Hej vänner, nu flyttar jag!
Efter att huserat här inne alldeles på egen hand de senaste åren så fortsätter jag nu inne hos gänget på justwannahavefun.se
Kan inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta det här året på.
Häng med, det blir kul! ❤️
Hej! Jag spenderar mängder med tid på internet och letar efter det perfekta julpyntet för här hemma blev det bra snopna miner när vi tog fram AAAALLLLLTTTT julpynt som visade sig vara en tredjedels flyttlåda och några stjärnor. Ebbe-Lou frågade är det här allt och jag stammade fram att det kändes som mycket mer förra året.
Men så slår det mig att förra året började jag samla på mig julsaker och för någon som inte haft sånt innan så kändes det ju som rätt mycket. Men nu har jag klickat hem några saker till så nästa år känns det kanske lite bättre.
Men jag ska inte sticka under stol med att det är svårt med julpynt eftersom Signe så gärna vill greja med allt hon ser. Clementinerna på fatet i vardagsrummet blev perfekta små bollar att rulla ut på golvet och ljusen i ljusstaken var riktigt kul att banka i bordet. Ska bli spännande att se hur det går med granen.
Men någon som tycks kunna gå loss utan begränsningar och skapa magi är Sebastian Bergström, som också driver instagramkontot Mosebacke. Finare fingertoppskänsla får man leta efter och julen ser så jäkla mysig ut hos honom. Önskar jag kunde flytta in ett par veckor.
Alla bilder kommer från sebastians.se
Jag minns att när jag väntade Signe så tänkte jag ofta att “det här är för mig, det här barnet är för mig”. Och att jag skulle få revansch på den förvirring som uppstod när Ebbe-Lou föddes. När han kom gavs han inte till mig, utan till Hugo. Jag fick ensam åka ner till uppvaket och jag vet än idag inte varför. När jag sov frågade barnmorskorna Hugo om de fick lov att ge Ebbe flaska, trots att jag tragglade på med amningen som inkluderade många främmande händer på min kropp som skulle “hjälpa”. Det var mer, som gjorde att jag kände mig degraderad, från start. När vi kom hem kände jag en osäkerhet på min egen förmåga. Jag var inte rädd, inte orolig men jag kände mig inte trygg. Hugo var bättre. Han kunde slappna av mer, sitta still och verkade så instinktivt bra på att vara förälder. Och jag, jag kände mig vilsen och inte särskilt kompetent.
Det var också svårt med omställningen för mig, att gå från mig och mina egna tankar till att ständigt vara uppkopplad gentemot någon annan. Jag visste inte riktigt hur man skulle koppla av och samtidigt vara hundra procent tillgänglig och närvarande.
Med tiden blev det bättre, enklare. Men jag slutade aldrig känna mig snuvad på någonting viktigt. På starten. Och när jag började vädra en graviditetsdepression i väntan på Signe började jag gå och prata hos en person som i sin tur hjälpte mig att nå fram till det jag känt men inte kunnat sätta ord på – att jag var ovärdig från start. Redan på BB räknades jag bort. Nu när jag förstod lite mer så blev jag också hårdare. Jag krävde mer. Men det hade jag inte behövt för på Östra fanns inte ovanstående som alternativ. Självklart skulle bebisen till mig, om inga allvarliga komplikationer uppstod. Och självklart behövde jag inte amma om jag inte ville och självklart var det jag som stod för besluten kring min bebis, som inte var av medicinsk karaktär. Så jag behövde inte föda med knutna nävar eller oroligt hjärta.
Som lovat fick jag henne till mig på en gång och sen skiljdes vi knappt åt det första dygnet. Den första natten var ljuvlig och jag minns den med värme. Hur hon sov på mig och hur jag kunde säga åt Hugo att sov du, jag säger till om det är något. Och på den vägen fortsatte det. Den första tiden med Signe var underbar och jag tog alla chanser att krypa ner med henne i den stora sängen och bara ligga bredvid. Ebbe-Lou låg gärna på den ena sidan och tittade på film medan hon sov på den andra och jag kan inte påstå att jag ens nuddades av tvåbarnschocken. Förmodligen ren och skär tur i lotteriet. Men man får vara glad ändå, tycker jag.
Nu har hon funnits hos oss i lite mer än 1.5 år och ur den lilla bebisen har ett litet barn vuxit fram. Ett som är oerhört pappigt, tar plats och som skriker högt när hon inte blir behandlad som hon (själv tycker) bör. Jag hoppas hon håller fast vid den egenskapen, den behövs i en värld som den här. Och jag hoppas hon håller fast vid egenskapen att vila, som hon ser till att vi andra gör, med henne.
Älskade lilla människa. Så glad att du finns hos oss.
Då nådde vi även hit, till den 1 december. Till den 1 advent. Vilket betyder att det snart är slut med det här året, fastän att den ljuvligaste av tider bara börjat. För mig är det här den bästa högtiden, av dem alla. Och jag har redan varit uppe och förberett, fastän klockan bara är 05.44. Råkade nämligen somna på soffan igår och vaknade ganska pigg halv fyra. Så sedan dess har jag städat, plockat och ställt fram clementiner och julstjärnor. Senare idag ska vi plocka upp julpysslet från förrådet, strössla ut julen i hela lägenheten och pynta pepparkakor med kristyr. Bra dag, framför oss, med andra ord.
Hoppas även ni får en fin första advent<3
För ett tag sedan fick jag det fina uppdraget att styla en lägenhet inför försäljning. Och det var inte alls så som jag trodde det skulle vara – det var mycket mer. Dagen började med alla textilier som skulle strykas för här skulle det minsann inte finnas några veck. Tycker alltid det ser slarvigt ut när jag ser det på bild, till exempel dukar som bara öppnats ur sin förpackning och lagts på bordet.
Jag började göra en moodboard för alla rum, utom barnrummet. Här fanns nästan allt man behövde för att få till det. Till råga på allt hade de dessutom målat om helgen innan så väggarna var alldeles krispigt vita och fria att sätta upp grejer på, där man ville ha dem. Inga gamla skruvhål som behövde täckas. Lyxigt.
Jag plockade med mig en del hemifrån, som lite mässingsljusstakar. Tycker så mycket om mässing ihop med grått, förresten. Det lugnar ner det hela lite och gör det mer vardagligt om än fortfarande tjusigt.
Här är jag in action. Och om någon undrar vad som hänt med min klänning så är det från när jag kånkade runt på en terracottakruka.
Jag möblerade om lite och flyttade runt på grejerna. Ville inte att det skulle kännas helt orimligt att ett barnrum skulle kunna se ut så här.
Som sagt, här fanns så mycket fint.
Nästan hela familjen var hemma och ärligt talat så hade jag nog aldrig blivit klar utan dem. Jag var där från åtta eller nio på morgonen och gick inte därifrån förrän tidig kväll och var ändå inte klar. Det var som sagt helt nymålade väggar där saker skulle sättas upp, textilier som skulle strykas, möbler som skulle flyttas och så vidare. Här tog jag dock en gullpaus med Ofelia <3 Förresten, väggfärgen – det är samma som vi har i vardagsrummet med NCS s2502-y. Den perfekta grå.
Och ja, så här såg det slutligen ut genom fotografens lins på mäklarens hemsida. Tänk ändå vad bildspråk skiljer sig nu för tiden. De första bilderna har Louise, som är fotograf, tagit och de andra är mäklarfotografens.
C’est tout! Löp och köp, som man brukar säga.
Jävlarrrrr (ja, det är verkligen så här jag tänker starta inlägget) vilken kass vecka vi har haft. Jag har varit sjuk, Hugo har ramlat ner för trappan och skadat foten, Ebbe-Lou har varit sjuk och nu är Signe sjuk.
Och det sämsta med att Signe är sjuk, förutom det uppenbara, är att det blir bra lite sömn för en. Det ska vaggas, kramas, klappas, tröstas, nässprayas, hostmedicineras och så vidare. Och Siggeliten som är just liten höjer upp volymen såpass på klagosången att man inte ens kan slumra till emellanåt. Tack och lov att det går över.
Egentligen hade jag hoppats hitta på något roligare med barnen – är vansinnigt trött men har ett så stort behov av att göra någonting nu när jag är ledig. Helst vill jag åka in till Göteborg och visa julskyltningen på NK för Ebbe-Lou. Jag kastade ett snabbt öga på vägen hem i lördags och såg att de hade rymdtema. Det såg fint ut. Tänk förresten vilka möjligheter NK måste ha när det kommer till julskyltningen. De måste ha ett otroligt rekvisitaförråd att tillgå med tanke på hur länge de har funnits och vad för sorts saker de har sålt igenom åren.
Om jag hade fått göra en julskyltning där hade jag velat göra en blinkning tillbaka till NK’s historia och alla deras julskyltningar sedan de startade. Eller till varje årtiondes stora händelse.
Jag har förresten satt upp rosa gardiner i vardagsrummet och flyttat ut en fåtölj härifrån. Men nu får jag nog börja passa mig för det börjar bli lite rörigt och rörigt på fel sätt gör ont i ögonen. Men snart är det färdigt här och jag har börjat tänka på hur jag ska göra i sovrummet. Jag är nog ingen blå person helt enkelt, nu har jag försökt i två rum med den färgen och fastän jag älskar att se på den så är den svår att leva i. Jag drömmer ju om att få det lika snyggt som på bilderna från The apartment men stannar hela tiden upp på vägen, som om någonting tar emot. Det är nog dovt, pudrigt och färgglada blickfång som gäller för mig.
Men jag ska göra ett sista ryck där inne och blir det inte bra får jag väl bara ge upp och måla om. Och det går väl an, det med / Mvh Snabbaspontanmålarn.
alla bildkällor finns här
I sann julanda har jag naturligtvis börjat med önskelistorna.. Ja jag skriver i plural för jösses så mycket det finns som jag vill ha. Så det lär dyka upp fler. Men för tillfället har jag landat i några fina grejer som jag med glädje skulle låta flytta in här. Som den här svarta vägglampan med en skärm i mitt favorittyg från Svenskt tenn. Nästan helt säkert en perfekt kombination mot våra blå sovrumsväggar.
En röd kaffekokare man aldrig behöver gömma i skåpet. Från Artilleriet.
Karaffen i rosa. Till saften eller buketten. Perfekt. Också från Artilleriet.
Nya kaffekoppar nu när majoriteten av våra gått sönder. Tror de skulle vara fina till Spruzzikopparna som vi har. Från HAY, finns här.
PARFYMEN. Ja, med versaler, för det är precis det den är -PARFYMEN. Här finns den, till exempel.
Bruna Spruzzikoppar att blanda upp med mina turkosa och slutligen den gröna drömkrukan. Känns som att jag pratat om den förut, krukan? Eller åtminstone tänkt på den. Fin är den, i vilket fall. Både koppen och krukan finns på Artilleriet.
Nu ger jag upp och deklarerar JUL. Åtminstone hos mig. Här är det pepparkakor, saffransbullar och julmust. Jag har börjat med önskelista och har till och med köpt några julkulor. Häromdagen gjorde jag dessutom ett julreportage och passade på att filma lite från när jag höll på, tyckte det blev ganska fint. Om inte annat så bidrog det till beslutet att låta julen dra igång.
Tycker det är kul att filma och kommer nog göra det mer, läser just nu en kurs om att filma för sociala medier och känner att det kan vara något för mig att ta vidare och fortsätta med. Men jösses vad trött man blir när man håller på. Och än är jag inte helt hemma men övning ger ju färdighet, tänker jag. Sen är det ju det här med ljudet som är ett jäkla gissel med – att hitta rätt musik. Just nu finns det tyvärr inget ljud till filmen för jag orkade inte hålla på med det där, men en annan gång kanske.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, klä på mig och hoppa på tåget till Göteborg för idag står jobb på schemat. När det är klart blir det äntligen lördagsgodis med Ebbe-Lou.
Ha en fin lördag, hörreni!
Hugo väckte mig som vanligt med kaffe på sängen, och telefonen, innan han smög iväg till jobbet. Så jag kunde dricka mitt kaffe och scrolla igenom internet, innan Signe vaknade. Ibland känns det som en riktigt dålig idé, att börja dagen så. Men alltså…jag vet inte om det är så illa egentligen eller om det bara är gamla “visdomsord” som ligger bakom, från tiden i början när internet exploderade av kreatörer och prestationsångest och man plötsligt hade allting i telefonen. Det var nog svårare att hantera då. Idag tycker (hoppas) jag att man har fått en mer nykter och rimlig distans till det. Internet är fullt med duktiga människors alster, vackra hem och snygga kläder och är det fel dag i cykeln så vill jag bara ge upp allt jag håller på med. Men då brukar jag lägga ner telefonen tills de känslorna har gått över. Tänk att det ändå är någonting man måste ta ställning till idag.
Nåväl. Idag är jag hemma med kycklingarna som tittar på Pippi medan jag skriver det här. Jag har börjat bygga en Snöblomma utefter ifrån leitntos guide. Hugo tyckte det var lite vansinne att jag drog igång en sådan sak när jag redan har så mycket att beta av på min lista men jag tycker tvärtom – det var det bästa jag kunde ge mig på. Att bara sitta ner och göra en och samma sak i lugnt tempo och låta tankarna flöda fritt. Jag behöver det terapeutiska och rogivande i det monotona som just det gav mig. Den blev ganska ful så jag kommer få göra om den, men det gör ingenting.
Igår fick vi förresten balkongen inglasad så där ska jag också greja idag. Torka av väggar och golv, bära ut och börja inreda. Också rogivande.
Här kommer lite bilder som jag tyckte var fina och inspirerande. Jag spår julbuketten som antingen supertraditionell och maffig eller mer personlig och vågad. Kanske lite spretig, lite dansk och tyckte de här buketterna nedan var riktigt fina. Kan absolut tänka mig att ha en av varje.
Barnens rum är så oerhört puttinuttigt just nu och har ingen riktig balans. Det kräver ett litet krafttag och skulle behöva tuffast till lite. Stramas åt. Fint här med tavlorna och det lilla enkla bordet till. Enkelt men detaljrikt och inte krusidulligt.
Här är två fina sovrum som jag skulle vilja smälta samman till ett. Jag har faktiskt inte gjort ett dugg med vårt eget sedan jag målade det i en starkare blå. Jag har liksom ingen inspiration och blir stillastående. Men jag tycker om den här platta bäddningen, myset i det gröna sovrummet och tror en grön stol skulle gjort sig bra i ett hörn där inne. Svårt bara att göra något för tillfället eftersom Sigges säng står där inne och tar plats…
alla källor finns här
Vilken jäkla julkänsla jag har drabbats av så här i mitten på november. Jag tittar på Mandelmanns jul, vill baka julgodis och pyssla. Det här året ska jag även ge mig på att göra den där omtalade Snöblomman. Två ska jag ha till det stora fönstret mellan vardagsrummet och köket. Här ska minsann grejas. Och för att hinna med allt jag vill ska jag vara så tråkig att jag gör ett litet schema hehe. Det är lite så jag får ihop livet nu – med listor, kalender och schema. Förmodligen liksom resten av alla andra som får saker gjorda.
Tänk att det här året redan börjar gå mot sitt slut, det känns inte alls längesedan våren, sommaren, hösten var och nu står man här med frostiga morgnar och snuddar vid 2020. När jag letade efter en bild åt Hugo igår gick jag igenom mina gamla mappar och ungefär som när man skulle städa sitt rum men fastnade i massa saker under tiden så var det likadant igår. Jag fastnade i mina gamla bilder och tittade igenom bilderna från november, två år bakåt.
Förrförra året fanns fortfarande Charlie hos oss och Ebbe-Lou cyklade och ramlade så att huden på hakan sprack en fredagskväll. Jag väntade Signe, magen växte och jag trivdes rätt bra med att vara gravid, fastän det är ett tillstånd jag generellt inte tycker om. Men det var annorlunda den här gången och jag klarade mycket mer än vad jag gjorde med Ebbe-Lou. Vad det kan skilja sig åt. Tror dock att det var enklare att ta sig igenom eftersom jag hade siktet inställt på vad som skulle komma sen. Och gud vad jag längtade efter det, efter vad som väntade mig. Bebisbubblan är det ljuvligaste jag vet. Fast den kantades med extremt stark ångest den här andra gången, varför vet jag faktiskt inte. Men det var svårt, det gjorde ont i bröstet och jag fick gå in på toaletten och andas i fyrkant.
Förra november fanns Signe hos oss och jag gjorde massa saker med Ebba samtidigt som vi båda bollade bebisen sinsemellan. Det var en kreativ och ljus tid men jag minns att jag kände mig så konstant trött och steget efter alla andra. Jag försökte nog springa med, fast med en bebis på armen och det säger ju sig själv att det inte fungerar. Jag var lycklig över min bebis och tog mig tid att mysa med henne, lät henne sova på mig i timmar och njöt. Men lägger man tid på en sak så måste den ju tas från någonting annat, i det här läget blev det nog mig själv. Var så sliten och tänkte hela tiden att “alla andra…”.
Och just nu i skrivande stund pågår fortfarande november. Jag har en varm känsla i magen, jobbar på Ellos, skriver och förbereder inför Interflorakonferensen. Signe sitter bredvid mig och äter en banan och tittar på Mamma Mu, vi bor i Alingsås och livet är fint. Jag har skakat av mig ångest och oro på något märkligt vis och känner mig ganska ödmjuk inför livet. Jag provar mina vingar och ser var det hela landar. Det känns fint, det här året. Mjukare.
