Kategori: Målandet

  • Om att leta efter små missar

    Om att leta efter små missar

    När jag började måla hade jag svårt för att komma över att det inte såg perfekt ut. I efterhand inser jag att jag hade svårt för att det såg handgjort ut. Jag var förmodligen van vid det digitala men hade nog aldrig riktigt tittat närmare på något, och noterat de små detaljerna som skvallrade om att det var ett faktiskt hantverk.

    Jag minns till exempel när jag var på Artilleriet och plockade upp ett fat, precis innan jag faktiskt kom igång, och såg att dekoren var målad för hand. Eller det såg åtminstone ut så. Jag blev så ställd. Detta var ju inte perfekt?

    Sedan dess började jag titta närmare på saker och ting bara för att normalisera det för mig själv. Som häromveckan när jag var på konstmuseet och gick väldigt nära de upphängda tavlorna (förlåt alla vakter som nervöst tittade i övervakningskameran) bara för att se det mänskliga ekot i dem.

    Jag gör likadant när jag ser något på sociala medier – zoomar in. Ibland sparar jag till och med ner det bara för att ha en liten påminnelse (eller kanske tillåtelse?) om att den sortens skavanker knappast sänker en bild. Eller gör en sämre. Snarare tvärtom. Och på tal om skavanker – här är mina <3

  • Mönster, av Lotta Külhorn

    Mönster, av Lotta Külhorn

    Jag läser Mönster: en bok om att repetera färg och form, av Lotta Külhorn, och hittar en mening där Lotta lyckas formulera hela drivkraften i mitt eget skapande – jag bara måste undersöka vad det här kan bli. Det är precis så jag navigerar mig fram och anledningen till att jag hamnar på så många olika vägar. Nyfikenheten får mig att driva iväg till nya platser och plötsligt står jag där med oxgalla i handen eller en ny riktning på papperet.

    Jag läser ut boken på mindre än två dagar. Den är lätt att komma in i, lätt att hänga med i. Lotta bjuder in till sin värld, in i sina tankar på ett sätt som känns öppet och välkommet utan att det blir krävande.

    I boken blandas teknisk information och instruktioner för att skapa sitt eget mönster men också små ofiltrerade spillbitar ur Lottas egen process. Det känns som en dokumentation av ett arbetssätt och generösa tips och råd vad gäller verktyg, tankesätt och resonemang.

    Boken var med andra ord både lärorik och inspirerande i samma svep, även för mig som inte var redo att gå hela vägen vad gällde det tekniska. Bland annat tog jag med mig det här:

    • Form och mönster finns överallt – det gäller att lyfta blicken.
    • Bygg mönstret på något som reflekterar platsen där mönstret ska vara.
    • Zooma in och ut – mönstret blir något helt annat som smått eller stort.
    • Prova mönstret på till exempel en vägg eller en tröja för att se hur det känns.
    • Skapa en serie lösa objekt och sätt ihop dem digitalt.
    • Mönstrade ramar kan göra extremt mycket för en bild.
    • Det är fint när det mänskliga syns – handritade streck eller kvadrater.
  • Att måla är slöseri med tid. Eller?

    Att måla är slöseri med tid. Eller?

    Ett företag och två barn, det säger ju sig självt att det finns massor att göra. Tvätten behöver hängas in, nyhetsbrevet måste skrivas och middagen lagas. Att slösa bort tiden på något flummigt som att måla vore ju orimligt. Man är väl inget barn heller. Hålla på och leka konstnär. Nej, men sluta.

    Och det är ju inte heller som att man kan måla, allt skulle bara hamna i papperskorgen. Det vore galet att lägga tiden på något som ändå ska slängas.

    Ja, alltså jag har haft flera anledningar till att inte måla.

    Idag målar jag däremot dagligen, så det är inte ett problem längre. Men för att komma hit krävdes det bra mycket mer än att bara köpa färg för att komma igång – jag behövde ställa om hur jag tänkte och vad jag värderade, särskilt när det kom till detta:

    1. Jag hoppades att det skulle finnas lite tid över.

    Eller att jag skulle orka sitta en stund efter nattningen. Sen insåg jag att jag måste TA mig tiden, annars skulle det aldrig bli av. För mig var det lättast att göra på helgerna. När barnen åt fredagssnacks eller lördagsgodis och såg en film eller spelade spel satt jag och målade i matsalen. Det sträckte sig sedan vidare till vardagarna och jag började måla efter middagen.

    Idag gör jag det varje morgon innan jag börjar jobba, och då sitter jag minst en timme.

    2. Jag vågade inte sätta det på priolistan

    Förutom vardagens alla måsten finns det ofta en lång lista med extragrejer som vore ”bra att göra”, som att preppa matlådor, städa kylskåpet, sortera strumpor eller vad det nu kan vara.

    Och för mig var det svårt att bara sitta och måla istället för att beta av de där punkterna, vilket resulterade i att jag alltid kände att jag borde göra något ”viktigare” än att sitta och måla. Till slut fick jag bara stålsätta mig och nästan mantra att göra något kul är också viktigt. Inte för att det ska leda någonstans utan bara för att jag GILLAR det.

    Men också för att jag faktiskt behöver det – att måla är att tänka. Jag får tid att processa, varva ner och fundera. Men också utvecklas och lära känna min kreativa process, vilket jag har haft stor användning för på flera områden i mitt liv. Man skulle kunna säga att det är ganska terapeutiskt.

    Idag är det vad jag gör för att sortera tankar. Men också för att det får mig att jobba in ett mer nyfiket och tillåtande tankesätt som jag tar med mig till andra platser. Det smittar liksom av sig.

    Därför är målandet nästan högst upp på priolistan nu för tiden, för att måla är att tänka, vilket tål att upprepas.