Fint, bra, jag gillar

två tips – Sara och Linnea

det är inte så ofta det händer, att jag hittar bloggar med text. riktig text. lilla libertin är en, nirrimis fire and joy är en annan, men det är bara dem jag kommer på? som är fyllda med ord som får det att vända sig i magen på mig, som får mig att le, att känna. men nu har jag hittat två till, som jag bläddrar bakåt i. den första är Saras blogg snickis och den andra driver Linnea Brännström.

så gå in och läs, läs och känn på formuleringarna, berättelserna.

unna er.

text och bilder från Saras blogg

 

text och bilder från Linneas blogg

5
Fint, bra, jag gillar

ett stycke dröm på söder från 1927

jag har haft en rätt körig dag och har fortfarande inte hämtat mig trots att klockan är 23:29, så jag gör som jag brukar och valsar iväg på internet. kopplar upp och kopplar bort.

de blå väggarna, den roströda tråden, de varma träslagen som följer i lägenheten. det runda bordet i köket och lampan i sovrummet – allt egentligen, allt vill jag ha.

sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem

sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem

 

styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem

2
Signe, Ebbe, föräldraskapet

Signe 11 veckor

hon blev elva veckor idag, min minsta skatt. vid den här tiden för elva veckor sedan låg jag förmodligen med henne på bröstet eller så var jag mitt i ett av mina försök att resa mig själv upp ur sängen. jag minns den dagen, den kvällen på BB med värme, med en känsla av trygghet.

och glädje – herregud så lycklig jag var över den där lilla människan. över att allting var som det skulle, över tio tår och tio fingrar, ett sammetslent litet huvud och stora mörka ögon som försökte fokusera blicken. omedelbart sin egen och inte alls som sin bror.

och på den vägen har det fortsatt – hon är Signe, och det har hon gjort klart för oss alla. högljudd och bestämd, nära ska hon vara och med jämna mellanrum kräver hon mig på en pratstund och lirkar med både ljud och leenden.

när jag väntade henne undrade jag hur hjärtat skulle klara att hantera ännu mer kärlek – det kändes redan fullt till bredden och mycket mer, av kärleken till Ebbe-Lou. någon sa att hjärtat växer, att det gör plats för mer. men det känns mer som att mitt hjärta klonade sig självt, att jag nu har två som bankar innanför bröstet. ett med Ebbes namn skrivet över sig och ett med Signes. jag älskar dem lika mycket, helt och fullt, med varje hjärta som jag nu bär på.

jag läste och hörde om tvåbarnschocken men jag har inte riktigt upplevt den ännu. istället tycker jag att den största chocken kom med den första av dem. nu sitter ju allting i ryggraden, i huvudet, i händerna, i hjärtat. allting finns ju redan där och jag är så van vid att någon annan kommer först, att spillbitarna av tid är de som är mina.

Hugo och jag har plockat upp vårt gamla sätt att göra saker på igen, så som vi gjorde med Ebbe. så mellan oss går allting på automatik och den här gången tar vi hand om varandra och ger varandra mer av det vi båda äger allra minst just nu – tid.

tid att träffa andra människor, tid att slösurfa i telefonen, tid att sova.

men visst var det hårda bud för oss i början ändå, innan vi kom in i det igen. det var ju inte så att vi knäppte med fingrarna och plötsligt levde familjen Bergström i harmoni – sömnbrist, den kan locka fram det allra fulaste inom en, men vi lyckades mota bort den och jag hann bara vilja skilja mig en enda gång innan det redde upp sig.

Ebbe har tagit det fint, med att få en lillasyster. jag tror att han älskar henne och jag vet säkert att hon är viktig för honom. han torkar henne runt munnen, visar henne sina leksaker, sjunger för henne när hon är ledsen och letar upp nappen åt henne.

igår när jag ville duscha tyckte han att jag skulle lägga henne  i hans säng istället för på filten på golvet. när jag kom ut ur (trettiosekunders-)duschen låg han bredvid henne och läste den senaste boken vi lånat på biblioteket, boken om Bondgården och alla djuren som han valt själv. hon kunde inte fått en snällare storebror.

och jag…jag mår bra. men det var nervöst ett tag med de massiva ångestattackerna som avlöste varandra, skälvningar i bröstet så starka att det kändes som om någon slagit till mig, en kletig dimma av alla de mörkaste känslorna som kom och gick men utan adress och utan avsändare. och så var det mitt snitt som skrämde mig rejält en dag, när jag upptäckte att det börjat gå upp och läckt blodfylld vätska…det läkte ihop fort igen men jag var inte stöddig just där och då, kan jag lova.

men ja, elva veckor idag, så hurra. hurra för mina första veckor tillsammans med världens bästa Signe.

 

40525280904_5674ff014d_h 41239938801_9fbb1c7cdb_h 40525280064_042fa23f10_h 39432669700_d3584d5dd6_h 40343425625_5a5b434519_h

 

5
Vardag, dagbok, sammanfattning

göteborg, göteborg.

jag tänkte skriva någonting om hur sträckan mellan Grönsakstorget och Haga är min absoluta favorit, om hur mycket jag tycker om när vi köper med oss fika och åker till Hagaparken och leker. om helgerna, om nya värden.

men det enda jag känner och det enda jag hör när jag tittar på de här bilderna är att jag är så kär i Göteborg just nu så jag låter texten stanna där, i slutet på den meningen.

7
Vardag, dagbok, sammanfattning

den senaste tidens kvadrater och några tankar om instagram.


en dag hemma med båda barnen när jag försökte sy och tillät vad som helst bara jag fick göra klart.


jag har fått äran att ta över Hugos farmors gamla sminkbord. ingen är gladare än Ebbe-Lou….


sommarbebis med knubbiga armar.


våra nya frukostrutiner – storfrukost vid matbordet när vi är lediga tillsammans.


spontan ommöblering och ett babygym jag snickrat ihop.


ny klänning, ny frisyr.


“äsch skitsamma, häll på nytt.”


en liten del av Ebbes rum. och en tomte i maj – frågor på det?


rågbröd, philadelphia, jordgubbar och sesamfrön.


födelsedagspresenter.


en bild från när jag skulle göra slut på mitt presentkort på Artilleriet.


jag och Signe på daMatteo.


ingen förskola så underhållningen stod jag för. “mammas tuschpennor” var oerhört spännande att få låna.


älsklingsunge.


spontan ommöblering. igen.

här är ett par kvadrater från sådant jag postat på instagram i april, maj och juni med utspillt kaffe, Ebbe-Lou med mina pennor, Signe i sann Hellströmsk anda, gula örhängen, Artilleriet, lite stök och så mitt älsklingsporslin.

det är för övrigt så ambivalent med det där forumet för mig – Instagram. och ibland känner jag att det hade varit bättre om jag varit utan det och ibland tvärtom. det är svårt att ha en neutral inställning.

från början, för sisådär sju år sedan tyckte jag det var ett kul format för en minidagbok och ett oerhört smidigt sätt att malla sig lite på hehe. men då var det aldrig tal om annat än bilder från telefonen med för hög ISO och för stark styrka på instagrams egna filter som kladdade ner hela bilden. det var så prestigelöst, det var bara kul. men det har ju förändrats något de senaste åren.

för egen del höjdes ribban när jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på Instagram, när vi bodde i Stockholm. herregud så mycket tid jag spenderade på att hitta rätt bilder, skapa ett snyggt flöde, skapa relationer, svara på kommentarer, gilla och fan vet allt.

det var kul, det var det, tills det började ta sig in i mig på allvar eftersom jag kastat mig in i det utan att först förstå att jag måste skilja på mig och internet-jaget. för det finns något farligt i att ge med sig av det som är ens absolut egna till andra människor att recensera, det blir så lätt att liksom låta det äta sig in i ens riktiga liv, i det utanför nätet. och jag hamnade i något sorts limbo mellan mitt ängsligaochbekräftelsesökande-jag och mitt dettagillarjag-jag.

ett konstigt bekymmer, visst? dock ett väldigt modernt och i tiden, måste jag säga. sådär som det brukar vara med i-landsproblem. vilken produkt man är av sin tid (och samhälle).

i vilket fall så har jag hittat tillbaka ganska mycket till mig själv igen. men visst är det fortfarande något väl tillrättalagt – förmodligen släpper jag aldrig riktigt på den garden, men ändå lite mer nu än förut trots att det innebär att jag förlorar en drös med följare varje dag nästan.

tänker att det gör mig gott och att dem som blir kvar i slutändan är de som faktiskt spelar roll. för så är det egentligen med hela internet för mig – det räcker med att jag har en enda person att dela med mig till, en enda person som genuint kan ta emot det jag lämnar ifrån mig för att det ska kännas roligt och lite meningsfullt. sen att jag haft turen att hitta flera, särskilt här, det är ju en helt annan femma.

7
Personligare

om att klippa håret, dagar som går i ett, frågetecken och fula ben.

– en sen kväll, kanske faktiskt mitt i natten klipper jag av mig håret framför badrumsspegeln. först klipper jag bara lite men sen klipper jag mer och ännu lite till. nu har jag kort hår, det når till nyckelbenen. jag tittar på resterna som ligger i handfatet, på golvet. topparna jag färgade och fönade i det förra livet – hejdå.

– jag är mamma hela tiden, hela dygnet runt, går på avenyn med en dubbelvagn en tidig morgon och minns paljettkjolar som gnistrade i soluppgångar en gång i tiden. samma gator men nya liv. kommer dem någonsin tillbaka, paljettkjolarna och soluppgångarna? eller blir det bara äggmackor och solkräm nu? nej, så kan det väl inte bli. för nu är nu och någon gång blir dem stora och då får jag kanske inte vara mamma mer än då och då. bäst att passa på nu, kommer jag på.

– min äldsta snubblar på dammsugaren och blir förbannad på mig. han står med fingret i luften och säger åt mig att städa dammsugaren mamma med så många utropstecken han förmår att trolla fram med de svarta ögonen och det arga fingret. jajajaja jag ska, jag ska bara jag ska bara svarar jag. nu genasst msamma säger han med versaler och sträng röst.

– på mina ben är det fullt med ärr från när jag var sjuk under graviditeten, ärr från kliande nätter, dagar, veckor. som en enformig dagbok från vaden upp till knät som påminner mig om vad som var. dem gör att jag tvekar inför att gå barbent bland andra, jag tycker det är jobbigt. jag tycker dem är så fula, mina ben, fastän jag inte alls vill tycka så. men jag tvingar mig att knycka på nacken och gå ut i klänning kjol och korta byxor ändå. deklarerar för hela världen med jättetyst röst som ingen annan hör att JAG SKITER I VAD NI TYCKER OM MIG HÖR NI DET  samtidigt som jag hoppas att de inte ska titta för jag bryr mig visst.

– i slutet på varje vecka lovar jag mig själv att nästa ska bli lugnare men så är det plötsligt fredag och jag räknar upp fler saker gjorda än jag har fingrar till. det är bebisar på filtar, andra mammor som dricker lika många kaffekoppar som jag, det är kompisar, släkt och familj som kommer förbi och äter lunch, mellanmål och middag med oss. som svänger Ebbe i luften, som matar Signe medan jag duschar, som jag svär och skrattar högt med.

6
Signe, Ebbe, föräldraskapet

om ett dop. fast egentligen mer om en fest.

sist vi höll dop så slängde vi med ett bröllop i smeten också och det är inte något jag rekommenderar. alls. inte heller att vara för optimistisk med planeringen så den här gången börjar jag i tid. kyrkan är bokad, inbjudningskorten beställda och jag har till och med lyckats lägga vantarna på en äldre dopklänning. dopet är den första september så marginalerna är ännu goda.

och för den som undrar – nej, jag tror inte på Gud. men detta handlar inte om mig och när mina barn blir äldre kan de själva bestämma hur de vill göra. att döpa dem och låta dem träda in i kristenheten, som det står så fint på Wikipedia, är ett val som jag och Hugo gör nu fastän vi likväl skulle kunna välja att inte göra det och låta dem ta det beslutet själva som vuxna.

men eftersom jag inte ser någon fara på taket med det här och därför att Hugos vilja är starkare än min motvilja så går jag med på det. det är helt enkelt inte lika viktigt för mig som för min plötsligt supertraditionella man och man får ju välja sina strider och bla bla blaaa.

i vilket fall så får jag planera en tillställning för alla våra närmsta och det gör mig glad. Hugo får inte lägga sig i. möjligtvis när adresser ska letas upp eller när något ska bäras.

jag tänker olivkvistar, brudslöja, dahlia och röda äpplen. mineralvatten med äppelmust och ingefära, madeleines, macaroons och fransk chokladkaka. kanske en äppelpaj eller två, en tårta och någonting mer. och a b s o l u t ingen smörgåstårta utan ett mjukt bröd som foccaccia och ostbricka till. bara sånt som kan bakas i förväg och som går fort att ställa fram.

vad hon ska heta? Signe Victoria Karin Maria (Pippilotta, Viktualia Rullgardina) Bergström.

alla bilkällor finns i min pinterestmapp Signe Victoria

5
Personligare

om att försöka ringa in sig själv.

jag blir aldrig en sval och stilren person med designföremål och tomma ytor. och efter en tid på neutral gröngrå mark har jag börjat kasta färg och prylar runt mig igen. det gör sig väl här hemma, det passar bra i ett hem med barn.

jag beundrar de konsekventa, de som lyckas placera ut rätt mängd “färgklickar” i rätt kulörer mellan sina vita väggar, de som kan organisera sina hyllplan sådär enligt “konstens alla regler”.

hos mig är det antingen tomt och stelt eller överbelamrat, som på en loppis där tusen ting och stilar krockar med varandra.

likadant är det med min garderob – i den finns det något för flera personligheter och alla möjliga sinnesstämningar.

ibland är det jobbigt att vara en sådan, att inte vara enhetlig. och jag måste ibland stanna upp för att fråga mig själv –

vem är jag? är jag de grå väggarna eller är jag röran med färg?

jag ser mig omkring och konstaterar försiktigt att allt, kanske är jag allt.

och kanske är det så att min enhetlighet är att jag är allt annat än just det.

5
Gjort, köpt, fått Vardag, dagbok, sammanfattning

ett secondhandtips, mina fynd och om hur vi gör på veckorna.

det har gått fort att hitta rutiner med barnen. Hugos föräldraledighet tog slut när Signe fyllde sex veckor och efter det började vardagen lite mer på riktigt. om jag var nervös? ja, lite. om det varit jobbigt? ja, ibland. om det har gått bra? ja, ja, ja.

det gick fort för mig och Ebbe att återanpassa oss till varandra igen – det är Hugo som har tagit det mesta med honom de senaste månaderna, så en del av min oro låg i hur det skulle gå att hitta tillbaka. men det visade sig vara enklare än jag trodde och nu är både jag och Ebbe trygga i hur våra dagar ser ut.

måndagar och fredagar är han hemma med mig och Signe och då är Hugo hemma tidigt, runt två. tisdagar, onsdagar och torsdagar lämnar och hämtar jag honom på förskolan och de dagarna kommer Hugo hem vid fyratiden.

det är så tacksamt för de femton timmarna som han får vara på förskolan under veckan – att han får leka med sina kompisar, sjunga, dansa och göra sånt som en treåring ska göra. sådant som jag inte kan erbjuda honom. jag tänker också att han behöver få göra sådant som bara är hans och som han inte behöver dela med oss eller med Signe.

och han verkar trivas med det upplägget.

det är också lite lyxigt just nu med de där femton timmarna, för mig. för Signe är ju inte så in i dödens krävande ännu vilket innebär att det finns tid över att göra sådant som jag tycker om. som att åka till Pingstkyrkans secondhand i Mölndal, vilket jag gjorde i onsdags tillsammans med Sofia och hennes bebis som är några veckor äldre än min Sigge.

det var väldigt mycket folk som hängde på låset så det verkar vara ett populärt ställe. jag tyckte det var helt okej och var mer än nöjd med det jag hittade. förutom det på bilderna köpte jag också en brödlåda. jag tror att hela kalaset landade på tre hundra kronor, det som “kostade” var Arabia-kannorna för 175.

så fredagstips då; Pingstkyrkans secondhand i Mölndal – välsorterat med rimliga priser och ett helt okej utbud. bara öppet på onsdagar och lördagar.

5
Vardag, dagbok, sammanfattning

jag är en skog i en vas.

– ända sedan jag målade sovrummet lila har jag blivit så hungrig på färg igen. helst skulle jag vilja måla en regnbåge med rollern över hela lägenheten men jag förstår att jag måste hejda mig. Hugo må ha rätt så hög toleransnivå för mina kreativa projekt men där tror jag gränsen skulle gå. och på tal om kreativa projekt, det känns som att hjärnan kommer explodera av dem just nu. vad är det frågan om, är det solen? är det för att jag inte kan använda båda händerna mer eftersom Sigge alltid hänger i den ena?

– precis innan jag somnade igår kom jag på att det är så enkelt att vara zen just nu – Signe är ju bara sju veckor, solen skiner och gud vet allt. ska bli spännande att se hur zeeeen jag är om ett par månader när hon kräver mer och jag börjat bli lite uttråkad av att bara mamma mig hela tiden. jag förutspår minst ett mindre (större) sammanbrott någonstans när höst möter vinter. hehe. men det tar vi då.

– jag har börjat se mig bakom axeln och blicka tillbaka mot 90-talet, utan att egentligen veta varför. min mamma, eller kanske var det min pappa, hade ett par koppar med grön kant och ett mörkrött äpple målat mitt på som jag inte kan sluta tänka på. jag undrar vart de tog vägen?

– Ernst. I love you.

– just det; kan man få vara så fräck att man ber några till klicka i här nu när allt går så bra? jo men det får man, tycker jag.

bildkällor finns här i min pinterestmapp stuff.pretty och rubriken verkar ha kläckts av Waldersten.

5