. fyra dagar senare än beräknat fick jag min mens, som jag väntat på lika ivrigt som ett plus. jag ville ha ett ja eller ett nej. jag avskyr ovisshet och ibland är ett nej som gör ont bättre än ett kanske.

den första gången gjorde jag så många tester att jag tappade räkningen. mina vänner skrattade åt min otålighet. det låter hysteriskt men det var det inte utan det fick mig att slippa stå kvar i tänk om. jag kopplade bort det mycket enklare. och ja, jag kan ju läsa och jag vet att kroppen måste ha hunnit producera en viss mängd hormon för att det ens ska finnas något att läsa av. men, ja. ibland jobbar hjärnan annorlunda. emot all logik och fakta. särskilt eftersom jag fick ett svagt svagt plus tidigt med Ebbe-Lou. ett spökplus, som det kan kallas. och som ingen annan kunde se förutom jag.

men den andra gången bestämde jag mig för att vänta. för första gången hade jag insett att det kanske inte kommer att gå så fort den här gången nu. kanske var det inte bara jag som räknat fel, kanske ville kroppen någonting annat.

jag köpte ägglossningsstickor som skvallrade för mig, för att jag ville veta mer om varför det inte fungerat igen om det var så att det inte skulle gå nu heller. men annars lät jag det hela vara. jag gick ut och åt middag, drack champagne och köpte inte ens något test förrän det började närma sig ett svar.

en lördagsmorgon fick jag äntligen veta – någon hade fått fäste i min kropp. jag gick in till sovrummet och vände mig mot Ebbe som otåligt hoppade upp och ner i sin säng i väntan på att bli upplyft. frågade vad han skulle tycka om att bli storebror och sneglade åt Hugo som yrvaket satte sig upp och log med kisande ögon.

sen kan man ju tro att resten av dagen fortsatte o samma romantiska anda men det gjorde den inte, för jag ville absolut fika på Brogyllen trots att det inte fanns någon plats där och trots att det regnade så ville jag sitta på uteserveringen. har jag sagt att när jag har bestämt mig för något så är det svårt att få mig att ändra mig? Hugo var skitsur. han gav dock med sig någonstans på vägen till Saluhallen, förmodligen när vi äntligen kom in under tak.

men riktigt bra blev det inte förrän vi var hemma igen och jag fjäskade med lite bakverk och kaffe innan middagen vi skulle gå på hos Malin och Jonathan. och sen blev plötsligt jag irriterad istället för att jag tyckte att han var överdrivet långsint.

och nej, jag kan inte låta bli att le lite för mig själv när jag skriver det här sista, för det är så typiskt ändå på något sätt. det hör liksom till livet och tvåsamheten, den delen också.

7
bröllopet

om att kunna se på det igen, med en annan blick.

det har tagit mig tid, lång tid, att försonas med vårt bröllop och Ebbes dop. det enda jag kunde se framför mig var alla bitar som inte föll på plats.

som ett sorts trauma återuppspelade sig just allt det varje gång jag försökte närma mig den dagen.

men. det är sant att med tiden bleknar alla sår och häromkvällen kunde vi gå igenom bild för bild och skratta åt allt som blev. och plötsligt mindes jag hur vansinnigt goda minpajerna med lemoncurd var, det vackra porslinet och hur fin själva platsen var. och våra närmaste som reste långt ut till ingenstans för vår skull i kalla, mörka november.

jag kunde skratta åt hur Tove kröp runt på golvet och klippte av fransarna på min ofärdiga klänning medan prästen instruerade oss och att vi sen inte fick musiken att fungera till bröllopsmarschen och att det fick oss att se ut som ett luciatåg på ingång. och jag kunde skratta åt hur oerhört religiös Hugo plötsligt blev och prompt skulle ha en präst på plats. trots att han inte kan en halv psalm. möjligtvis ett budord eller två.

en romantikers värsta mardröm, skulle jag vilja våga påstå att det var.

då.

men nu känns det inte längre så. nu efteråt tänker jag att det blev lite så som det brukar bli när vi gör saker – bak och fram, upp och ner men bra till slut. för trots allt som blev fel så var det så mycket mer som ändå blev alldeles rätt.

det var inte den lyckligaste dagen i mitt liv, nej. men det var trots allt en av de finaste. jag önskar bara jag hade kunnat se det lite tidigare.

bilder Sarasblick

5
Ebbe-Lou inredning inspiration

Ebbes rum – första delen; moodboard.

 

jag tänkte vi skulle prata lite om det, om hans rum, som nästan är färdigt. rummet som jag velat med i en evighet. för egentligen har inte behovet funnits tidigare, om man ska vara helt ärlig. och jag är inte helt säker på att det finns nu heller för Ebbe leker fortfarande mestadels där vi är.

men sen han blev med eget rum har han börjat tillbringa mer tid där inne. och när någon hälsar på lägger han beslag på sällskapet, visar in till sitt rum och stänger dörren för mig och Hugo.

till och med när jag eller Hugo leker med honom där inne är han noggrann med att stänga dörren. varför han gör så vet jag inte.

vi bor litet, eller alldeles lagom, det beror på hur man vill se på det. men vi har tre rum på våra 65 kvadrat. lägenheten är välplanerad och alla rum är i helt rimlig storlek. Ebbes är det minsta och ligger i anslutning till vardagsrummet.

där inne finns allt som är hans – kläder, pyssel och leksaker.

det mesta står faktiskt i ett skåp, annars blir det kalabalik där inne och då inte på det roliga sättet. saker går sönder, lekytan blir minimal och han hittar ingenting. så jag har faktiskt plockat undan mycket som jag sen byter ut med jämna mellanrum.

det där med barnrum har inte varit det enklaste, det känns som att det är så mycket som ska till, men bilderna ovan är en rätt bra fingervisning kring hur jag föreställt mig  slutresultatet. lite mer konkret har jag försökt bygga kring de här punkterna;

praktiskt. jag tycker verkligen om den grå trenden vad gäller barnrum, det är ljuvligt att se på, men tycker inte det är helt roligt i verkligheten. så jag bestämde mig tidigt för att jag ville ha en ljusblå eller ljusgrön väggfärg hos Ebbe. drömmen hade varit tapet men det mest praktiska är ju färg där små konstnärliga uttryck går att måla över om man vill.

färg. lagom mycket färg som inte nödvändigtvis måste gå helt ihop men som tillsammans inte ger en huvudvärk. som en finstämd cirkus.

sagovärld. jag vill ge honom något mer än Emil i Lönneberga och Elsa Beskow. knasiga varelser, mycket djur och fantasi. Lieke van der Vorst är en stjärna på just det.

omaka. nytt och gammalt vad gäller inredningen.

ljus. inte mörkt och dovt utan energigivande och lättsamt.

förvaring. möjligheten att kunna lägga undan sådant som inte används samt att det blir mer lättstädat då.

jag ska visa mer så småningom, men tänkte att det är bäst att börja här, från början ungefär.

och såklart, alla bilder samt ännu fler, finns i min pinterestmapp Ebbe-Lou

7