Ett system så magnifikt att det bländar.
Man fick ju inte tappa huvudet, tänkte Jennifer och vinkade in en buss, bara för att det plötsligt visar sig att man trots allt har en själ.
/ Ett system så magnifikt att det bländar
Man fick ju inte tappa huvudet, tänkte Jennifer och vinkade in en buss, bara för att det plötsligt visar sig att man trots allt har en själ.
/ Ett system så magnifikt att det bländar
Jag fick hemlängtan. Så som jag ofta får. Men den här gången var det lite starkare än vanligt. Så när jag vaknade i lördags tog det ungefär en timme tills alla var påklädda och redo att åka. Egentligen var det havet jag ville till allra mest. Men med småttingar behöver man vara rimlig. Och det blev inte fel, det. Inte alls. En tidig lunch på Borgmästaregården var alla överens om och sen en promenad.
Ebbe-Lou letade Pokémons medan Piggelin gick ”ambulansgång” och kände sig stor i jeansjacka.
Vi gick över Tullbron till Vallarna. Tullbron som jag gått fram och tillbaka över så många gånger, firat nyårsafton och blivit kysst på som tonåring. Nu går mina små över den, med bestämda steg, för att få gunga.
Fint.
Victoriapassagen är den bästa platsen jag vet i hela Göteborg, förutom Magasinsgatan och Vasa Viktoria. Hit har jag alltid kommit för att vara ifred. Dricka mitt kaffe eller läsa min bok. Innan jobb, efter jobb. Under helger och under vardagar. Jag längtar alltid dit.
I måndags var jag där för att arbeta med Linderoths som har sitt kontor bakom en av de gamla portarna i passagen. Tillsammans tar vi fram en röst för ett bolag som tar ett helhetsgrepp kring sin identitet.
Jag var tidig.
Kontoret var ljuvligt.
Och sällskapet till jobb, lunch och kaffe var toppen. Tänk vilken tur man har, som får arbeta med så oerhört vänliga och kompetenta människor.
Min minsta har sovit tungt. Den lilla kroppen har varit febervarm sedan i lördags. Jag har varit orolig, strukit över ryggen, axlarna och pannan. Förklarat om virus och lovat att det snart går över. Hon har lyssnat med allvarlig blick, och sen lagt sig på min arm igen. Fyra år har vi haft tillsammans, jag och hon. Fyra år.
Samtidigt går jag runt med en saknad innanför bröstkorgen. En saknad jag inte kan göra så mycket åt. Det är en saknad som kräver tid och inte handling. Så jag räknar timmar, dagar, kvällar och morgnar. Tänker att snart går det över. Att snart är det som Karin Boye säger. Att ”nu är det slut. Nu vaknar jag. Och det är lugnt och lätt att gå, när inget finns att vänta mer och inget finns att bära på”.
När inget finns att vänta mer.
När vet man egentligen det?
Så, det nya året slog in och började dagen efter veckla ut sig tillsammans med en grå himmel som släpper regn i tid och otid. Borta är glittret och tillbaka är vardagen. Det underbara nyårsruset har lagt sig och resterna från 2021 står kvar och väntar på att bli fulländade, publicerade och arkiverade.
Mitt år med SNACK har börjat på finaste av sätt och framtiden ser spännande ut. För första gången har jag hittat min plats, i klustret av människor med visioner som lever ut sina drömmar. Som blickar långt mot horisonten med ett ständigt närvarande ”tänk om”. Det väcker någonting i mig. Vissheten om alla möjligheter som livet erbjuder, kanske. Och det påminner mig om att det kan vara dags att ta fler kliv framåt. Att inte stanna upp, att fortsätta vilja och våga mer. Att inte tillåta mig själv att bli för bunden av potentiella misslyckanden. Våga välja bort.
Kanske är det ett nyårslöfte som formas här, samtidigt som jag skriver. Att våga välja bort och fortsätta framåt. Fint så.
Jag höll ett sovande fyrverkeri i handen igår medan himlen lystes upp i Alingsås. Bakom mina revben rörde sig ett hav av gnistrande känslor. För det stora, för det lilla. För livet. För allt. Med glitter på ögonlocken låg jag i mörkret och funderade på alla människor som finns i mitt liv. På året som har varit och på året som ska komma.
Berörd av andra människors nyårslöften och framtidstro insåg jag att nyårsafton är den vackraste högtiden. Aldrig finns det så mycket som glittrar då, så mycket hopp inför framtiden. Hur små eller stora alla löften än är så har man tänkt till, funderat och utvärderat.
Världen vibrerar av längtan, av önskan. Av tilltro. Det är fantastiskt. Livet är stort.
Det är jul och jag har spenderat dagen med att skriva veckomejl om julens godsaker och allt det goda som vi alla längtar efter till jul. Ja, det har, med andra ord, varit mycket jul. Samtidigt har jag parerat en ljuvlig liten treåring som prompt skulle vara hemma idag för att ”det är så mysigt”. Klipp till några sidor gjorda i en tonalitetsguide och därefter fredagsklassikern tacos med resten av familjen.
Nu är alla kottar under 110 centimeter omstoppade, julmusten är uppkorkad och jag sitter och skriver. Planlöst låter jag händerna röra sig över tangenterna, raderar, skriver om och raderar igen. Som om jag vore lite stel, lite ovan. Vilket jag visserligen är. Men det borde inte ta särskilt lång tid innan jag blir varm i kläderna och hittar tillbaka till skrivandet igen. Hoppas jag.