hemma. inredning

några favoriter och ett par tankar om julen.

vi gjorde fredag på stan idag, jag och Ebbe-Lou. jag köpte med mig fika från daMatteo, en bunt tulpaner i lila att ställa på köksbordet och två små bilar från leksaksaffären som den lilla lekte med fram tills han somnade.

nu sitter jag i ett mörkt vardagsrum därför att solen har gått ner och jag har inte orkat tända lampan. jag letar i arkivet och hittar ett par kombinationer som blivit mer lyckade än andra, så idag visar jag några favoriter en gång till.

vattnet kokar i köket och jag väntar på att liten ska vakna och på att Hugo snart ska komma hem. ännu en vecka har gått och snart är hela året slut. trots att det känns som att det var nyss det började.

en av mina grannar har satt upp juldekorationer som lyser så starkt och galet att de skulle kunna framkalla ett anfall. en annan hade spikat upp ett tomtehuvud på sin ytterdörr som Ebbe-Lou stirrade på varje gång vi skulle gå förbi. nu är den borta, kanske tyckte någon annan att den såg lika läskig ut som jag gjorde.

vi har ingenting uppe som vittnar om jul, men så fort vi klistrat upp namnet på ytterdörren är det jag som beställer hem en gran. vi har inte haft någon sedan jag var gravid eftersom vi helt enkelt inte orkade efter bröllopet förra året och bestämde oss för att låta julafton vara en vanlig dag bara.

dessutom renoverade vi badrummet så hur mycket glitter och julkulor vi än hade strösslat runt i lägenheten hade vi ändå inte kommit närmare någon känsla av jul. men detta året ska jag bannemej ha allt som hör till.

inredning

några av mina tusen bilder för framtiden.

magnusdottern / Historiska hem / från min pinterest / Mokkasin

tänker jag på någonting annat
än att vi ska flytta?
knappt.

det är vad som rör sig i mitt huvud ständigt nu.
att vi om 9 dagar flyttar in i ett mysigt kvarter
med låga, små funkishus.

brädgolv och gamla element.
med en halv trappa upp istället för två.

att vi kommer ha en saluhall på gångavstånd
och att jag får åka över Götaälvbron varje
gång jag ska till centrum.

och att jag kan promenera hem till henne
som varit min bästa sedan jag var tonåring.
att vi kommer bo så nära varandra efter så
många år ifrån.

den är sliten, vår lilla lägenhet.

så som de flesta hyresrätter är.
kräver färg, omtanke och en snäll hand.
jag ska måla köksluckor och väggar.
spackla igen hål och göra den till vår.

vi började lite här, där vi är nu.
men vi hann aldrig särskilt långt.
och jag minns att jag sa att

det här är inget hem.

inte ett sådant som hjärtat landat i
och inget som riktigt fastnar i väggarna.

det är mer som en passage,
som ingen riktigt lärt sig att älska.

så jag tar mina gamla drömmar med
mig bort, dit vi ska nu. till den lilla platsen
som fick mig att tappa andan redan i hallen.
för man kunde känna att det här var ett hem
och man kunde se potentialen i varje vrå.

jag vet att den kommer få min kärlek.
den där villkorslösa.

nästan så
som det hem,
vi ganska nyss,
lämnade bakom oss.

vardag

del två – keramikkursen

förra söndagen hade jag två timmar på mig att glasera (?) mina saker. mina skeva och ojämna sådana. och jag kunde återigen konstatera att  jag blir ingen proffsig keramiker. men det gör mig ingenting. det är något fint i det, känner jag. att kunna släppa på det, att inte kräva topprestation. att bara göra utan att bry sig om vad betyget blir.

allt annat i min vardag är så tvunget att jämt ligga på en högre nivå – mitt föräldraskap, mina kurser – som ju tagit upp hemskt mycket tid de senaste två åren. här fick det inte bli så. dessutom var det för lite tid och för intensivt för mig. som ett enda långt provtillfälle som aldrig ville ta slut och fick mig att längta därifrån hela tiden. samspelet mellan mina händer och leran är någonting jag vill arbeta fram under mer tid, i omgångar.

jag doppade lite skålar här, målade lite med en pensel där. det blev hipphappigt. och älskat. för att det var första gången på länge som jag bara lät mig vara, göra, ha kul. inspireras av andra – se bara så fint de gjorde. tror de tog sitt skapande på ett större allvar än jag, och fastän jag inte drogs med är det alltid som att själen får lite nytt liv, i närheten av sådana människor. jag ska förresten visa mitt när jag har hämtat hem det. någon gång.

mamahood.

ur en dag och om en framtid.

går du upp mumlar Hugo. jag svarar med att sätta mig i sängen. det är kallt och jag drar ihop mig lite som ett dragspel när fötterna når golvet. tar till slut sats och ställer mig upp i det kalla.

med raska steg, knappt hörbara, går jag in till Ebbe-Lou. där står han och pratar rätt ut i den tidiga morgonens mörker. som om han redan hade sällskap. han blir glad när han ser mig. jag tänder hans lilla lampa, drar gardinerna åt sidan. det är frost över allting utanför.

han ger mig sin filt, sin napp och höjer armarna mot mig. jag försöker hålla honom nära. men det är svårt med de långa benen och armarna. kroppen som inte längre hör till en bebis. utan till ett barn. när, när, när?

vatten, filter, kaffe, knapp. i den ordningen. mjölk, koppar, häll upp, häll i och ta med
till sängen. ner under täcket igen och börja dagen på riktigt.

sen följer telefonsamtal efter telefonsamtal. vi står inte längre i förskolekön. vi bekräftade inte att vi ville ha kvar vår plats, i det där brevet vi aldrig fick. det gör mig inte så mycket först för jag vill egentligen ha kvar honom hemma. men så kommer jag på att i januari måste jag vara någon annanstans.

jag kopplas mellan olika personer. den ena är trevlig, den andra är otrevlig och den tredje är ingenting alls. till slut reder det hela ut sig och jag kan börja fånga flyttdatum och sen  en flyttfirma. herregud vilka tråkiga saker att göra.

stänger ner min instagram, för jag orkar inte riktigt med ängsligheten. tar en paus. hejdå till alla likes. klär Ebbe-Lou i allt varmt, den nya gröna mössan skriker han högt och länge om. men jag är förälder och nu bestämmer jag. hand i hand går vi, min lilla och jag. snart är de dagarna slut och jag tänker mycket på det om kvällarna. jag önskar att jag inte haft så bråttom. att jag väntat med min ansökan och stannat hemma ett litet tag till. jag vill bromsa, stoppa. men Hugo lugnar, tröstar.

på öppna förskolan lämnar Ebbe mig. går och leker med andra föräldrar och barn. står en stund och tittar på, när han inte får vara med de stora barnen. nästan rycker på axlarna innan han vänder sig om mot någonting annat.

det kommer gå bra, tänker jag. det kommer gå bra.

bröllopet

vår första bröllopsdag.

det var inte tänkt att göra något av vår bröllopsdag, en mörk novembrig måndag drog ner oss båda. och jag hade tusen och åter tusen saker att göra. så vi lät det vara. tänkte att kanske sen.

på söndagen åkte jag för att dränka mina skeva saker, från keramikkursen, i glasyr. kom hem och fann ett fång blommor och några praliner på köksbordet. Hugo nattade Ebbe som skulle sova middag.

telefonen blinkade till – gå ner och släpp in Jonna. gick ner till porten och där stod hon. min bästa. i en vecka hade det varit bestämt, att hon skulle vara med Ebbe-Lou så att jag och Hugo skulle kunna gå ut och äta tillsammans. vilken överraskning.

till slut somnade den lilla och vi sa hejdå, tog spårvagnen till Järntorget för middag på Tacos and Tequilas. ett glas champagne till mig, en öl till honom. tre små förrätter att dela på, tacos till huvudrätt och churros till efterrätt. bara vi. ingen liten att muta med en smula av allt och inga bilar på bordet. bara, bara vi. för första gången på nästan två år.

inredning

vi ska flytta.

det verkar som att vi har haft turen på vår sida, igen.
lägenhetsbytet vi ansökt om ser ut att gå vägen.

men först ska en lägenhetsbesiktning göras.
en slags kontroll, försäkran om att vi inte har…
ja, jag vet inte. slagit den i spillror, kanske.

när det är gjort ska vi skriva kontrakt.
och förhoppningsvis flytta snart.

jag är redan där. inte alls kvar här.
just nu skruvar jag upp en hylla
i vardagsrummet.

ställer ut mina växter,
radar upp pennorna
på skrivbordet.

i tankarna.

funderar, resonerar mycket
med mig själv om väggfärger.
om en vi haft och om en vi har.

den grå vi hade på vår förra plats
i både sovrum och vardagsrum
var så mjuk där solen inte låg på.
men i varmt ljus blev den nästan
beige.

och jag gillar inte beige.

i den här lägenheten har vi målat
väggarna gröna.

när det är ljust ger de mig energi,
fyller min själ med färg.

när det är mörkt drar de ner mig,
gör mig trött och tar all min kraft.

kanske blir det en ljusare variant
av den gröna i ett soldränkt sovrum.
och kanske blir det den grå i köket
som bara har morgonsol.

vilket bekymmer
vilken huvudvärk.

– den allra finaste
jag har, just nu.

 

vardag

så här tänker jag om att skriva mer om kläder och sånt.

det var några som ville läsa mer om kläder, mode och sådant när jag frågade sist (har fått ta bort det inlägget för jag drabbades av så mycket spamkommentarer från en robot som ville sälja viagra(?).

och ärligt talat är jag nog ingen hejare på mode. jag följer det visserligen genom att konsumera det som finns i butikerna men jag har ingen särskild strävan efter det. däremot tycker jag det är intressant ur ett historiskt perspektiv och för samhällsanalysens skull. genom att se vad folk bär kan man också förstå sin samtid bättre – japp det är vad Modevetenskapen gör med en.

dock är jag oerhört engagerad av kläder för att jag gillar estetik, färg och form. men det som intresserar mig mest vad som gäller just kläder är den personliga stilen. vad den berättar om en människa, vilka sidor den manar fram hos oss. VAD den GÖR med oss.

det här är alltså ett älskat ämne för mig att plocka upp oftare i bloggen. så tack för det <3 jag har en tanke om att lyfta det i form av mina tankar kring stil men också i form av kollage på sådant jag inspireras av eller tips för vart man hittar det ena eller det andra. hur man får till en schysst garderob kanske också blir ett inlägg. jag vet inte än, har så mycket idéer att det blir till ett enda brus i huvudet just nu. så småningom ska jag också visa er mer ur min garderob. visa hur jag tänkt kring dess uppbyggnad och så lite mer om vad jag själv har på mig.

det enda eventuella problemet jag kan känna kring det här är att på de flesta inspirationsbilder finns det bara en typ av människa på och det känns ju sådär. vill inte spä på skeva ideal. och så vill jag inte heller konsumtionshetsa.

nåväl, det reder sig nog.

i vilket fall ser jag fram emot det här och är väldigt glad för att det finns någon som vill lyssna (och förhoppningsvis prata) på och om detta. det är ju som sagt ett högintressant ämne för mig och jag uppskattar verkligen att jag blev påmind om det.

ha en fin måndag!

kläder och sånt

bilden av en garderob som följer mig

 

1 / 2 / 3 / 4 / 5 / 6 / 7 / 8 / 9

jag har ju skrivit det tidigare, att jag strävar efter att inte ha mer än 30-40 plagg. och att de helst ska gå att kombinera med varandra. åtminstone de flesta av dem. mycket har fått försvinna och mycket har fått flytta in. men bara sånt som stått på min lista och uppfyllt vissa kriterier. och basgrejer, som tunna strumpor och nya underkläder. de räknar jag inte in bland de där 30-40.

jag har bytt stil rätt ofta under åren men fastnade för den bohemiska under flera år. mycket färgstarkt. bara klänningar och kjolar. nyligen bestämde jag mig för att byta till något annat.

ett sidospår här är att en av de största nackdelarna med en klädstil som syns och tar plats är att många gärna vill kommentera den. aldrig på något otrevligt sätt men ändå – obekvämt med främmande människor som ska ge en komplimanger och titta länge på en. en annan nackdel är att man så lätt hamnar i en kategori som blir svår att ta sig ur. det tog mig många vändor innan jag kände mig säker nog att välja bort.

nu försöker jag få ihop en någorlunda enhetlig stil, i jordnära toner. mycket svart också. tänker kimonoinspirerat, bekvämt, fladdrig, feminint och maskulint. en snygg och praktisk blandning som följer mitt rätt så kontrastrika liv. det måste fungera när jag är mamma och när jag är jag. målbilden är ungefär så som här ovan.

en svart kappa, längre än på bilden ovan, har införskaffats. likaså en mössa som påminner om den rosa, bara det att min är grå. det jag saknar allra mest nu är vardagsklänningar och några sköna tjockare tröjor.

böcker

Du ska tänka att hur mycket pyssel de än dränkte er med, kunde de aldrig beröva er hoppet om början på en riktig lek.

jag har letat ganska länge efter en bok, med språk och tempo, att sjunka in i på riktigt. som inte skulle kännas mjuk, mjäkig, förutsägbar. jag har längtat efter träffsäkra formuleringar, rappt, lagom långt och med meningar man bara vill upprepa om och om igen för att de är så satans bra.

Vi kämpade med riktlinjer! Riktiga EU-riktlinjer. Sen skrev vi fiiiinaste när våra vänner hade bakat kanelbullar eller fotat sina barn genom skönhetsfiltren på Instagram. Sen gick vi hem.

och det är sällan jag får något sådant i min hand, men för ett tag sedan hittade jag faktiskt en novell av Daniel Sjölin, Alla vill bara gå hem. den är så hetsig och hård. man kan liksom höra röstens snabba takt, känna pulsen slå snabbare för varje ord för att plötsligt stanna till i ett stycke där hastigheten skruvats ner.

Senare, efter att ni sista gången burit hem alla pärlplattor och lerfigurer och vävar och teckningar från det som du i vuxen ålder ska referera till som pysslades, kommer du alltid att återvända till Sassabarookattens få minuter som skapelse.

boken handlar om dåtid, nutid, framtid. allting har liksom flutit ihop. den belyser, berättar, varnar om framtida samhällskonsekvenser på ett klockrent vis. den gör ont att läsa.

När din egen pojke Neos hjärta slutar slå, på er familjebrits i KI-annexet med alla tyfusmänniskor på rad och deras stön och syrgasmasker med hostande sköterskor bakom, så kommer du att öppna hans hand, försiktigt utan att röra dig, och utan att ta den, betrakta den legoskapelse som hans livsvilja in i det sista kämpade med.

det här är en bok jag kommer ha länge, tills den är alldeles trasig. kommer läsa den om och om igen, öronmärka och stryka under i. jag är med andra ord väldigt tagen av den. såpass att jag vill att alla ska läsa den här röriga lilla boken.

Vi hade verkligen kämpat. Ni måste veta det. Vi hade stoppat in guld för er skull! Och yttrium, iridium! Inte bara vanlig koppar – vi snackar barium, zirconium, lantan och didym. Terbrium och erbium för er skull! Neodym, europium – demokrati för fan. En vanlig telefon behövde trettio olika metaller. Vi hade uppskattat om ni lajkat det.

sorry not sorry för alla citat, men det var svårt att välja, även titeln är ett citat. läs boken. och en recension som beskriver den ännu bättre här.