Vierge moderne

Det skall vara tungt och underbart och hårt och oskiljaktigt. 

/ Edith Södergran, Dikter

Ett system så magnifikt att det bländar.

Man fick ju inte tappa huvudet, tänkte Jennifer och vinkade in en buss, bara för att det plötsligt visar sig att man trots allt har en själ.

/ Ett system så magnifikt att det bländar

Ekot.

Berätta för mig, om vad som händer i världen, säger jag innan jag somnar. Han börjar prata och jag ligger tyst och lyssnar. Varför slutade jag lyssna på nyheterna, tänker jag.

När jag vaknar och får kaffekoppen på mitt nattduksbord, lyssnar jag på morgonens uppdatering och tillåter Ekot att börja uppdatera mig igen.

Ska vi gå ut och äta lunch idag, frågar han mig sen. Det gör vi, och medan han beställer sitter jag på uteserveringen och bläddrar i min nya, rena anteckningsbok när det plingar till i min telefon.

EKOT. Treåriga pojken som varit försvunnen i Ljusne har hittats död, står det på notisen.

Och jag minns, varför jag slutade lyssna på nyheterna.

En bit av hemma

Jag fick hemlängtan. Så som jag ofta får. Men den här gången var det lite starkare än vanligt. Så när jag vaknade i lördags tog det ungefär en timme tills alla var påklädda och redo att åka. Egentligen var det havet jag ville till allra mest. Men med småttingar behöver man vara rimlig. Och det blev inte fel, det. Inte alls. En tidig lunch på Borgmästaregården var alla överens om och sen en promenad.

Ebbe-Lou letade Pokémons medan Piggelin gick ”ambulansgång” och kände sig stor i jeansjacka.

Vi gick över Tullbron till Vallarna. Tullbron som jag gått fram och tillbaka över så många gånger, firat nyårsafton och blivit kysst på som tonåring. Nu går mina små över den, med bestämda steg, för att få gunga.

Fint.

Potential.

Vi har kväll. Sommaren rör sig utanför och in genom det vidöppna fönstret, himlen är mörk och här inne är lamporna tända. I varsin säng ligger mina små. Lillasyster somnade i min famn, storebror på egen hand efter ett par ”jag bara undrar…”. Det är stillsamt. Precis så som jag vill ha det. Jag har ingen puls som tickar hårt. Väggarna trycker sig inte längre mot mig. Jag har gett mig själv utrymme. Mandat att säga stopp. Att ta ledigt och tänka om med livet. Att läsa en bok med formuleringar som jag hela tiden ”måste komma ihåg”. Det är underbart. Att bara stanna upp och sluta jaga. Jag vill inget hellre än att läsa. Ta långa promenader. Jobba när jag ska jobba och sova när jag ska sova. Leka med min lilla, spela tv-spel med min äldsta. Åka till Falkenberg över dagen utan att fundera på hur långt nattpass jag måste kompensera med. Hänge mig i diskussioner om nyanser med Frida och diskutera livet med Christin. Någonstans där emellan lyckas jag också fånga upp en mening, som jag kanske aldrig kommer att glömma. Som skiljer på två viktiga saker och som sätter ord på känslan av att sakna något man inte längre kan gå tillbaka till: jag saknar inte det som varit, men det som kunde bli.

En liten dag.

Victoriapassagen är den bästa platsen jag vet i hela Göteborg, förutom Magasinsgatan och Vasa Viktoria. Hit har jag alltid kommit för att vara ifred. Dricka mitt kaffe eller läsa min bok. Innan jobb, efter jobb. Under helger och under vardagar. Jag längtar alltid dit.

I måndags var jag där för att arbeta med Linderoths som har sitt kontor bakom en av de gamla portarna i passagen. Tillsammans tar vi fram en röst för ett bolag som tar ett helhetsgrepp kring sin identitet.

Jag var tidig.

Kontoret var ljuvligt.

Och sällskapet till jobb, lunch och kaffe var toppen. Tänk vilken tur man har, som får arbeta med så oerhört vänliga och kompetenta människor.

Mellanrummen. Mellan rummen.

Vissa veckor känns som månader. Det här var en sådan. Jag lämnade något stort bakom mig, Signe blev febersjuk på ett sätt jag aldrig sett något barn bli förut och min pappa…min pappa blev också sjuk. Så sjuk att han ligger nedsövd och kopplad till en respirator på Östras intensivvårdsavdelning. Parallellt med det här har jag varit i Göteborg och haft möte med en byrå jag jobbar med just nu, bjudit Ebba och Bill på middag, haft ett möte om ett uppdrag för Volvo Group och blåst såpbubblor med Signe.

Dessutom har jag tänkt ganska mycket på vilket liv jag vill leva nu. Särskilt sedan min pappa blev sjuk och jag insåg att mina marginaler är för snäva. Utrymmet att ställa om är alldeles för litet. Vilket också fick mig att inse att tiden till att göra något annat än att sicksacka mig mellan jobb och familjeliv har varit nästan obefintlig det senaste året. Kanske till och med de två senaste åren, om vi ska vara riktigt ärliga.

Det finns inget jag älskar högre än min familj och mitt jobb. Att vara kreatör och förälder är så djupt rotat i mig och det ena fungerar inte utan det andra. Men det är i mellanrummen man växer. I pauserna. I tiden som är fri. När det undermedvetna får sortera bitarna man kastat in, och pussla ihop dem, ifred.

Soon to be 35 and still learning. Alltid något, tänker jag.

När inget finns att vänta mer.

Min minsta har sovit tungt. Den lilla kroppen har varit febervarm sedan i lördags. Jag har varit orolig, strukit över ryggen, axlarna och pannan. Förklarat om virus och lovat att det snart går över. Hon har lyssnat med allvarlig blick, och sen lagt sig på min arm igen. Fyra år har vi haft tillsammans, jag och hon. Fyra år.

Samtidigt går jag runt med en saknad innanför bröstkorgen. En saknad jag inte kan göra så mycket åt. Det är en saknad som kräver tid och inte handling. Så jag räknar timmar, dagar, kvällar och morgnar. Tänker att snart går det över. Att snart är det som Karin Boye säger. Att ”nu är det slut. Nu vaknar jag. Och det är lugnt och lätt att gå, när inget finns att vänta mer och inget finns att bära på”.

När inget finns att vänta mer.

När vet man egentligen det?