Kläder, kläder

En ny röd väska och en egenvald familj

För snart en vecka sedan var ögat bara lite svullet när jag gick av mitt pass på jobbet och skulle möta upp mina två äldsta vänner för middag på Dubbel dubbel. Som en familj ses vi när någon fyllt år och firar varandra. De stod för övrigt för en magisk 30-årsdag för mig som jag fortfarande minns med värme. Älskade, roliga och trygga människor. Den här gången var det Tove som fyllt år och henne är man noga med nu för tiden sedan hon för ungefär…fjorton år sedan skrev ett litet dagboksinlägg på Lunarstorm (åh vad man saknar den tiden) där hon “bara ville påminna” sina bästa vänner om hennes födelsedag, “som var igår.” Haha, ja man skämdes och har skärpt till sig efter det. Dock glömde jag alla presenter i Alingsås nu när vi skulle ses i söndags men man kan ju inte ha koll på allt.

De här två, Linda och Tove, är mina två stöttepelare i livet. De är min egenvalda familj som jag lutar mig mot och är det tryggaste jag har. De betyder obeskrivligt mycket för mig. Tillsammans med dem är allting tillåtet, ingenting är någonsin fult, man behöver aldrig vara rädd. Det betyder också att man kan sätta telefonen i handen på en av dem (Linda) och be om en “snygg bild på mig”. Det går ju sådär med den saken men ja, bilder blir det ju. Och för en gångs skull var jag uppklädd OCH med ny väska, vilket jag prompt skulle föreviga trots att alla var på gränsen till hangry, hehe. 

Men hörni, väskan, är den inte galet fin? Hittades på Zara förra veckan och jag älskar den. Får plats med massor i den och tycker handtaget är så praktiskt ifall att det blir för tungt för axeln. Bättre egenskaper för en väska än så, kräver jag inte.

1
Fint, bra, jag gillar

Bloggens framtid, kroppens symtom, File under pop och genialiska färgkombinationer

Godmorgon, eller god förmiddag kanske man säger. Min dag började på det mest märkliga sätt  – ensam. Hugo åkte till Skövde med sin pappa och barnen igår. Tanken var att jag skulle få vila upp mig efter jobbet och skriva tenta på lördag. Men jag har fått en härlig ögoninfektion eller bihålleinflammation som hållit låda sedan i lördags och bara blivit värre så jag sitter här hemma med mitt svullna öga.

Så trött på det, känns som att kroppen långsamt brakar ihop. Det är säkert en tillfällighet men svårt att inte dra paralleller mellan att jag har mycket att göra och att kroppen reagerar. Hugo pratar om vikten av att sova, att jag måste börja säga nej medan jag nickar instämmande och hela tid säger men jag ska bara och bara detta. För det är svårt att säga nej till sånt man tycker om och det är just det som fyller livet just nu – saker jag tycker om och som inte riktigt går att schemalägga till senare.

Å andra sidan har jag aldrig någonsin varit bra på balans heller, jag hör till dem som tycker om stresspåslag och mycket att göra och just nu har förutom universitetet och jobbet, blivit med ett uppdrag där jag bygger en sajt åt en organisation och jag har även fått möjlighet att på sätt och vis ge bloggen en sorts nylansering och omstart. Om allt går vägen så flyttar den, om ett tag, till en större plattform. Men alla detaljer kring det vågar jag inte tala högt om innan allting är färdigt. Lesson learned så många gånger förut på den fronten.

Men! Jag skulle bli oerhört glad om ni ville skriva en rad i kommentarfältet om vad ni vill läsa mer av i bloggen, så jag kan ta det med mig. Eller klicka i här. Det skulle verkligen uppskattas.

Nu när vi har pratat om det kan vi väl tittat lite på den här godispåsen från File Under Pop. Som jag förstår det arbetar de med att bygga miljöer och på de säger själva att “Texture and colors are the keywords of File Under Pop” – något jag sannerligen tycker de gör skäl för. De är även oerhört färgsäkra vilket jag har börjat förstå är så mycket mer komplext än vad jag tidigare trodde. För Stine Goya ser det ut som att de arbetat med en bourdeaux-lila, gul och rosa och i det privata hemmet har de använt sig av blått, gult och grönt. Det är inte så avancerat egentligen när man börjar bryta ner det i bitar och tittar på färgskalan eftersom de arbetat med toner som ligger nära varandra men ändå kontrasterar. Så så så så fint.

Alla bilder kommer från File Under Pop

3
Vardag

Känsligheten, livet, soffan och Arket-kuddarna

Vad man håller på hela tiden. Är det vad som kallas livspusslet, vardagspusslet och allt vad det är? Kommer det alltid vara så här? Det är kanske det här som är livet ändå, kanske är det så det är. Man kryssar mellan jobb och familj och på vägen där emellan försöker man göra lite annat med. Jag vet inte om jag nödvändigtvis vill att det ska upphöra, det här är nog inte en klagosång utan mer ett konstaterande. Jag älskar livet med barnen, tiden som de är så här små. Det finns inget “men” till det. De är det häftigaste och roligaste jag någonsin byggt mitt liv runt. Det viktiga. Det jag aldrig ångrar. Hur trött jag än är, vad jag än missar.

Däremot så hinner jag inte riktigt med mig själv. Jag har inte riktigt tiden eller orken att titta inåt, så det är lite svårt med självinsikten, lite svårt med lära kännandet av mig själv. Vilket var en stor del av livet förut, när det bara var jag, jag, jag.

Och ibland undrar jag om det innebär att mitt djup som jag alltid haft trasslar ihop sig när jag inte hinner se över det. På sätt och vis är det ju ganska skönt också eftersom jag får en liten paus från alla känslor och tankar som jag hela livet läst, känt in och analyserat. Vilket alltid var något jag önskade skulle försvinna; känsligheten. Nu när det inte är lika närvarande så saknar jag det. Livet känns lite tomt utan det. Märkligt.

I vilket fall har livet sett ut så här den senaste tiden, soffan är färdig och jag älskar den. Jag har ätit lunch på Kåges i Saluhallen, frukost på daMatteo innan jobbet, plockat löv med barnen, ätit pannkakor på Nygrens efter förskolehämtning. Jag har målat om ett skåp på Ebbes rum, nattat, pussat, blåst på sår, haft en heldag i Göteborg med Hugo och barnen och…levt. I ett enda andetag.

Idag öppnar jag butiken och funderar på om jag ska köpa någon av de där färgglada kuddarna från Arket. Men jag undrar om färgen bleknar när man tvättar dem?

8
Fint, bra, jag gillar Inredning

Hemma hos Emma Leth

Efter att jag nattat Signe och egentligen tänkte ta itu med disken så tassade Ebbe in till mig i köket och frågade om vi inte kunde se en film tillsammans. Jag behövde inte tänka många sekunder för att svara ja på det – det var precis vad jag behövde; en kväll i soffan tillsammans med honom. Jag dukade upp kvällsmat och tände ljus och han tyckte det var som “en picknick”. Älsklingsunge. Tycker så mycket om de stunderna vi har tillsammans, ensamma. De är så få. Nu är han djupt inne i en film som jag inte minns namnet på och jag försöker samla tankarna med en promenad på internet. Började med att gå rakt in i Emma Leths underbara hem där allting känns så härligt tillåtande. Som att man vågat ta ut svängarna utan att tänka så mycket på det. Sjukt fint med kitsch lite här och där och insidan av vitrinskåpen målade i rosa. Alla bilder har jag hittat här, hos Vogue.

8
Vardag

Om en liten som börjar bli stor

Jag vet inte riktigt hur man inleder ett sånt här inlägg och inte heller hur mycket man berättar vidare nu när han är så stor och därmed situationen en annan. I grunden handlar det om att jag märker hur man med tiden förlorar kontrollen över det som påverkar ens barn. Samhällets normer och fördomar nästlar sig liksom in i vår lilla bubbla och det går inte att värja sig.

Och jag blir nästan smärtsamt medveten, kanske också lite chockad och ställd över insikten. Kanske är det allra svåraste att acceptera att jag inte kan ordna upp det eller få honom att ändra åsikt. Att jag måste respektera honom och att han formar sina egna tankar.

Jag har alltid tänkt att jag ska vara en sval och klok motpol mot samhällsnormer och idiotiska ideal. Istället svarar jag med att bli nästan rabiat.

Det är inget allvarligt som har hänt egentligen men tillräckligt för att jag ska reagera. Och faktiskt agera. För det måste man väl, tänker jag, gå hårt ut direkt? Eller? Jag vet faktiskt inte och påminns om vilken nybörjare jag faktiskt är. Med Signe känner jag mig både trygg och erfaren och mestadels också med Ebbe-Lou.

Men han når hela tiden nya höjder, bryter ny mark och jag följer stapplande och nästan lite oroligt med medan han modigt och kavat navigerar sig igenom världen med en självsäkerhet jag saknar.

För allt jag vill är att ha honom kvar, hos mig. Med chokladbollar och robotteckningar.

8
Vardag

De senaste dagarna med nytt sofftyg, SVT och nya krukor.

Hej! Otroligt hur mycket som kan hända i ett litet liv på en liten vecka. Förra tisdagen blev jag kontaktad av SVT för att medverka i Opinion live som handlade om förlossningsvården i Sverige, som åsikt i publiken. Och jag tackade naturligtvis ja, eftersom det är ett så viktigt ämne.Men efter att ha sovit en natt på saken utan att egentligen sova på riktigt så bestämde jag mig för att tacka nej. Man måste våga välja bort saker, tänker jag. Jag måste det. Särskilt när pulsen är hög och jag inte kommer ner i djupsömn på nätterna. Då måste jag säga tack, men nej tack. Man kan inte göra allt. Det finns förresten ute på SVT nu, för den som vill se det, jag har inte hunnit än.

Hugo jobbar med Lisebergs film för i år och har fullt upp, jag jobbar, lämnar in skoluppgifter och försöker se till att sova ordentligt. Förutom det har jag hunnit köpa tyg till att klä om soffan. Från Afroart, om någon undrar. Och så var jag ju också med på Interfloras utbildning och har absolut fått en helt ny typ av respekt för hantverket. Att binda buketter professionellt är svårare än jag förstått och det kändes i händerna efteråt. Men åh som jag tyckte om det. Borde man kanske bli florist i framtiden?

Två nya krukor från Bergs Potter har fått flytta in. Byter ut nästan alla jag har nu. Tycker de är fina i all sin enkelhet. Gullrankan var det verkligen dags att plantera om.

Den här krukan är dock ett litet undantag. Så jäkla fin. Från Ellos.

De här två mysungarna har hunnit med att vara magsjuka. Jag och Hugo verkar ha klarat oss, för andra gången det här året. Hoppas vi har blivit immuna. Det är nog med två små som går omlott med det där. Här sitter dem i en halvt omklädd soffa. 

Men innan magsjukan entrade vårt liv hade vi en mysig torsdag med Karlsbaderbulle till 15-fikat. Och med minibukett ur den stora. Allt som allt bra dagar. Och idag jobbar jag och sen är jag ledig flera dagar på rad. Då ska jag bli klar med soffan. Och sova. Mycket

7
Blommor Vardag

Barn med feber och en vecka med blomsterbinderier

Vilken vecka det har varit, med två barn som haft feber omlott och sen har Signe två tänder som bestämt sig för att komma ut samtidigt. Samtidigt har jag jobbat nästan varje dag den här veckan. Så man skulle kunna säga att jag är lite trött just nu, att jag kanske skulle behöva sova ikapp litegrann. Och alldeles snart ska jag göra det men jag behöver få göra lite av det roliga mellan allt det här vardagliga också.

Vilket jag visserligen ska göra imorgon och på tisdag eftersom jag ska gå en kurs med Heidi Mikkonen och lära mig binda buketter från 10-18 tillsammans med floristerna på Sannegårdens blomsterhall som jag ju jobbar med och tar bilder åt. Ibland hämtar jag färdiga buketter men ofta tar jag bara med mig ett gäng blommor som jag gillar och binder ihop själv eller bygger arrangemang av. Men det är ju i grunden inte min yrkesroll så det skadar inte att jag lär mig mer om hur man får till de där riktigt fina buketterna. En ynnest ändå, att få göra något så roligt. 

8
Vardag

Vardagskonst + JWHF hela veckan

Hej hörni! Jag tänkte bara berättat att den här veckan gästbloggar jag hos justwannahavefun.se och de flesta orden går dit. Tycker det är både kul och läskigt på en och samma gång, men man (jag) måste ju våga lite, tänker jag. Och ibland är det nog bara bra att slänga sig ut på okänd mark. 

Jag skriver inlägg med stil som huvudämne och härjar där inne veckan ut – kom gärna in och säg hej om ni vill <3

 

14
Personligt Vardag

Hej från just nu

Åh vilken fredag. Det känns som att jag har jagat lugnet hela dagen. Inuti bröstkorgen har jag haft ångest som dunkat konsekvent. Vissa stunder avlägset men andra så nära. Tänker att det är stressen att alltid vara nästan i hamn, att alltid vara nästan på alla plan. Att aldrig bara kunna sätta sig ner utan att ha en kropp som är redo att resa sig upp för att uträtta något. Jag unnade oss dock en stund idag, efter hämtningen av Ebbe, lite lugn i soffan tillsammans och göra något av det mest meningslösa jag vet – titta på barnprogram tillsammans. Jag vet att jag behöver bli bättre på sånt, gå på lekplatser och titta på teve ihop. Det är väl ändå det som räknas i slutändan. Eller vad vet jag. Att laga mat, läsa böcker och pyssla ihop måste väl också räknas?

Imorgon och på söndag är det jag som öppnar butiken. Jag ser fram emot det, att åka in på morgonen och gå förbi Domkyrkan innan resten av staden har vaknat. Jag är alltid där lite tidigare än jag egentligen börjar. Så jag hinner brygga kaffe och vakna till innan jag börjar göra i ordning inför dagen – dammsuga, slå på musik, låsa upp och släppa in strosande helgfirare. 

Jag strösslar det här inlägget med bilder ur mobilen och minns en tid när det enda rätta var bilder från systemkameran. Det är skönt att det inte är så längre, att det inte spelar så stor roll. Att det viktiga är vad man skriver. Det gör det också mer tillåtet att använda den här platsen som en dagbok, lite mer på riktigt. Visst är det fint med mer kvalitativa bilder också men det är skönt att blanda dimensioner och nyanser. Så här följer ett litet gäng bilder av dagar som passerat med mina små, en dag på stan, med Signe som somnat i vår säng och en frukostfika med Hugo efter Ebbes uppföljningssamtal på den nya förskolan om hur det har gått. Och för den som undrar så har det gått bra, han trivs och pedagogerna är så oerhört fina och rätt för honom. Så glad att det blev så bra. Att vi vågade lämna Göteborg för Alingsås.

7