Signe, Ebbe, föräldras...

Om att vara förälder

Visst famlar man för det mesta i mörkret när det kommer till föräldraskapet – det mesta är ju learning by doing men jag har nog ändå tyckt att det har gått bra. Jag har försökt följa barnen och anpassa kraven utefter vart dem befinner sig någonstans mentalt. Eller jag har försökt pricka in kraven, ska väl tilläggas. Men nu börjar jag undra om jag kanske ställt för få krav.

För plötsligt står jag där, alldeles svettig, med en (snart) fyraåring som får ett vansinnesutbrott. Ett, nästan, gränslöst vansinnesutbrott. Mitt i affären.

Utan att gå in på allt för många detaljer så var det resultatet av en maktkamp. Ett ‘jag vill’ mot ‘inte nu’. Snabbt försökte jag värdera situationen utefter abc-skalan men samtidigt handlade det också om principen i sig. Att vara konsekvent, att inte alltid ge efter för tjat. För jag har börjat märka att det är mycket av just det – tjatet.

Efteråt var jag helt dränerad på energi och ärligt talat ganska ledsen. För det blev också haranger av otrevligheter, visserligen på en litens nivå, men ändå – hans ordförråd är välfyllt. Just tal och ordförståelse är hans främsta egenskaper. Och att han är kvicktänkt. Han är duktig, redan nu, på att föra samtal, argumentera och snacka. Mitt barn kan snacka sig förbi det mesta, ibland utan att man själv förstår hur det gick till. Kanske gäller det för alla i den åldern, vad vet jag. Jag har ju bara haft ett.

Men jag var trött igår, less och full av tvivel. Gör jag fel, är jag en dålig förälder, borde jag göra något annorlunda?

Fast samtidigt så vet jag inte, kanske är det bara så det är. Kanske finns det ingenting särskilt som är fel. Kanske är det bara så här det är att vara förälder. Vansinnigt, roligt, tröttsamt, underbart, hoppfullt och hopplöst i en och samma liten ask.

Med en helvetes massa frågetecken bredvid.

4
Blommor Jobb

Behind the scenes, en arbetsplats där jag är min egen chef och om att arbeta med andra

Det här med att samarbeta ihop med Sannegårdens blommor har verkligen artat sig väl och nu har jag fått ta över deras digitala kanaler. Så man kan väl säga att jag nu har en plats där jag på sätt och vis är min egen chef med fria tyglar och där jag själv sätter ramarna. Det är så extremt lärorikt och äntligen får jag utnyttja det jag lärt mig på min content marketing-kurs samt min egen erfarenhet av internetflödet.

Och om man får lov att skryta lite så tog Interflora upp Sannegårdens Instagram som ett av tre bra exempel, på sin stora konferens som de hade i Stockholm häromdagen innan Formex. Gissa om jag blev glad? Kanske allra mest eftersom jag inte har någon kollega i samma bransch som jag kan bolla med, som kan klappa mig på axeln och säga om det är bra eller inte. Jag arbetar ju helt solo med detta. Men där fanns flödet, som jag skapat, på en stor skärm som ett exempel för andra. Det var absolut en milstolpe.

Igår hade jag förberett en fotografering inför det nya temat som vi ska ha under året men bestämde mig för att ta in hjälp av Ebba. Ebba är duktig på att fotografera och enkel att ha en dialog med. Här trampas det aldrig för hårt på tårna och här är alla förslag och idéer öppna för diskussion.

Och ensam är inte alltid bäst – jag kan ibland bli för självkritisk när jag både stylar och sen fotograferar och med Signe i famnen kan det ibland bli svårt att få till det rent fysiskt; det är ju rätt utmanande att ha en nio månader gammal liten knubbis på höften när man fotar. Dessutom tycker jag att det är lärorikt att arbeta med andra, att kunna släppa på kontrollen i vissa moment och fokusera på en sak istället för tio. Jag stylade, Ebba fotade och så gjorde vi varsin sak bra.

Dagens jobb var bland annat två dukningar och ett bordsarrangemang.

Så här såg det ut överallt när vi kom igång – kaos.

Här är oasis som fått dra ordentligt i vatten.


Lite mer blommor.

Ebba in action med första dukningen…

…och den andra.

Paus för semla. Det bästa bakverket i världen.

Ett par timmar senare var vi klara och jag packade ner Signe i åkpåsen för att gå på dejt med Hugo medan Ebbe röjde hos mormor.

Bra torsdag. Jättebra till och med.

7
en sammanfattning

Om inställningen till långt hår, om att tycka om mer än mindre och en Cajsa Warg-bukett

som godis, alla dessa hårspännen. jag har nog börjat samla. nu när Signe inte längre sover och kräks i mitt hår mer kan jag låta det bli långt igen, precis som innan jag fick nog och kapade av det mitt i natten. visserligen var det knappast med sorg som jag klippte, jag tycker om kort hår. långt känns mest så konstigt, som om man hade en död tofs hängandes på axlarna? men jag tycker ju det är fint med, får kanske jobba lite på inställningen bara.

jag jagar livet just nu. men utan klumpen i magen och utan andan i halsen. ingen puls som tickar farligt fort. det är barnen, Hugo, universitetet, kompisarna och jobbet. det är bara bra saker. jag hinner till och med föna håret, måla naglarna och prata i telefon. och vila med min minsta. jag kan inte minnas när livet var så behagligt senast, om vi nu ska bortse från min konstanta PMS som kommer hand i hand med ägglossning och mens, typ stup i kvarten känns det som.

i vilket fall så var det svettigare förra året, svårare att få allt att gå ihop. och jag var nog ganska matt. det är svårt att vilja så mycket och så gärna jämt. men jag har förlikat mig med det – jag tycker om att leva och jag tycker om att ha lite för mycket än för lite på mitt fat och det är bara så det är. sova, bra, äta bra, vara snäll och säga stopp får vara min hjälp när jag försöker balansera det där fatet.

ljuset. nu är det nära. och en Cajsa Warg-bukett från rester i butiken som gulliga Caroline satt ihop och som jag kände att jag behövde ha i mitt hem. den gör mig lycklig. en helt okonstlad hög av fint.

5
Vardag, dagbok, samman...

Work for it

Här sitter jag och ska skriva det sista på min tentamen som ska in om två dagar. Ser fram emot att lämna in den, att ha sparkat igång 2019 på riktigt. För det är det här året jag tar min examen. Och samtidigt arbetar jag på en fin och spridd portfolio att kunna visa upp.

Jag har inte lessnat på att plugga men det skrämmer mig inte heller att ge mig ut i arbetslivet. Jag längtar efter att få skriva personliga brev och förhoppningsvis komma på intervjuer. Det är också ett steg i livet, ett steg jag gjort förut men med en större osäkerhet och ängslighet. Kommunikatör är ju det jag vill bli, det är ett yrke jag är säker på passar mig. Riktigt den gnistan hade jag kanske inte när jag sökte arbete som montör på Volvo.

Visserligen har jag en liten dröm vid sidan om allting – när jag är äldre skulle jag vilja skola om mig för att arbeta med barn, som förskolepedagog. Innan vi lämnade Göteborg för Stockholm hade jag varit i den branschen i två år. Jag började som vikarie och fick längre och längre uppdrag, till slut fick jag förfrågan om att antingen ha en egen förskoleklass eller arbeta som en av tre förskolepedagoger på en förskola. Dock outbildad, så jag erbjöds senare möjligheten till att utbilda mig samtidigt som jag arbetade där.

Men så flyttade vi och jag började läsa Modevetenskap och så blev jag med barn. Och en sen natt när Ebbe var några månader gammal sökte jag på måfå in till Språk-och kommunikationsprogrammet i Eskilstuna och kom in. Och det blev också rätt, så rätt att jag till och med satsade på kurser från Berghs och Forsbergs.

Nu är jag här på min näst sista termin vid Medie-och kommunikationsprogrammet. Vilken jäkla resa ändå. Man tror att det ska bli på ett sätt men så blir det någonting annat. Älskar när livet gör så.

Ja nu blev det en resumé men ibland måste man verkligen göra så, gå bakåt, lite mer konkret. Titta på vad och hur för att minnas varför man gör detta. Det är ju inte bara en kass tenta jag skriver utan den är ju ett steg framåt mot det jag verkligen vill göra. Och plötsligt kände jag mig mer motiverad.

Så nu kör jag. Nu skriver jag färdigt.

bildkälla
3
Sparat på instagram

Måla på tyg, göra en mobil, den perfekta färgkombinationen och en magnifik bukett.

Ja, jag gav upp instagram-stoppet. Istället satsar jag på självbehärskning. Här kommer några fina grejer som låg i min sparat-mapp:

Den här mobilen har jag sett lite här och där men jag kan inte riktigt komma på var. I vilket fall så känns den ju inte orimligt svår att göra själv om lusten skulle infalla. Måla, klipp, fäst i tråd och klart. Tycker den är oerhört snygg. Från @amoesgaard

Färgkombinationen!!!! Vill ha den överallt. Från @lottulin

Den här är allt annat än den vanliga, klassiska fredagsbuketten. Som ett konstverk. Från Stalks & Roots

Måla på tyg! Har tänkt på det flera gånger men aldrig riktigt kommit fram till vad jag ska göra med det. Kanske en lampskärm? Från @siricarlen

7
Signe, Ebbe, föräldras...

och plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka

jag sitter i soffan och som så många andra gånger sover Signe i min famn. hon har nyss blivit nio månader gammal men jag hann bara blinka mellan då och nu.

på bordet brinner ljusen och vid matbordet sitter Ebbe-Lou och koncentrerar sig på akrylfärgerna. han har fått låna min fina mårdhårspensel, som jag köpte på Liljeholmen när vi bodde på Telefonplan.

när jag stod i kassan och betalade för den så fanns han inte. inte ens i tanken. och nu är han den första att måla med den, med penseln jag aldrig hann komma någonstans med innan den hamnade i en låda och glömdes bort.

själv läser jag en bok. aldrig finlitteratur, mest skräplitteratur – det är lika befriande som när jag slutligen erkände att jag inte kan någonting om vin och inte heller bryr mig. jag tycker om kriminalromaner och vill bara dricka “något bubbligt”.

slarvigt hänger fortfarande ballongerna från nyårsafton kvar i fönstret och utanför har det börjat mörkna. Hugo är på jobbet och jag har båda barnen själv.

och jag tänker på när det fanns en tid då föräldraskapet kändes som en sorts ouppnåelig medalj och jag mest kände att jag bara höll barn vid liv. jag hade ingen aning om vad jag höll på med.

ibland har jag stått med ångesten bultande i hela kroppen när jag sett hur mycket alla andra hinner göra, hur mycket alla andra får sova och hur mycket mer ordnade alla andra känns medan jag själv yrat runt i lustiga huset. jag har ifrågasatt min ordning av prioriteringar – kanske borde min examen ha kommit först och barnen sist. efter sommarhuset, efter resorna världen över, efter karriären, efter, efter, efter. ja, listan kan göras lång.

men varje gång har jag kommit fram till samma sak, att nej, de kom i precis rätt ordning. de var så efterlängtade att jag nästan gick i bitar. jag har aldrig ångrat mig. och nu med facit i hand så blev det ganska bra. det brukar nog oftast bli det.

för all den där tiden, som man jagar, den kommer tillbaka. nätterna blir längre och plötsligt lagar man all mat i samma kastrull. plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka och som leker med sin lillasyster, som frågar varför man har två händer och som försöker förhandla till sig lördagsgodis på en söndag.

som sitter alldeles stilla och målar med akryl medan jag läser en bok.

8
Inredning

Färg och tavelvägg i vardagsrummet

Låt oss fortsätta på temat färg och inredning, som jag är så väldigt insnöad på just nu. Särskilt sedan vi gick med i lägenhetsbyte.se en sväng och upptäckte vilken liten pärla vi faktiskt har och nu är nyförälskade. Allt jag vill är att ta hand om den här platsen ännu mer nu. Göra den finare, bättre.

Vi började med att röja bort allt som vi inte behöver och nu har jag avancerat vidare till snygg förvaring, mer färg och tavelvägg som jag tänkte skriva mer om, eftersom jag förstått att ni är fler här som delar inredning som intresse med mig. Och låt oss börja med färg och tavelvägg.

I regel är färg ett ‘farligt’ område för mig eftersom färg är mer av ett humör, mer av en känsla, mer av en årstid. Till exempel slänger jag mig efter regnbågar varje år när gatorna fylls med grått slask. Det är som om ögonen och hjärnan i brist på ljus blir desperata efter att få bada i färg istället. Men så nyktrar jag till när ljuset kommer och den första glädjeyran lagt sig och skänker bort eller ställer ner allt i förrådet. För känsloköp blir sällan lyckade för mig.

Men de senaste åren har jag försökt vara någorlunda konsekvent och hållit mig till grått och grönt. Inte bara för att det har varit en trend som bitit mig men också för att det är något tacksamt i att landa i någonting som för det mesta ser likadant ut. Det har varit skönt med en plats som inte fått ge efter för nycker eller ångest. Obs! Väggfärg räknas inte, det går att måla över. Men saker, de är svårare att göra sig av med.

Och det har gjort mig gott att vänta för nu kan det vara så att jag har hittat min färgskala. Nu vet jag vad jag letar efter och jag vet vad som går väl ihop hos oss. För tillfället är det rött, blått och lejongult ihop med olika nyanser av rosa. Och grönt; alltid grönt.

Jag älskar textilier i soffan. Vi har en vanlig Karlstad-soffa från IKEA, som är så enkel att göra om. Jag brukar kasta på filtar, plädar och dukar. Allt går. Till och med en gullig bebis, hehe.

En spegel på väggen är som ett magiskt litet fönster. Och många tavlor.

Just nu har jag hängt upp ett par lite provisoriskt, som ska bli till en tavelvägg. Den här tycker jag om, en sida ur en konstbok med Picasso. Så synd att jag råkat göra en liten reva i den bara. Men vad gör det, egentligen.

Ljus – en ny kärlek här. Extra fint i färg.

Den här platsen är under progress. Gillar tanken på att spel och pussel är lättillgängligt men satan så stökigt och svårstädat. Allt blir bara en röra. Och tavlorna är inte heller helt rätt här.

Det röda bordet. Vad jag älskar det till de svarta stolarna. Här hänger allting också lite provisoriskt. Jag har hängt upp att på befintliga spikar och tänkte spackla och måla igen alla skavanker när jag bestämt vart allting ska hänga.

6
Vardag, dagbok, samman...

Om dagarna efter nyår, filterbubblor, tentor och skärmtid

Han är hemma från förskolan den här veckan. Min skatt. Så vi går varandra på nerverna, leker, bråkar, fikar, målar, dansar till Spice girls, målar naglarna röda och bråkar lite till.

Och när jag glömmer att vi leker så påminner han mig snällt och säger “men mamma vi låtsas bara, det är på låtsas”.

Det här nya året har börjat mjukt och bra. Bortsett från att jag verkar ha blivit sjuk. Eller bara ur balans. Men i vilket fall så har börjat skriva på en uppsats som ska lämnas in om elva dagar och jag känner mig väldigt mycket i fas med den. Jag insåg att om jag sätter mig i 1-2 timmar direkt efter att Hugo kommit hem från jobbet så borde jag inte behöva lägga lika mycket tid på helgerna. För det är oftast där det brister för mig – jag brukar spara allting till helgen med ambitionen att sitta lääänge men så fort helgen kommer vill jag vara med min lilla familj och absolut inte sitta inlåst i sovrummet och skriva tenta. Och för långa pass får dessutom mitt fokus att vägra infinna sig överhuvudtaget. Just nu skriver jag förresten om filterbubblor, lite mer komplext än vad jag trodde.

Och på tal om filterbubblor har jag pausat mitt instagram-konto. Ibland har jag gjort det för att jag inte orkar med prestationsångesten som slår men just nu är det faktiskt för att minska skärmtiden, vilket har fungerat eftersom jag har mer än halverat den. Inte för att jag använder Instagram SÅ mycket men det blir ju så att det ena leder till det andra ofta bara genom att man plockar upp telefonen.

7
Inredning

Mera färg!

Grått, grönt och stålblått. Vad är det jag räknar upp? Väggfärger. Väggfärger som jag målat med i flera år nu men som kanske inte riktigt gör DET för mig längre. Så jag har börjat fantisera om att måla vardagsrummet ljust havsblått och sovrummet i en gräddig rosa. Men jag kan inte riktigt avgöra om det är så att det är en just-nu-förälskelse eller om det kan bli evig (nåja åtminstone lite längre) kärlek.

Så jag vet inte om det är värt att köpa färg, tejpa, måla och mest ansträngande av allt: bearbeta Hugo så att jag kan få måla om IGEN, utan att få menande ögonkast och djupa suckar slängda åt mitt håll. I vanliga fall hade varken ögonkast eller suckar gjort mig så mycket men jag vet att han har rätt i att det kan ha blivit något överdrivet med måleriet här hemma.

Stackars Hugo. Allt han önskar sig är ett eget rum som han kan låsa där allting står precis så som han lämnade det, brukar han säga. Själv förstår jag inte problemet och jag förstår definitivt inte alla dessa fix idéer om att allting ska ha sin plats för a l l t i d. Jag behöver omväxling, såväl hemma som i livet överlag.

Men för att göra det lindrigare för familjen plockar jag istället in färg på andra håll. Jag har rosa och röda soffkuddar, målar bordet rött och ställer in ett grönt bord i köket. Och fastän jag älskar pasteller är det de starkare kulörerna som får ta plats – som kleinblå och klarröd. Dem försöker jag blanda upp med en mörkare gul, svart och lite andra mer lågmälda nyanser.

Den här bilden är ett praktexempel på hur jag tänker mig vårt hem. Väggarna är bleka och säger ingenting alls men där finns tydliga färger och dem har tonats ner med det svartvita fotografiet, den grå soffan och den gamla tavlan.

På tal om tavlor – det måste vara ett av de bästa sätten att få in färg på? Så som det gjorts här – en tavelvägg som också är uppblandad vad gäller motiv och nyanser. Och absolut finast med en tunn svart ram tycker jag. Den målade möbeln ser lekfull ut med färgkoordinerade böcker men matbordsgruppen i trä väger upp så att det inte blir för barnsligt.

Ah. Grått och mörkt trä ihop med grundfärgerna röd och grön. Alldeles lagom balans där, fast jag hade kanske velat ha lite mer. Det här känns något för uppstyrt, kanske till och med lite själlöst.

Det här är mitt drömbord. Det gör sig så fint till stolarna och metallhyllan med de tydliga färgerna och den blanka ytan, det ger hela rummet liv.

9
Nyår 2018

2018

Graviditeten
Jag kände mig stark och faktiskt till och med väldigt vacker som gravid, den här gången. I kroppen bodde mycket styrka och jag klarade bra mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Det stora bakslaget kom när levern började krångla och blev belastad – den kunde inte arbeta och rensa bort slaggprodukter utan istället började gallsyror läcka ut i blodet och resulterade i bland annat klåda över hela kroppen. Jag kunde inte sova på nätterna och grät rätt ofta över det plågsamma i både kliandet och att se kroppen full med sår.

Förlossningen
Den var lyckad. Men jag kände mig ändå inte riktigt lika euforisk som sist – den här gången tog det längre tid eftersom det fanns sammanväxningar ovanför det förra snittet (som man helst ville gå in igenom nu med). Det var inget ovanligt eller oväntat men när jag hörde saxen tappade jag koncentrationen. Förutom den lilla detaljen var allting bra. Signe skrek omedelbart och vi fann varandra direkt. Hela natten njöt jag av att ha henne sovandes på mig. Det var den bästa natten i mitt liv. Jag kände mig så lugn och lycklig. Och tusen tusen plus till Östra sjukhuset, som tog mig på allvar och fick mig att känna mig hörd, sedd och tillräcklig.

Den första bebistiden
Jag älskar bebisbubblan. Det kan ju ha att göra med att barnen är som dem är, jag vet inte, men jag älskade den första tiden efter förlossningen, med båda barnen. Men samtidigt som allt detta härliga pågick hade jag så mycket ångestattacker att jag behövde vika mig dubbel flera gånger om dagen. Ett tag misstänkte jag att jag var på väg ner i en förlossningsdepression och jag tror att det i grunden handlade mest om att jag skulle tvinga mig själv “tillbaka” till det “vanliga” livet, att en del av mig inte riktigt hängde med i vad som faktiskt hänt samtidigt som en annan del av mig nästan brann upp av alla tankar, känslor och identitetskriser som uppstod. För så är det ju – en förlossning och ett nytt barn skakar omkring allt, vilken drömbebis man än får, hur fin tillvaro man än har.

Att bli en familj på fyra
Instinktivt vill jag svara att det var inga konstigheter. Ebbe accepterade Signe på en gång och vi har hittills inte haft några problem med svartsjuka eller konkurrens. Det kan ju även ha att göra med att Hugo var hemma de första sex veckorna och att vi därför kunde fokusera mycket på båda barnen. Och Signe som var en liten klisterlapp på mig gick ändå att lämna över till Hugo så att också jag kunde vara med Ebbe. Att gå från ett till två barn tycker jag inte var en särskilt stor sak. Hugo och jag gick direkt tillbaka in i gamla roller och samma system som vi hade med Ebbe och allting liksom flöt på. Jag slogs mer av enbarnschocken än av den omtalade tvåbarnschocken.

Hugo och jag
I september hade vi varit ett par i sex år. På den tiden har vi hunnit gifta oss, skaffa två barn, flytta från Göteborg till Stockholm och tillbaka. Sen har det varit flera utmaningar där emellan – det har alltså inte varit enkelt. Särskilt inte eftersom det tar tid att lära känna en människa och vi har ju gjort oerhört mycket på kort tid samtidigt som vi lärt känna varandra. Idag skulle jag vilja påstå att vi känner varandra väl och har bra koll på vart gränserna går. Och jag har blivit bättre på att acceptera de sidor hos Hugo som stör mig, de får helt enkelt finnas där, allt måste inte ändras på. Är det något allvarligt så pratar vi om det men det är sällan det är så. Samtidigt har jag också ställt krav på större acceptans för mina egna sidor som jag vet kan reta Hugo till vansinne. Man är bra och man är lite dålig och sånt får man leva med om man ska dela livet ihop.

Jag
Ja, vad ska man säga här. Mer än att det har varit ett omtumlande år. Att jag önskar att jag varit snällare mot mig själv och inte stressat hem från BB till exempel. En natt stannade vi där för jag hade så bråttom hem. Som svar på att jag prompt skulle låtsas som ingenting så gick mitt snitt upp och började blöda. Först då backade jag något. Men jag klandrar mig inte för hårt – det är alltid enkelt att vara klok i efterhand. Det svåraste för mig under det här året har varit att aldrig riktigt hinna med och att hela tiden behövt kompromissa. Här har varit så satans stökigt, ofärdigt och till och med smutsigt. Jag har inte alls hunnit komma ut och få tillbaka någon sorts fysisk kraft, ansiktet är blekt och jag får alltid rota fram kläder ur tvättkorgen, känns det som. Men så är det väl när man har en bebis, antar jag. Samtidigt har jag haft det bästa året i mitt liv. Jag vågade så mycket mer den här gången med en ny liten bebis på armen, jag har fyllt mina dagar, veckor, månader med mängder av kompisar och jag har haft roligt.

Från 2018 till 2019
2018 handlade mest om att vara gravid, om att föda barn, om att bli tvåbarnsmamma, om att lära känna det nya barnet och om att hitta rytmen i en ny familjekonstellation. Nästa år vill jag komma ur det vilsna, hitta tillbaka igen. Jag vill kunna ha mina klänningar, jag vill skriva färdigt tentor i god tid istället för mitt i natten och jag vill ha en mer ordnad tillvaro. Mer kontroll och mindre av det blir som det blir. Jag vill ta hand om och prioritera mig själv lite mer nu. Spendera mindre tid på Instagram, läsa mer böcker, måla naglarna och ta mig tiden att måla fransarna. Bygga upp en bra garderob, bli stark i ryggen igen och bättre på att planera så att jag slipper gräma mig över allt som blev sådär i sista minuten. Hoppas lyckas med åtminstone en liten punkt av allt jag räknat upp.

Gott nytt år!

12