Vardag, dagbok, sammanfattning

Gunnebo slott. jag lever fortfarande på den (här) dagen när jag och Ebs åkte till Holmens marknad och vidare hit för att äta lunch.  så fint att få vara här och se sommaren svida om till höst, att se när allting börjat slumra för säsongen. höst är lika med den vackraste årstid jag vet.

våren är också älskvärd men medan den kommer med ljus och kraft lindar hösten mig in i någonting mer vilande. fastän det är nystart hit och nystart dit under den här årstiden så är den alltid mjuk.

jag, i mina älsklingsskor. med hårband och örhängen från Zara som jag tycker gör bäst krimskrams just nu.

just sådana här bilder tog jag jämt när jag precis fått min första systemkamera. det var så häftigt att komma “sååå nära”. ibland önskar jag att den skulle vara lite längre, tiden som är, precis innan den när man börjar vänja sig.

på toppen bakom ett av husen hittade vi hit, till ett växthus.

se, vilken dahlia. trots att jag sett mängder av dem på botaniska var detta den vackraste för i år.

rutigt i blåvitt mot falurött trä, det måste väl ändå vara bland det svenskaste vi har? förutom avståndet på bussen då.

Ebba.

snyggt.

mer snyggt.

tack för den här säsongen!

jag jobbade med allt det här tjusiga från Sannegårdens i fredags. arrangerade och fotograferade till ett inlägg jag hoppas ska bli kul att läsa. allt detta innan Linda hämtade mig för att åka hem till Tove och äta fredagsmiddag och dra internskämt i soffan. vi tre. ihop sedan 2003 <3

på Alkemisten med Malin. cappuccino på havremjölk och latteart som jag fortfarande tycker är rätt så gulligt. annat gulligt är Signes kaninmössa.

vi hade världens finaste Julia och hennes Erik över på middag i lördags efter Ebbes gymnastik. till efterrätt blev det banankaka och en liten bit över till söndagsfikat.

på tal om söndagsfika – älskar de här stunderna med Hugo. kaffe och prat, prat, prat. så fint att vi fortfarande gör det, pratar med varandra.

på lekplatsen med en sömnig och rätt oimponerad kanin.

herregud, så fint.

gick förbi vårt sovrum och hittade honom här. smög lite på honom. tyckte om att han lagt sig i vår säng för att ‘läsa’ lite.

mina två.

Sigge vet hur man hanterar en söndag. som ett riktigt proffs.

Min lillasyster kom över för att ta hand om Signe en liten stund medan jag och Ebbs, min partner in crime åkte på äventyr. Egentligen hade vi tänkt göra någonting höstligt som att plocka morötter och borsta av oss stadskänslan en liten stund men med den saken blev det ingenting av för allt självplock är slut för säsongen. Vilket vi upptäckte samma dag…men hey man är ju inte den som är den, så vi navigerade bara om det hela lite. Nämligen mot Holmens marknad och en annan secondhandbutik i kvarter så skumma att till och med jag blev nervös.

Holmens bjöd på mer fint än jag har plats så jag fick snällt “prioritera” och köpte två väldigt artsy tavlor och en ny vas. På det andra stället “glömde” jag allt som hade med prioriteringar att göra och köpte en stol.

Vi åkte ut på landet och hamnade vid Gunnebo slott och trädgårdar. Jag har inte sett en häst sedan 2015 i Strängnäs så jag ställde mig och stirrade en stund medan Ebbs betalade för parkeringen. Älskar hästar, tycker dem är så fina.

Och när vi nu ändå snackar hästar – när jag var arton skulle jag make a dream come true och börja rida. Men det blev ett rätt bryskt uppvaknande ur den drömmen, vill jag lova, när jag såg hur ENORMT hästskrället var på nära håll. Jag vägrade dessutom hiva mig upp i manen, för jag tyckte synd om hästen, så jag fick en pall att klättra upp på för att komma upp i sadeln. Det kändes ju sådär. Så jag åkte därifrån med drömmen om att rida barbacka, på en strand i solnedgången, krossad.

Ebba matchar omgivningen.

Omgivningen matchar sig själv.

Drömhuset.

Så fint att peta ner torkade blad och att ha en svart ljusstake istället för mässing.

Här har vi henne, den tuffaste och hårdaste kvinnan jag vet. Så glad att hon är min.

Förrätt: avancerat knäckebröd.

Huvudrätt: äcklig fisk med jättegoda tillbehör.

Efterrätt: kardemummabulle.

Fint och fint.

Häst.

Jag lyxlirade med Ebba häromdagen på Gunnebo slott. Så här snyggt klädd var hon. Själv kom jag på mig med att ha gått ut i tajts. Tajts jag haft på mig flera dagar i rad. Kände mig kanske inte helt klädd för ändamålet när jag upptäckte det. Men bekvämt, det var det.

Denna stackars söta fina älskade bebis har hållit mig och Hugo uppe två nätter i rad med feber och hosta. Och det enda som får henne att somna om är att ligga i min famn och lyssna på när jag sjunger en hemmasnickrad variant av Imse vimse spindel (mammas lilla spindel). Prova sjunga den tolv gånger på en natt, det blir en upplevelse, lovar.

Det är fredag och i vanlig ordning brukar vi hålla tacomiddag men jag kan inte tänka på annat än det här – våfflor med ädelost. Gott!

Hej! Jag provar nytt bildspråk, ny tonalitet som egentligen är en gammal tonalitet men ny här. Ingenting kommer att försvinna härifrån utan istället tänkte jag fläta in mer. Jag är så trött på att måla in mig själv i ett hörn med restriktioner – jag vill alltid ha allt, så det går ju ändå inte ihop. Jag har börjat skriva krönika, tackat ja till ett hemmahos-reportage och inlett ett superfint…samarbete(?) med en kompis som är florist. Och jag kan redan nu säga att NEJ det kommer inte vara den typen av samarbete där jag hämtar upp en färdig bukett, tack och hej titta här så fint. Nej, nej. Det här kommer bli kul, lovar det också.

bra hårdag för mig och Signe med babypuder. varför är det så? att hur mycket fint man än förser dem med så är det allt annat som lockar? absolut bäst är förpackningen till våtservetterna.

är det inte konstigt? att byta ut tjusiga Banditen mot superprasslig förpackning?

diadem och volanger. och mascara för första gången på…en eller kanske två månader? plus gammal hårspray i luggen, men det ser man inte, visst?

fina dörrar och hus på vägen till Botaniska. påminner om Notting Hill.

så otippat med en leksaksaffär just här uppe på Linné. har stått här sen…alltid, känns det som.

ah. Göteborg, I love you.

en fin installation i Haga, bredvid leksaksaffären där Ebbe fick välja “vad som helst” för att han slutat med napp. en helt onödig muta visade det sig vara eftersom han kastade nappen i soptunnan efter att jag visat och förklarat varför det var dags att sluta. men ja, lovat är lovat.

promenad till daMatteo efter gymnastiken för att köpa blåbärsbullar och chokladboll.

fullt med folk överallt. så vi köpte med oss från daMatteo på Vallgatan istället.

just det –  vad han valde i leksaksaffären? efter en evighets tjat om “polisbåt med liten gubbe och konditroll med natterier” visade det sig att allt han ville ha var ett eget paraply. och till hans stora lycka började det regna på vägen till spårvagnen.

liten allvarlig tomte med paraply på spårvagnen. gud vad jag älskar honom.

verkligheten. så här ser storhandlingen ut, om den inte görs via nätet. ingen flådig packning,inga små bruna exklusiva papperspåsar. här är det Willys-kassar och matvaror intryckta överallt.

älsklingsbebis.

hårband och älsklingsbebisen igen.

små skatter som jag och Ebbe plockade på vägen från förskolan. så fint att få visa honom det lilla, som vad som gömmer sig inuti ett taggigt skal som trillat ner från trädet.

efter jag skickat in min tenta bestämde jag mig för en dag utan krav, utan några måsten innan det var dags att börja med nästa tenta. en hel dags föräldraledighet, helt enkelt. så jag förhandlade fram en lagom tid, med en av världens bästa människor, för att åka på utflykt – till Botaniska trädgården.

och vilket ställe, alltså. och vilka hus på vägen dit, vem måste man egentligen sälja sin själ till för att få bo i ett sådant? ska visa någon gång, för ja såklart lät jag kameran gå varm där med.

möttes av detta vackra direkt innanför grindarna.

och en blomsterhandel. om jag hade haft en trädgård…

här tror jag det kan vara fint att dricka kaffe med någon man gillar.
den omtalade café au lait-dahlian.
som sagt, om jag hade haft en trädgård…

också bra plats för kaffepaus. plus bok.

uteserveringen till caféet Any day

aldrig tänkt på att man kan dekorera en sockerkaka så här. så fint.
Linda <3

vet ni vad som är satans fint? det är vänner som bara tar ens bebis ifrån en för att gosa, pussa och ösa kärlek över den.

åh. tycker dem är så fina, båda två.

okej, dags att prata lite om maten. jag tog en höstsallad – fick full pott av mig. ska apa efter här hemma.

Lindas mycket smöriga och mjuka kanelbulle, också full pott.

men! den här kardemummakakan med äpple och syrlig frosting var bäst bäst bäst.

och det var vi fler som tyckte. så mycket att en av oss försökta slänga sig över den, bokstavligen.

Botaniska trädgården och Any day-caféet: 10/10.

– vårt hem är rörigt men mjukt, det är min favoritplats på hela jorden.

– jag kryssar mig emellan Signe, Ebbe-Lou, Hugo, mina vänner, min familj och mig själv. Signe hänger på min arm, Ebbe-Lou vill pussla och ställa frågor, jag och Hugo diskuterar valet och med mina vänner köper jag domäner, planerar framtid, går på secondhand, äter croissanter och knyter vänskapsbanden lite hårdare med.

– vi höll dop för Signe den första september och det blev en familjefest av högsta kvalité. vi bjöd på ett mycket uppskattat smörgåsbord och det var många som kom fram och pratade om hur trevligt allting var. det var fint att få svänga runt bland alla våra människor, att se Ebbe leka med sina kusiner och att låta Signe gå från famn till famn.

– kylskåpet är fortfarande fullt med rester från helgens fest, luften går att andas i igen och dagarna går fort men långsamt på en och samma gång.jag laddar för att skriva en essä, blandar nya grötkombinationer och har fikonmarmelad på allt som går.

– valet den nionde september, glöm det inte. rösta, rösta, rösta.

– jag lovade mig själv att bara göra lite, lite. bli bra på sådant som inte kräver någonting. inga tentor, inga uppsatser, inga inlämningar. ändå sitter jag här med Göteborgs universitet på flera flikar och går igenom schemat för hösten. för jag kunde inte låta bli – jag bad om att få bli omregistrerad för att göra det som inte gick när jag väntade Signe.

men jag har längtat efter att få göra lite mer, att formulera text och känna att jag klättrar uppåt.

herregud går det inte så går det inte, tänker jag. kapsejsar skutan så gör den väl det, men den här gången kommer jag låta den göra det utan mig. jag tänker inte försöka rädda den, nej. jag har lovat mig själv att vinka adjö och låta hela fan sjunka i så fall.

– återkopplingen jag fått har varit otrolig och ni verkar vara rörande överens om vilka kategorier som får högst plus; personligare, vardag, mamahood och min lägenhet. inspirerande hem och kläder hamnade däremot längst ner på listan.

bra texter, fina bilder, hög igenkänning, lugnt och skönt tempo, bra mix och personligt och ärligt dök ofta upp i kommentarerna ni lämnade. absolut tydligast var ni med att det är bra som det är och att ni verkligen tycker om den här platsen, vilket gör mig alldeles varm inombords.

vardagskonst är och har alltid varit en digital dagbok och ibland ett sorts dockskåp. här hamnar lite av allt och även om det inte alltid är helt sammanhängande så har hela alltet en sak gemensamt – det är på riktigt.

även om det är planerade inlägg så är dem planerade utefter vad jag tycker om och sådant som jag vill fotografera, skriva om och dela med mig av. om jag skriver inlägg som jag tror att andra kan ha glädje av är det aldrig utan att jag också tyckt om att komponera ihop dem. och då tänker jag främst på till exempel receptinlägg, inredningstankar, barnens kläder, julklappar etc. även

att jag frågar vad ni tycker om att läsa här eller vad ni vill läsa mer av är väl mest för att jag vill höra hur landet ligger, vad ni tänker och ibland kanske också hur ni tänker för det är utvecklande för mig. jag tycker om att omvärdera, vrida och vända på det mesta.

tack för all värme ni ger mig, för allt stöd och alla hejarop – allt det får mig att känna mig trygg i det jag gör här.

det är väl häromkring som livet kretsar mest – runt barnen. och stundtals är jag så trött på det att jag bara vill skaka av mig allting som när man skakar händerna från vatten, lämna allting och gå. för det är mycket. barn tar tid, barn tar energi.

och att vara mamma är det svåraste och mest krävande jobb jag haft i hela mitt liv och ibland så gör jag det jobbet riktigt dåligt. ibland orkar jag inte alls vara mamma och då är jag bara jag – arg, trött, grinig, less.

jag brukar tänka på mitt föräldraskap som en behållare fylld med kärlek, vettiga värderingar och allt sånt som hör till. och ibland tar det innehållet slut och då blir det som det blir, tills det fyllts på igen.

men det är på sätt och vis befriande, det är också en del av livet – att visa sina barn att man är mänsklig. att kunna säga jag orkar inte just nu. att låta barnen se vart ens gränser gå, att låta dem lära känna en.

det har varit viktigt för mig att hela tiden visa Ebbe att konflikter är ofarliga, att man kan älska varandra samtidigt ändå, att man kan bli sams efteråt. det är okej att inte vara överens, det är okej att bråka ibland. så länge man vet hur man ska sträcka ut en hand och mötas efteråt. så jag kan inte säga att jag står med axlarna nertyngda av ångest över att jag inte mäktar med ibland. för vi vet, i den här familjen, att det är okej.

det känns i hela mig att sommaren är över, kanske har jag skrivit det förr eller så har jag bara tänkt det. men så känns det hela tiden nu. de vita molnen filtrerar ljuset på ett annat sätt, träden rör sig annorlunda i blåsten och igår bäddade jag ner Signe. under en tjock filt med små virkade tofflor på fötterna. jag har lagat olika grytor och hela lägenheten doftar spiskummin, kardemumma och ingefära.

Signe har visat sig vara glad i mat och äter mer än gärna det som serveras fastän hon inte alltid ser särskilt imponerad ut. hon har börjat sova mellan oss igen för vi har märkt att då sover hon som bäst, som längst och utan att vakna alls. två barn som sover hela nätterna, herregud vad fantastiskt. och ett barn man kan klappa lite på eller krama mitt i natten som inte vaknar och k r ä v e r att bli buren tillbaka till sin säng, som egentligen inte alls hade tänkt somna inne hos oss utan bara råkade.

mina vänner kommer ofta och hälsar på oss, de tar sig an barnen så naturligt och det slår mig hur många starka, intelligenta, bra och vettiga kvinnor mina barn är omgivna av. vilken tur vi har, jag och min familj.

jag äter gröt till frukost och kvällsmat, ställer solrosor på bordet och fyller garderoben med mjuka färger och större storlekar. fyller på min kaffekopp och rör mig långsamt.

hösten. äntligen.

tack tack tack alla snälla ni som tog er tiden att svara här, jag fick så jäkla mycket fint av er och vill att ni ska veta att jag uppskattar det verkligen så mycket.

jag kommer stänga ner den här enkäten snart men om det finns någon mer som vill lämna ett par svar  så vore det snällt.

och nej, det är inte i reklam eller marknadsföringssyfte. det är för mig, bara mig.

Skapa en egen enkät för användarfeedback