Vad man håller på hela tiden. Är det vad som kallas livspusslet, vardagspusslet och allt vad det är? Kommer det alltid vara så här? Det är kanske det här som är livet ändå, kanske är det så det är. Man kryssar mellan jobb och familj och på vägen där emellan försöker man göra lite annat med. Jag vet inte om jag nödvändigtvis vill att det ska upphöra, det här är nog inte en klagosång utan mer ett konstaterande. Jag älskar livet med barnen, tiden som de är så här små. Det finns inget “men” till det. De är det häftigaste och roligaste jag någonsin byggt mitt liv runt. Det viktiga. Det jag aldrig ångrar. Hur trött jag än är, vad jag än missar.

Däremot så hinner jag inte riktigt med mig själv. Jag har inte riktigt tiden eller orken att titta inåt, så det är lite svårt med självinsikten, lite svårt med lära kännandet av mig själv. Vilket var en stor del av livet förut, när det bara var jag, jag, jag.

Och ibland undrar jag om det innebär att mitt djup som jag alltid haft trasslar ihop sig när jag inte hinner se över det. På sätt och vis är det ju ganska skönt också eftersom jag får en liten paus från alla känslor och tankar som jag hela livet läst, känt in och analyserat. Vilket alltid var något jag önskade skulle försvinna; känsligheten. Nu när det inte är lika närvarande så saknar jag det. Livet känns lite tomt utan det. Märkligt.

I vilket fall har livet sett ut så här den senaste tiden, soffan är färdig och jag älskar den. Jag har ätit lunch på Kåges i Saluhallen, frukost på daMatteo innan jobbet, plockat löv med barnen, ätit pannkakor på Nygrens efter förskolehämtning. Jag har målat om ett skåp på Ebbes rum, nattat, pussat, blåst på sår, haft en heldag i Göteborg med Hugo och barnen och…levt. I ett enda andetag.

Idag öppnar jag butiken och funderar på om jag ska köpa någon av de där färgglada kuddarna från Arket. Men jag undrar om färgen bleknar när man tvättar dem?

Jag vet inte riktigt hur man inleder ett sånt här inlägg och inte heller hur mycket man berättar vidare nu när han är så stor och därmed situationen en annan. I grunden handlar det om att jag märker hur man med tiden förlorar kontrollen över det som påverkar ens barn. Samhällets normer och fördomar nästlar sig liksom in i vår lilla bubbla och det går inte att värja sig.

Och jag blir nästan smärtsamt medveten, kanske också lite chockad och ställd över insikten. Kanske är det allra svåraste att acceptera att jag inte kan ordna upp det eller få honom att ändra åsikt. Att jag måste respektera honom och att han formar sina egna tankar.

Jag har alltid tänkt att jag ska vara en sval och klok motpol mot samhällsnormer och idiotiska ideal. Istället svarar jag med att bli nästan rabiat.

Det är inget allvarligt som har hänt egentligen men tillräckligt för att jag ska reagera. Och faktiskt agera. För det måste man väl, tänker jag, gå hårt ut direkt? Eller? Jag vet faktiskt inte och påminns om vilken nybörjare jag faktiskt är. Med Signe känner jag mig både trygg och erfaren och mestadels också med Ebbe-Lou.

Men han når hela tiden nya höjder, bryter ny mark och jag följer stapplande och nästan lite oroligt med medan han modigt och kavat navigerar sig igenom världen med en självsäkerhet jag saknar.

För allt jag vill är att ha honom kvar, hos mig. Med chokladbollar och robotteckningar.