jag har famlat runt i ett nytt liv det senaste året och kanske är det nu allting kommer – den tråkiga delen av festen, när allting ska betalas. då alla händelser ska redovisas och då hela känsloarkivet ska inventeras. det är inte jag som väljer, det är något annat. det är någonting där inne som träder fram. som tänder lampan, gnuggar händerna och säger att nu är det dags.

jag har haft ganska roligt sedan jag stod med det horisontella berget till mage och därefter hela vägen fram till förlossningen. sen kraschade jag, i smyg flera gånger om dagen, i panikångest och andas i fyrkant. och varje gång reste jag mig, gick ut ur badrummet och fortsatte därefter livet med min lilla familj. för jag skulle bannemej leva livet, ta vara på allt det fina.

och med tiden bleknade det mörka och kvar fanns bara allt det roliga – sommaren, den ljuvliga bebisen, Ebbe-Lou, Hugo och alla bästa kompisar. vilken fest livet har varit, ändå. hela tiden och nästan varje dag. en kärleksfest med de allra bästa gästerna. jag är lyckligt lottad, det är jag.

men ärligt talat, så känner jag mig förvirrad och ganska dålig. jag känner mig otillräcklig och, det är knappt så jag vågar yttra det högt, men faktiskt också ganska…misslyckad. 

jag förstår inte riktigt varför jag har tvingat mig själv att prestera nu, varför jag plötsligt bestämt mig för att MIN TID ÄR NU när jag precis blivit mamma en gång till och den här gången råkat på två nya titlar – Signes mamma och mamma till två. för jag vet ju, att det där också kräver sin tid och sitt tålamod. inte tentastress och nya idéer att förverkliga på internet. och kanske borde jag också vara mer rädd om mig själv och vem jag väljer att dela min energi och bygga nya projekt med.

på många sätt känns det så märkligt att självkännedomen kan vara så svag ibland. jag har levt med mig själv i trettioett och ett halvt år. ändå fortsätter jag springa in i väggar. spring inte in i väggen nu, säger jag till mig själv, samtidigt som jag nickar, ler och säger nejnej, aj aj kapten! och rusar. tillbaka in i väggen.

slutar man någonsin göra så mot sig själv? 

Det är nästan så man kan bli galen på att försöka byta mellan olika bloggvärdar. Jag började hela karusellen med att byta från WordPress till Squarespace men fick hemlängtan när jag inte kunde röra runt i HTML-koderna utan att behöva betala för en ännu dyrare variant – meningslöst för mig som inte säljer produkter utan bara vill skriva blogg. Sen var det väl en och en annan funktion som jag aldrig riktigt kom överens med och till slut köpte jag helt enkelt ett nytt medlemsskap hos WordPress genom Loopia.

Men nu har det varit ett pardon my french men jävla gissel för att få det att fungera och jag börjar inse att jag borde lagt pengarna direkt hos WordPress istället för hos Loopia.

Nåååväl.

Vad jag vill säga är att om någon undrar varför man kommer in på sandra.vardagskonst.se så är det för att jag väntar på ett certifikat för vardagskonst.se (eller hur sjutton det nu var) för just nu rankas den tydligen som osäker eftersom den går på http istället för https. Men den här adressen går bra? Jag fattar ingenting. 

Skitsamma.

Det har inte varit min vecka alls. Den började med att jag åkte upp till Skövde för att låta min hund Charlie somna in och i samma veva gick Otrendig upp i rök. På toppen av allt är nu båda barnen sjuka och jag har fått mens. Hurra. Not.

Charlie orkar jag inte gå in närmare på just nu, men vad gäller otrendig så känns det så tråkigt att vi inte fick ihop det. Jag har lite för lätt att gå från tanke till handling, vilket är en styrka i vissa fall men inte alltid. Som att starta upp en sajt ihop med någon som liksom jag vadar runt i vardagspölen med två barn och andra större saker vid sidan om (flytt för Karin, skola för mig) som rör till det hela ännu mer. 

Visst hade jag kunnat driva otrendig själv men då hade jag behövt släppa någonting annat. Istället får den sajten gå i vila tills det passar bättre och jag fortsätter med den sortens inlägg härifrån istället. Kanske hade jag kunnat göra så från början men jag har lite svårt för att plötsligt plocka in nytt i något som redan finns. Eftersom det här är en känsloskriven blogg har det känts…fel att plötsligt kasta in något som inte är så djupgående. Jag har visserligen börjat med det under en tid men har nog fortfarande inte vant mig.

Sen har jag väl ärligt talat inte helt och hållet hittat min grej ännu. När hela internet pratat om att nischa sig har jag stått handfallen och utan en aning om hur det skulle gå till. Förmodligen för att jag som sagt, inte hittat min grej. Förrän nu, lite grann. Jag vill ju ha vardagskonst som vardagskonst är men med mer inriktning på relativt personlig och tänkvärd inredning.

Anledningen till det är ju för att jag känner så starkt för just den typen av vinkel i det ämnet. Jag vill bjuda på tänkvärda perspektiv, personliga relationer, problematiserande av trender men samtidigt också på alla trender som jag faktiskt älskar, på färgglada vackra hem, på hur jag tänker och på vad som drar igång min lust till att göra om eller göra mer. Plus allt där emellan. Och det måste ju gå tänker jag, jag måste kunna bryta mot mina egna, påhittade regler. Man måste kunna blanda. Ja, men det kan man. Nu gör jag det. Och nu vet vi det allihop.

Skål!

bildkälla