Browsing Category

livet

livet

nu så! vi provar en gång till.

så, jag har fått höra från lite här och var att enkäten inte verkar fungera för ganska många så jag provar en gång till med en länk till den istället – tryck bara här istället så borde det gå. jag har också uppdaterat den inbäddade länken.

det här går som tidigare sagt ganska fort, jag vill mest ha lite feedback om vad ni tycker och tänker. om jag når er så som jag hoppas. det är alltså ingenting som har med “målgrupper” eller annonser att göra, utan det här är bara för mig. ingen annan. och vill ni så får ni JÄTTEGÄRNA berätta något om er själva på sista raden, men det är högst frivilligt.

och just det hörni, så jävla fint att så många av er vill ge mig den responsen jag ber om, tack tack och tack för det ♡

Skapa en egen enkät för användarfeedback

0
livet

tempo tempo, kom igen, skynda på, vi hinner, vi ska bara, carpe whatever.

41014677015_d05a5de1d5_h 40107049660_e9fc39ed92_h

gå upp, dricka kaffe, måla naglarna, klä på barn, ta en dusch, dricka kaffe en gång till, packa vagnen och hinna med bussen till Lindholmen.

vi hade kunnat gå men man lär sig  vara restriktiv med aktiviteter när man hänger med en treåring. på grund av den lillas tålamod och ens egen ork. skala ner, planera, prioritera.

Lindholmen street food market var bra, god mat och glad stämning men kanske inte något jag rekommenderar för någon med en på tre år och en på trettio dagar.

tur att vi var fyra vuxna som kunde bolla och balansera ansvar för barn mellan varandra.

håll i handen och helvete vi måste tvätta den där kepsen. ska vi ta en selfie och tror du hon är hungrig.

fajitas, Frida Kahlo-pizza och cava. rekordhög ljudnivå, lite konst och några skopor glass sen tackade vi för oss och åkte båt till Stenpiren för kaffe, tårta och päronjuice på Brogyllens soliga uteservering.

en Signe som inte kunde komma till ro och en Ebbe-Lou som började åla runt på och under stolen. nu är det nog dags för oss, tack för idag, Ebbe sluta gapa, såja såja Signe.

på vägen från ytterdörren till sängen kravlar jag mig ur mina jeans, drar av mig tröjan och kastar örhängena på nattduksbordet. sen kraschar jag och sover i flera timmar.

helg plus nya livet alltså.

herregud.

3
livet

Signes nya kläder

barnkläder.

tröttnar man någonsin på dem? nej, det känns inte möjligt.

i vilket fall så här är Sigges senaste påfyllning i garderoben.

från H&M, för den som undrar.

3
livet personligare.

om att förstå den nya tillvaron.

magnolian blommar, körsbärsträden blommar. Hugo och jag har börjat äta frukost tillsammans igen, så som vi gjorde förr, vid ett uppdukat köksbord. med oss finns alltid Signe, i min famn.

om Ebbe-Lou inte redan är på förskolan så dyker han upp lite då och då, tar en ostskiva eller en smörgås med sig och smiter tillbaka till sin plats i fåtöljen och till Pyjamashjältarna.

det här är en del av den, av vår nya vardag. av det nya livet, igen. för det är vad det är nu – ett nytt liv som tar form, nya versioner av oss alla. men jag har, liksom alltid, genast försökt återgå till det jag känner till och jag förstår nu att jag återigen nästan körde mig själv in i väggen, ner i botten när jag åkte hem från Östra dagen efter operationen och därefter försökte fortsätta som om ingenting särskilt hade hänt mig.

morgonen efter den första natten hemma, två dygn efter förlossningen, ville jag ut. vi kom ner till apoteket innan Signe blev otröstlig i vagnen och Hugo fick skynda sig tillbaka hem med henne.

en stund senare kom jag efter, med en bunt blommor i famnen. långsamt långsamt fick jag gå eftersom varje steg ekade i mitt snitt. det kändes som en seger då, men inte nu. varför kunde jag inte bara stannat hemma lite till? vad var det som var så viktigt där ute egentligen? viktigare än att återhämta mig?

som en osynlig spark i solarplexus började ångesten komma. mer smärtsam än jag någonsin upplevt. jag blev med panikångest i tid och otid.

men allting var ju bra?

hormoner, tänkte jag och tog djupa andetag. till slut var det så återkommande att jag började luta mig mot att jag fått en förlossningsdepression. tills jag slog huvudet ihop med en av de vettigaste personerna jag vet och insåg att jag inte alls har en förlossningsdepression men däremot en livskris.

livskris.

det låter så hemskt, så illa. men jag tycker inte det är så farligt. en depression skrämmer mig mer för det är ett snårigare träsk att hitta ur. en livskris handlar om att ifrågasätta, om att omvärdera och om att utvecklas. det är svårt och ibland gör det satans ont men det skrämmer mig inte.

jag är 31 år gammal och jag har två barn, jag är inte färdigutbildad, jag är gift, jag pensionssparar och lever vuxenliv. var jag för ung när jag fick barn? kommer jag och Hugo alltid att hålla ihop? varför känns plötsligt de tio åren mellan oss så mycket mer än tidigare? är jag en bra mamma? tänk om jag råkar förstöra TVÅ människor? vem ska Signe bli?

varför känns det som att alla andra har en så ordnad tillvaro? blir jag färdig med min examen för sent? kommer det ens att bli någonting av mig? tänk om jag blir tvungen att gå tillbaka och montera bilar på Volvo, skumma mjölk eller stå på en vikarielista? tänk om all studietid varit förgäves? hur är man en tvåbarnsmamma, jag har ju precis lärt mig att vara mamma till EN?

vi borde städa oftare, laga bättre mat, varför är min klädstil så rörig, när slutar bäckenet säga stopp och när ska vi hinna städa förrådet? kan jag ha den här tröjan igen och när kommer jag kunna ha den där kjolen jag köpte precis innan jag blev med barn?

vem blir jag den här gången, hur ser en tredje version av mig ut?

frågorna var i princip likadana efter att jag fått Ebbe-Lou. omställningen blev tvungen att utvärderas, spelreglerna var plötsligt annorlunda och allting hade flyttat lite på sig åt ett annat håll. till och med allt jag kände till behövde vändas och vridas på.

men jag glömde bort det, hur det hade varit den där första tiden med identitetsskapandet. och med det där nya livet som plötsligt skulle stöpas i en ny form.

istället försökte jag tvinga mig tillbaka in i det som varit innan den tredje april. trots att ingenting längre är eller någonsin kommer att bli sig riktigt likt igen.

7
signe

om förlossningen.

vi tar spårvagnen till Östra tillsammans med alla tidiga morgonresenärer som också ska någonstans. jag lyssnar på Håkan Hellström och tänker att nästa gång jag åker över den här bron är jag mamma till två.

min barnmorska är i min ålder och laddar upp mig med styrka bara genom att vara i samma rum. hon är helt rätt för mig, jag kan vara öppen med henne om allt.

efter ett par timmars väntan blir det min tur. jag tar min droppställning och promenerar själv in i hissen.

Hugo får vänta utanför operationssalen medan dem gör mig redo och jag börjar skaka och gråta när dörren stängs bakom mig. jag tar mig upp på sängen och möts av vad som känns som tusen snälla händer, ögon och ord. ingen är hård, alla är vänliga och alla säger de mjuka saker. jag ber dem att se till att ingenting händer mig på operationsbordet, att jag måste få komma hem till min son. snälla säger jag. de ler och de lovar.

det enda som faktiskt gör ont är när nålen ska igenom huden över ryggen men efteråt känner jag ingenting mer. mitt blodtryck faller och jag känner att jag är på väg bort, men min narkosläkare agerar snabbt och snart känns det bättre. hon är en av dem jag minns bäst efteråt.

två barnmorskor och narkosläkaren turas om att hålla mig i handen, dem finns där för mig.

när förlossningsläkaren klipper sig igenom in till Signe ger dem mig öronproppar och pratar med mig för att jag inte ska fokusera på ljudet. klipp, klipp, klipp på grund av sammanväxningar som det blir med snitt, en enkel liten kniv räcker inte mer.

dem har hämtat in Hugo och han sitter vid min vänstra sida. jag gråter inte mer.

plötsligt blir det lätt i min mage och samtidigt hör jag ett barn som skriker. mitt barn. hon skriker högt och genast. hela vägen till det lilla undersökningsbordet skriker hon.

Hugo klipper navelsträng och jag får upp henne hos mig. hon tystnar och innan dem har sytt ihop mig har hon börjat amma. vi hittar varandra direkt, hon och jag. hon är min, jag känner det på en gång.

på uppvaket sitter Hugo i en stol bredvid mig och blir serverad kaffe, smörgåsar och kakor. jag får en isglass.

det väller in ljus i rummet och hela tiden kollar man till mig.

i Södertälje fick jag ligga utan min familj i ett mörkt rum utan fönster och med ett skynke mellan mig och en annan patient. det var mycket som var annorlunda den här gången. överbelastad förlossningsvård ja, men Östra sjukhuset får hundra tummar upp från mig för engagerad, varm och professionell personal.

vi får ett eget rum och på den omtalade silverbrickan står en liten vas med två lila blommor i.

samma kväll reser jag mig ur sängen själv. jag kräks av yrsel men tar mig ändå upp ett par gånger till, rädd för att såret ska göra allt för ont om jag väntar för länge.

dagen efter får jag åka hem. inte för att någon annan tycker det men för att jag vill. de är tveksamma men tycker att jag trots allt är i ett oerhört gott skick så till slut säger de okej.

hemma lagar vi våfflor medan Signe sover i sin korg, jag längtar och längtar efter Ebbe-Lou men min mamma och Hugo ber mig vänta lite med att låta honom komma hem. dem ber mig läka ihop lite först.

på lördagen kommer han äntligen och herregud vad jag har saknat honom. han godkänner sin lillasyster och sen äter vi glass.

 

 

 

 

8
livet

april.

idag ligger åkpåsen, ytterkläderna, skorna och vagndelarna på hög och överallt i hallen. det är som en översvämning. senare tänker jag när jag sicksackar mig fram till köket för att slå på kaffebryggaren.

det är mycket som kan vänta just nu, för här har vi fullt upp med att leva ut i familjebubblan. vi hanterar Signe och Ebbe-Lou, som egentligen inte är så mycket alls att hantera för bra, det går det. och Signe, hon sover mest hela tiden.

Ebbe är mest så som en treåring är – babblig, glad och full med fantasier och historier. han pussar mig och Signe hejdå när han går till förskolan, lägger hennes pyjamas på sin plats och visar henne tänderna efter att han borstat bort alla tandtrollen. han är allt jag kunnat önska mig i den här situationen.

på förskolan är han vid gott mod och han berättar att han har en lillasyster som äter mycket. ibland säger han att han inte vill ha bebis mer och att jag ska “kasta han”. då säger jag att jag måste ha dem båda två, att jag älskar dem och skulle bli alldeles knasig utan dem. då ler han lite under lugg och fnissar.

livet med honom blir bara bättre och enklare – han kan så mycket nu för tiden. på gott och ont dock; jag kan väl inte påstå att det flyger regnbågar igenom hjärtat när han kallar mig för hönshjärna (tack till Pyjamashjältarna för det bidraget till ordförrådet).

Hugo och jag snickrar vår tillvaro ännu bättre nu, än när vi precis fått Ebbe-Lou. vi vet vem som är bra på vad och försöker ge varandra egen tid att sova, duscha, slösurfa i mobilen. vi är så mycket snällare mot oss själva och varandra den här gången.

det händer att ångesten slår på stora trumman innanför revbenen i tid och otid, men det är hanterbart. för jag vet att det handlar om hormoner och stora omställningar.

i vilket fall så är det en fin tid nu, med vårsol att vältra sig i och bebiskinder att låta läpparna vila mot.

6
signe

Signe ♡

hon finns på riktigt nu, hon luktar gott, har mjuka kinder och får mitt hjärta att slå dubbelvolter.

Signe Victoria, herregud så förälskad jag är i dig.

min lilla lyckoträff.

16
livet

långfredag, sommartid, påskpyssel och en babyshower utan någon särskild ordning.


40417033384_0ed30bdd58_h färgglada rotfrukter till fredagsmiddagen och Elsa Billgrens recept på alkoholfri mojito med äpple, mynta och ingefära, i ett litet bistroglas. blev väl ungefär 30 sådana, bara till mig.


nybadad kalufs med 40 grader feber, igen.

pasteller och vårljus.


middag, glad påsk, morfar och Ebbe-Lou utklädda till pyjamashjältarna medan min mamma röjer och organiserar i köket. en väldigt, väldigt fin och bra fredag. tacksam.

sommartid och tulpaner.

41084847722_66937de7b1_h 41084848152_d66ab09956_h 41084846132_e875432f64_h 41084847202_add588a529_h
påskpyssel på stort allvar.

sushi på en måndag med några av mina bästa vänner, ja tack. plus ett oväntat gäng ballonger, presenter och alkoholfritt till en babyshower. skål för oss, skål för Signe! och hallontårta till efterrätt som jag och Hugo överraskade med. fullträff.

5
livet

om ett par byxor, om att inte vilja vara nära, om att leva i olika världar och om en födelsedag.

det började som en hängslebyxa, åt Ebbe-Lou, men efter hundra “jag gillar inte!!!!!!!!” kapade jag överdelen och satte i ett resårband i midjan. nu antar jag att de går an men de de är ännu inte helt färdiga. och fickan ska sys på ordentligt med en grövre tråd. ja, jag syr alltså. tvångssyr faktiskt, skulle jag vilja säga, för att hålla huvudet och händerna sysselsatta.

min medicin verkar ha hjälpt så pass att Signe kan stanna kvar där hon är. och i veckan börjar förberedelserna inför förlossningen – jag har mitt sista möte hos barnmorskan, på torsdag skriver vi in oss på Östra och träffar dem som ska vara med vid operationen och efter helgen, ja, då blir vi fyra.

min mamma hämtade Ebbe-Lou i fredags, så jag och Hugo gick ut och åt middag på Mañana. vi har så mycket på varsitt håll att vi levt i två olika världar under en ganska lång tid nu. och det är ju så livet ser ut i perioder, det är ingenting konstigt med det. tvärtom är det ganska skönt att vi inte delar allt jämt, att man kan komma och gå utan att det behöver betyda att någonting är fel.

ibland har vi tittat upp på varandra över en lunch, en takeaway eller som i fredags, över en middag. och det räcker så just nu. själv vill jag absolut inte närma mig någon annan förutom Ebbe, min kropp är redan ständigt synkad med någon som rör sig och tar för sig i den, att bara tanken på mer än en kram i förbifarten eller att hålla handen på promenaden, får mig att vrida på mig av obehag. men den lilla går alltid an att ha i famnen.

tänk att han fyller tre på söndag, min skatt.

han har önskat sig blå ballonger, hatt, hallontårta och ljus. så idag ska jag baka en tårtbotten och frysa in så att den biten är färdig och slå in resterande paket. vi har inte varit direkt sparsamma i år, jag har till och med vikt mig och köpt figurer ur Cars och Hundpatrullen, som jag kanske inte är helt såld på men som han kommer att älska. och tyvärr är det ju så, att födelsebarnets glädje får gå före mammans ibland.

6
livet

några ögonblick från mars

– i fredags fick jag diagnosen hepatos och en remiss till Östra om ett ställningstagande till att tidigarelägga min förlossning. jag satte mig på da Matteos uteservering och försökte smälta allting. Hugo tog helg tidigare än tänkt och mötte mig vid Domkyrkan utan att jag behövde fråga.

– “macka med ååost” efter förskolan.

– hittade häromdagen en liten typ som stod på en stol och försökte nå kakorna högst upp, med sin tumstock. så typiskt en treåring, tänker jag.

– köket är färdigt och jag tycker så mycket om det.

– jag har tänkt på det ibland, att det inte är särskilt strategiskt av mig att skaffa mig ett barn till, innan jag är färdig med min examen. att jag på sätt och vis gör allting i fel ordning.

men så kommer jag på att en monsterkarriär inte är lika viktig för mig som det är att ha en familj. att det finns något väldigt skönt i att ha det här gjort tidigare än senare och att jag hellre bygger en familj på längtan och passion än på planering.

jag hungrar inte efter en prestigefull karriär. istället längtar jag efter att bli färdig med universitetet, att formulera personliga brev och att komma in i ett bra team att arbeta med. jag vill aldrig bli frilans, jag vill ha samma kollegor varje dag och fikabröd på fredagar. sen vill jag hem till min man och mina ungar, träffa mina kompisar och leva livet med dem. jag är inget fräsigt wildcard. och det är bra så.

7