Tre hela dagar var jag ledig förra veckan och varje dag bokades upp med utflykter, bullbak, grillkväll hos släkt till Hugo och frukost ute. Jag slog dessutom på stort och köpte en ny telefon.
Utflykter är förresten lite ny och ganska obruten mark för mig. Det har blivit ett par med åren men nu när Ebbe är så stor så har man fått trappa upp tempot lite. Jag är i regel ingen utflyktsmänniska, egentligen inte heller sådär jättegärna ute i “naturen”. Skulle aldrig få för mig att gå på en hajk, paddla kanot eller tälta. Odla, kanske plocka svamp eller gå skogspromenad är ungefär så långt jag kan sträcka mig, vilket är bättre än när jag var liten och min mamma fick lura ut mig på svampplock med att det fanns blå och rosa kaniner i skogen. Annars satt jag hellre kvar hemma med näsan i en bok.
Men nu så, nu har jag investerat i något så tjusigt som alldeles vanliga plastlådor som jag fyllt med det enklaste jag kan komma på: runda mackor med ost och gurka, plommontomater och hemmagjorda kanelbullar. En flaska vatten, frukt och en termos kaffe med oatly på det, två filtar och vi är redo att gå. Någon gång ska jag avancera med kall pastasallad. Och en annan gång ska jag skriva en rimlig lista på vad som krävs för en HELT OKEJ picknick med barn. Kommer förmodligen att höja nivån när jag är lite mer rutinerad, men just nu handlar det mest om det absolut enklaste sättet att komma ut (med humöret någorlunda i behåll hos alla parter).
Det här är för Ebbe vad en nygräddad surdegssmörgås med en rejäl bit comtéost är för mig.
Hej, här är jag med minikoppen och solblekt hår.
Alingsås. Älskar dig.
Och dig älskar jag med, lilla stolle.
Hon är bara 15 månader, så vi känner henne inte helt än men den person som varje dag visar sig är härlig. Gapig och skrikig när hon blir orättvist behandlad eller inte får som hon vill och samtidigt älskar att ligga i soffan och gosa länge när tillfälle ges. Jag tolkar henne som trygg, som nöjd generellt och omöjlig att kuva. Åtminstone hoppas jag det, att hon ska bli omöjlig att kuva. Det här är förresten en ständig balansgång i att ha både en pojke och flicka – att fostra dem likadant men ändå inte. Medan jag ständigt tänker på att uppmuntra Ebbe-Lous mjuka sidor kommer jag behöva tänka på att uppmuntra Signe att stå på sig. Samhället kräver det, att jag blir dess motpol. Jag vill ge dem allt, alla känslor och alla möjligheter. Att de ska våga leva ut och inte begravas under normer som placerar dem i fack.
För första gången i år som vi tre fastnade på bild tillsammans.
Gullunge. Också en gaphals men han lär sig tygla det mer och mer hela tiden. Måste vara svårt att vara en helt ny människa på jorden med alla känslor som uppstår och utan vetskap om hur man håller allting tillbaka. Också där uppstår en balansgång – att se till att han fortsätter stå på sig men också att han kan reglera det och välja sina strider. Tänker att språket är nyckeln där, språket som för var dag blir mer och mer avancerat och imponerande. Hela alfabetet kan han nu dessutom, han och Hugo tränar på det varje kväll <3
Nolhagas lilla slott. Så fint här. En perfekt plats för att skapa barndomsminnen och bli lite mer familj på.
