”Hur blir vädret? Vad ska vi äta?”
Finns det två frågor som på något magiskt vänster blir mer aktuella än någonsin, under sommaren? Nej, jag tror inte det.
Och i ärlighetens namn var det ganska skönt att inte ha så många andra frågor att svara på, under två dagar på Hjortviken. För även om jag sällan låter slumpen avgöra finns det något skönt i att slippa ta beslut ibland och bara luta mig mot något förbestämt, ett mindre urval eller kanske till och med någon annan.
Decision fatigue – är det något jag har börjat närma mig? Kanske.
Nåväl. Hjortviken var pastellig med fransiga parasoller och en vacker utsikt.
Men som alltid längtade jag ändå hem, trots att jag först längtade bort. Det gick inte många timmar innan jag saknade barnen, för ja, jag är en sån där mamma.
Väl hemma igen fick jag några snabba pussar, skvaller om vem av mina två som gjort vad och ett ”hejdå mamma” innan de for iväg med Hugo till farmor och farfar i Skövde. Mina älskade sommarungar. Orädda, solbrända och egensinniga.
Och för den som undrar så blev det regn och ostbricka till väder och middag.
